Industriutsläpps­­direktivet (IED)

Direktivets inledande artiklar och ingressen tydliggör direktivets syfte att med ett samordnat synsätt minska och om möjligt eliminera föroreningar från industriella verksamheter.  Vidare framgår att verksamheter som omfattas av direktivets tillämpningsområde endast får bedrivas med tillstånd och ett lämpligt förfarande är att föreskriva samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa utsläpp till luft, vatten och mark samt för avfallshantering, energieffektivitet och förebyggande av olyckor.

I ingressen lyfter man även att sådana samordnade åtgärder kommer att bidra till att uppnå rättvisa konkurrensvillkor genom att definiera vad som utgör BAT (Best Available Technique) för anläggningar  inom EU. Det framgår även att vid behov ska hänsyn tas till de ekonomiska omständigheterna och de lokala särdragen på den plats där den industriella verksamheten bedrivs, vilket delvis påminner om miljöbalkens hänsynsregler.

IED, är ett så kallat minimidirektiv. Det innebär att medlemsländerna har rätt att behålla eller införa strängare, men inte mildare, krav än de som följer av direktivet.

IED har som huvudspår att genomförandet av direktivets bestämmelser ska ske genom att berörda verksamheter tillståndsprövas i samband med att nya BAT-slutsatser offentliggörs. Dock anges att generella föreskrifter får användas och i Sverige har IED i stora delar genomförts genom generella föreskrifter.

IED:s bestämmelser om BAT-slutsatser genomförs huvudsakligen genom industriutsläppsförordningen (2013:250), IUF. Genom dessa bestämmelser görs BAT-slutsatserna gällande för berörda verksamheter utan att någon tillståndsprövning utförs.

Det svenska genomförandet av IED syftar till att i så stor utsträckning som möjligt hålla miljötillstånd separata från BAT-slutsatser. Syftet är att så långt som möjligt minska behovet av individuell omprövning av tillstånd i samband med att nya BAT-slutsatser offentliggörs. BAT-slutsatserna kommer huvudsakligen att gälla parallellt med de krav som fastställts vid tillståndsprövning. Verksamhetsutövaren måste alltså följa både villkoren i sitt tillstånd och de krav som följer av BAT-slutsatser.

BAT-slutsatser ska användas som referens vid tillståndsprövning och det gäller direkt efter det att slutsatserna har offentliggjorts. En ansökan om tillstånd för en industriutsläppsverksamhet bör innehålla en genomgång av relevanta BAT-slutsatser som underlag för prövningen. Det finns inte något sådant krav i miljöbalken men det rekommenderas i förordningsmotiven. 

Genom att göra BAT-slutsatsdokumenten obligatoriska ökar direktivets genomslagskraft och förutsättningarna för rättvisa konkurrensvillkor i Europa. Utsläppsvärden i BAT-slutsatser gäller direkt som begränsningsvärden för verksamheter vars huvudsakliga industriutsläppsverksamhet omfattas av slutsatserna, från och med fyra år efter BAT-slutsatsernas offentliggörande.

Processen kring hur BAT-slutsatser tas fram har genom IED formaliserats i den så kallade Sevilla-processen (BREF-processen). Många BAT-slutsatser är flexibelt utformade och de är framtagna genom en förhandlingsprocess där medlemsstaterna såväl som industrin och miljöorganisationer deltar.

Det är viktigt att lyfta att IED i denna del är inriktat på att fastställa BAT, som i sin tur resulterar i rimliga begränsningsvärden för den aktuella tekniken eller kombination av tekniker. Begränsningsvärden i BAT-slutsatserna reglerar enbart utsläpp under normala driftsförhållanden. Direktivet reglerar därmed inte de industriella verksamheternas totala miljöpåverkan, utan syftar till en kontroll av att utsläppen under normala driftsförhållanden inte är högre än de utsläppsgränser som motsvarar BAT.

Verksamhetens totala miljöpåverkan regleras i den individuella tillståndsprövningen enligt miljöbalken där bästa möjliga teknik (BMT) ska tillämpas. Nedan finns en länk till ytterligare vägledning om de båda begreppen BAT och BMT.

Vägledning om BAT och BMT

De verksamheter som utgör industriutsläppsverksamheter framgår av miljöprövningsförordningen (2013:251). I Sverige finns cirka 1 200 IED-anläggningar, som bedriver en eller flera industriutsläppsverksamheter, i ett 30-tal sektorer.

En fullständig lista på industriutsläppsverksamheter i Sverige 2023 (xls 103 kB)

IED är uppdelat i sju kapitel.

Kapitel I är en allmän och övergripande del med gemensamma bestämmelser för all industriell verksamhet som omfattas av direktivet.

Kapitel II omfattar de verksamheter som anges i bilaga I IED, industriutsläppsverksamheter, och innehåller bestämmelser om exempelvis tillståndsvillkor och BREF:arna.

Kapitel III–VI, de så kallade sektorskapitlen, innehåller tekniska minimikrav för stora förbränningsanläggningar, avfallsförbränningsanläggningar, anläggningar där lösningsmedel används och anläggningar där titandioxid produceras.

I Sverige finns inga verksamheter som omfattas av kapitel VI.

Kap III och IV – Förbränning

Kap V – Utsläpp av organiska lösningsmedel (VOC)

Kapitel VII innehåller bestämmelser om behöriga myndigheter, medlemsstaternas rapportering, sanktioner och bestämmelser om genomförande samt övergångsbestämmelser med mera.

Verksamhetsutövare som omfattas av industriutsläppsbestämmelserna ska upprätta en statusrapport som redovisar föroreningssituationen i mark och grundvatten inom det område där en verksamhet bedrivs eller ska bedrivas.

Statusrapporten ska beskriva nuläget i mark och grundvatten. När en verksamhet läggs ner ska statusrapporten användas som jämförelse och utgöra underlag för bedömning av om en betydande förorening har uppstått.

Av 1 kap. 24 § IUF framgår när en statusrapport ska upprättas och till vilken myndighet statusrapporten ska lämnas.  MÖD har i ett avgörande från våren 2016 förtydligat hur bestämmelsen ska tillämpas.

I vägledningarna hänvisar Naturvårdsverket till EU-kommissionens FAQ. Den finns på följande plats:

EU-kommissionens FAQ (europa.eu)

Inom IED förekommer många förkortningar och begrepp. Här förklarar vi några av de mer vanligt förekommande. Dokumentet innehåller förklaringar för samtliga begrepp kopplat till industriutsläppsbestämmelser.