Information om överträdelseärenden mot Sverige
Under ett antal år har den Europeiska kommissionen drivit överträdelseärenden mot Sverige med anledning av brister i genomförandet och tillämpningen av avloppsdirektivet (91/271/EEG). Här kan du läsa om vad som hänt i dessa ärenden.
Ett ärende lades ner den 25 juli 2019. Ett annat avgjordes av EU-domstolen den 2 september 2021, men är ännu inte formellt avslutat. Ett tredje ärende inleddes i maj 2020. Det handlar om hur avloppsdirektivet har genomförts i svensk rätt.
Överträdelseärenden om avloppsdirektivet
Den Europeiska kommissionen (kommissionen) ska säkerställa att medlemsstaterna följer EU-direktiven. Kommissionen kan inleda så kallade överträdelseärenden om den anser att en medlemsstat inte följer ett direktiv. Om ett medlemsland inte rättar felen kan det dömas i EU-domstolen.
De frågor som tas upp i underrättelsen handlar om hur avloppsdirektivets bestämmelser har genomförts i svensk rätt. Det handlar inte om enskilda reningsverk. Regeringen svarade på underrättelsen den 15 september 2020.
EU-kommissionen ansåg bland annat att avloppsdirektivets bestämmelser om känsliga områden, som styr krav på framför allt kväverening, behöver regleras tydligare i svensk lagstiftning. Regeringen gav Naturvårdsverket ett regeringsuppdrag att utreda denna fråga. Uppdraget skulle redovisas senast den 31 mars 2021.
[PA1]Ska vi lägga in PDF-erna med underrättelsen och regeringens svar?
EU-domstolen kan döma ut böter eller viten till reningsverk som inte följer direktivet
Efter en fällande dom kan EU-domstolen döma ut böter eller löpande viten till dess att alla reningsverk följer direktivet. Domstolen dömer inte ut böter eller viten direkt, utan det sker i så fall i en senare process. Det är kommissionen som tar initiativ till den. Bötes- och vitesbelopp fastställs enligt särskilda regler och är avsedda att vara så höga att de har en avskräckande effekt. Böterna eller vitet betalas med medel från den svenska statens miljöbudget.
Kortfattad beskrivning av EU:s överträdelseförfarande, inklusive domstolsprocessen (europa.eu)
Ärende 1: Kväverening i södra Sveriges inland
Kommissionen avskrev ärendet som handlade om krav på kväverening i södra Sveriges inland år 2019. Ärendet har behandlats en gång i EU-domstolen (dom 2009). Frågan gällde delvis om Sverige har rätt att tillgodoräkna sig naturlig kväverening (retention) i sjöar. Avskrivningsbeslutet motiveras inte. Det är därför svårt att i detalj veta hur kommissionen har sett på frågan om naturlig kväverening.
EU-domstolens dom i mål C‑438/07 den 6 oktober 2009 (europa.eu)
Ärendets historik
Sverige ansåg att det viktiga är hur stora utsläpp som når den kvävekänsliga kusten, oberoende av om kvävereningen görs på teknisk väg i reningsverken eller på naturlig väg i sjöar innan vattnet når havet. Sverige fick rätt i principfrågan i EU-domstolen 2009. Kommissionen avslutade inte ärendet förrän 2019, bland annat eftersom kommissionen har begärt underlag om hur Sverige beräknar och redovisar den naturliga reningen. Ärendet handlade de senare åren om att kommissionen ifrågasatte om kraven på kväverening följdes vid åtta reningsverk i sju tätbebyggelser (Ludvika, Fagersta, Enköping, Örebro, Lindesberg, Arvika och Jönköping).
Kommissionen lät en tredje part (NIVA i Norge) granska Sveriges uppgifter om beräknad retention för de berörda reningsverken. NIVA stödde både beräkningsmetoden som använts och de retentionsvärden som Sverige hade angivit, utom i ett fall. I det fallet fick Sverige lämna in kompletterande förklaringar. EU-kommissionen beslutade den 25 juli 2019 att lägga ner detta överträdelseärende.
Ärende 2: Bristfällig information och tre reningsverk följer inte avloppsdirektivet
Detta överträdelseärende startade år 2009. Den 2 september 2021 meddelade EU-domstolen dom i mål C-22/20. EU-kommissionen ville att Sverige skulle fällas för överträdelser vid tio reningsverk. Men domstolen fällde Sverige för överträdelser vid tre reningsverk som Sverige också hade medgett överträdelser för. De tre berörda reningsverken har genomfört nödvändiga åtgärder eller är på god väg att göra detta.
EU-domstolens dom i mål C-22/20 den 2 september 2021 (europa.eu)
Mildare utsläppskrav i kallt klimat strider mot avloppsdirektivet
Den i övrigt mest betydande frågan i ärendet gällde om Sverige har rätt att i områden med kallt klimat medge något mildare utsläppskrav än de normala kraven. Sverige har tillåtit det mildare kravet där klimatet är kallt även där höjden inte är hög, men domstolen underkände den svenska tolkningen i denna fråga och ansåg höjdkravet vara obligatoriskt. Naturvårdsverket har ändrat våra föreskrifter efter domen. De nya föreskrifterna gäller från den 1 januari 2023.
Föreskrifter om rening och kontroll av utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse
Vägledning om rening och kontroll av utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse
Inget avgörande om naturlig kväverening (retention)
En annan principfråga i målet har gällt naturlig kväverening i sjöar. Kommissionen har kritiserat sättet som Sverige tillgodoräknar sig sådan rening. I den frågan tog domstolen däremot inte slutlig ställning.
Sverige har redovisat för kommissionen hur vi beaktar retentionen
Naturvårdsverket har i juni 2022 redovisat följande underlag om naturlig kväverening som metod för att utvärdera om ett avloppsutsläpp bidrar till kväveförorening enligt artikel 5.5 i avloppsdirektivet.
Sveriges redovisning (pdf 686 kb)
Bilaga 1. Arheimer, B., Hjerdt, N., SMHI, 2022. Naturlig kväverening i svenska vattensystem. Tillämpning för tolv tätbebyggelser i inlandet. Inför Sveriges EU-rapportering av avloppsdirektivet 2022. SMED Rapport Nr 4 2022.
Pågående process om Sverige får beakta naturlig kväverening
Naturvårdsverkets avloppsföreskrifter tillåter att naturlig kväverening i sjöar, ”retention”, får tillgodoräknas för att följa avloppsdirektivets bestämmelser om kväverening. Skälet till bestämmelsen är att avloppsdirektivets utsläppskrav för kväve gäller för större avloppsutsläpp till kusten i södra Sverige eller för avloppsutsläpp som bidrar till kvävebelastningen till den känsliga kuststräckan. Utsläppskraven gäller därför även för utsläpp i inlandet om utsläppet bidrar till kväveförorening av kusten.
Enligt avloppsföreskrifterna behöver inte kvävekravet tillämpas för ett reningsverk i inlandet om en tillräckligt stor andel av det utsläppta kvävet avlägsnas genom naturliga processer i sjöarna innan det når kusten. Då bidrar inte utsläppen till kvävebelastningen på det sätt som avloppsdirektivet avser.
EU-kommissionen, som var Sveriges motpart i domstolen, invände inte emot användningen av retention rent principiellt, men ifrågasatte hur retentionen kan kontrolleras. Men EU-domstolen ansåg inte att kommissionen hade klargjort vad Sverige behövde förtydliga, så bevisningen mot Sverige höll inte. Domstolen tog därför inte ställning till de frågor om retention som kommissionen kritiserade.
Detta betyder att dessa frågor inte är avgjorda. EU-kommissionen har begärt in ett underlag som rör dessa frågor som Naturvårdsverket redovisade i juni 2022. Om kommissionen inte godtar den inlämnade förklaringen om retentionsberäkningar, finns risk för att naturlig kväverening inte kan tillgodoräknas i fortsättningen, till exempel om kommissionen driver frågan vidare i det pågående överträdelseärendet och får rätt i EU-domstolen.
Ärende 3: Avloppsdirektivet och dess genomförande i svensk rätt
EU-kommissionen beslutade den 14 maj 2020 att skicka en formell underrättelse till Sverige för bristande genomförande av avloppsdirektivet. En sådan underrättelse är det formella första steget i ett så kallat överträdelseförfarande, som kan sluta i EU-domstolen om tvisten inte har lösts innan ärendet har gått så långt.
De frågor som tas upp i underrättelsen handlar om hur avloppsdirektivets bestämmelser har genomförts i svensk rätt. Det handlar inte om enskilda reningsverk. Regeringen svarade på underrättelsen den 15 september 2020.
Regeringsuppdrag om regler för känsliga områden
EU-kommissionen ansåg bland annat att avloppsdirektivets bestämmelser om känsliga områden, som styr krav på framför allt kväverening, behöver regleras tydligare i svensk lagstiftning. Regeringen gav Naturvårdsverket ett uppdrag att utreda frågan. Uppdraget redovisades den 26 mars 2021.