Växtskyddsmedel

Enligt reglerna i 2 kap. 34 § i bekämpningsmedelsförordningen ska företräde ges för medel som inte är farliga för vattenmiljön. Ur det hänseendet är det mest lämpliga alternativet att välja ett preparat som inte är klassificerat som farligt för vattenmiljön, om det finns flera växtskyddsmedel att välja mellan.

Förordning (2014:425) om bekämpningsmedel (riksdagen.se)

Vid bekämpning av ogräs på hårdgjorda eller mycket genomsläppliga ytor, som inte lämpar sig för kemisk behandling, kan mekaniska eller termiska bekämpningsmetoder användas. Det kan då röra sig om borstning, eller flamning med öppen låga. Exempel på fler sådana metoder finns i avsnitt 3.2 i Naturvårdsverkets vägledning om tillstånd och anmälan vid användning av växtskyddsmedel inom särskilda områden.

Vägledning om tillstånd och anmälan vid användning av växtskyddsmedel inom särskilda områden (pdf 527 kB)

De fasta skyddsavstånden ska alltid hållas, men bestämmelsen om anpassade skyddsavstånd i 3 kap. 2 § i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2015:2) om spridning och viss övrig hantering av växtskyddsmedel gäller inte uttryckligen för öppna diken, dagvattenbrunnar och dräneringsbrunnar. Däremot finns det grundläggande skyldigheter i 2 kap. 35 § i bekämpningsmedelsförordningen som är något bredare och kräver att försiktighetsåtgärder ska vidtas för att risken för förorening utanför det aktuella området ska minimeras och att skyddsavstånd ska bestämmas med hänsyn till omständigheterna på platsen. Om ett dike skulle vara vattenförande vid tidpunkten för spridningen bör därför särskild hänsyn tas. Vid sådana situationer kan Hjälpredan från Säkert växtskydd användas för att beräkna det anpassade skyddsavståndet.

Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2015:2) om spridning och viss övrig hantering av växtskyddsmedel

Förordning (2014:425) om bekämpningsmedel (riksdagen.se)

Hjälpredan hos Säkert växtskydd

Normaltillståndet i vattendrag som omfattas av definitionen är att de är vattenförande, men för att definitionen även ska omfatta exempelvis åar och bäckar som inte är vattenförande året runt finns tillägget om att ett vattendrag ska vara vattenförande ”ständigt eller under en stor del av året”. Definitionen kan då exempelvis omfatta en bäck som är torrlagd under en period av torrt väder under sommarmånaderna, men som under resten av året är vattenförande. Definitionen har utformats för att så långt som möjligt stämma överens med definitionen av ”småvatten och våtmark” i bilaga 1 till förordning (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. som specificerar vilka områden som ska utgöra biotopskyddsområden enligt 5 § i samma förordning. Även där används anges att småvatten eller vattendrag ska hålla ytvatten ”ständigt eller under en stor del av året” för att omfattas av definitionen.

Förordning (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. (riksdagen.se)

I vissa fall kan det vara svårt att avgöra skillnaden mellan diken och andra vattendrag som t.ex. bäckar eller åar. Det kommer alltid att bli en tolkningsfråga. I grunden anses ett dike vara skapat av människan med syfte att dränera eller avleda vatten från ett område. De objekt som omfattas av begreppet vattendrag i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2015:2) om spridning och viss övrig hantering av växtskyddsmedel är framförallt naturligt förekommande, med vissa undantag när det gäller kanaler och dammar. Föreskrifternas definition innefattar ingen begränsning i hur brett ett dike får vara. Bedömningen får framförallt göras utifrån vilken funktion det aktuella objektet har och om det har anlagts av människan. När det gäller vattendrag som förändrats (rätats, fördjupats, breddats eller likande) för att förbättra dräneringen i jordbrukslandskapet, bör dessa betraktas som vattendrag trots dess funktion att leda bort vatten.

Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2015:2) om spridning och viss övrig hantering av växtskyddsmedel

Enligt 3 kap. 4 § i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2015:2) om spridning och viss övrig hantering av växtskyddsmedel gäller inte föreskrifternas bestämmelser om fasta och anpassade skyddsavstånd vid användning som har karaktär av punktbehandling och som har en sådan begränsad omfattning att hälsa och miljön inte riskerar att skadas. Enligt föreskrifterna finns det dock ingen möjlighet att söka om dispens från bestämmelserna om skyddsavstånd.

Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2015:2) om spridning och viss övrig hantering av växtskyddsmedel

Vägledning om tillstånd och anmälan vid användning av växtskyddsmedel inom särskilda områden (pdf 527 kB)

Föreskrifterna har haft en tillfällig ändring som numera har upphört att gälla. Den tillfälliga ändringen innebar att den som från spårbundet fordon spred växtskyddsmedel på banvallar för järnvägsspår ska hålla ett fast skyddsavstånd om en meter till öppna diken samt till dagvattenbrunnar och dräneringsbrunnar. Syftet med ändringen var att fortsatt möjliggöra underhåll av järnvägen för att upprätthålla trafiksäkerhet och bibehålla standard på järnvägsnätet. Ändringen trädde ikraft den 23 maj 2019 och upphörde att gälla den 31 december 2021. Tidigare fanns ett undantag med liknande skyddsavstånd som gällde under perioden 15 juli 2016 till 31 december 2018.

I 29 kap. 3 a § miljöbalken finns det en straffbestämmelse om olovlig kemikaliehantering som lyder följande:

”För olovlig kemikaliehantering döms till böter den som med uppsåt eller av oaktsamhet tar befattning med en kemisk produkt, bioteknisk organism eller vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt i strid med ett förbud enligt en föreskrift som en myndighet har meddelat med stöd av regeringens bemyndigande enligt 14 kap.”

Naturvårdsverket gör bedömningen att denna straffbestämmelse kan tillämpas när det gäller överträdelse av skyddsavstånden i 3 kap. Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2015:2) om spridning och viss övrig hantering av växtskyddsmedel. Föreskriften är meddelad med stöd av regeringens bemyndigande enligt 14 kap. och föreskrifterna innebär ett förbud att bekämpa inom skyddsavstånden vilket gör att denna typ av överträdelse bör falla in under 29 kap. 3 a § miljöbalken.

Anpassat skyddsavstånd ska beräknas även vid vindstilla. Det är fler faktorer än vinden som påverkar det anpassade skyddsavståndet, exempelvis droppstorlek, temperatur och bomhöjd. Det är ovanligt att det inte går att mäta upp någon vind överhuvudtaget, ofta brukar man kunna se åt vilken riktning luften rör sig på. Är det dock inte möjligt kan man inte veta var en eventuell avdrift hamnar om det skulle komma en vindby under bekämpningen. Om vinden är mycket svag kan man använda värdena i hjälpredan för den lägsta vindstyrkan (1,5 meter per sekund) som utgångspunkt för att bestämma hur stort anpassat skyddsavstånd som behövs, och stämma av mot övriga parametrar. Det skyddsavstånd man kommer fram till bör aldrig bli kortare än Hjälpredans minsta anpassade skyddsavstånd, det vill säga 2 meter.

För att undantaget från tillståndsplikten för spridning av växtskyddsmedel ska vara tillämpligt krävs att användningen dels har karaktär av punktbehandling och dels har en sådan begränsad omfattning att människors hälsa eller miljön inte riskerar att skadas. Exempel på användning som bör kunna omfattas av undantaget finns i Naturvårdsverkets vägledning om tillstånd och anmälan vid användning av växtskyddsmedel inom särskilda områden, avsnitt 4.4.

Vägledning om tillstånd och anmälan vid användning av växtskyddsmedel inom särskilda områden (pdf 527 kB)

För att undantaget ska vara tillämpligt krävs alltså – utöver att användningen ska ha karaktär av punktbehandling – att användningen har en sådan begränsad omfattning att människors hälsa och miljön inte riskerar att skadas. Detta innebär i regel att undantaget inte gäller vid behandling som utförs mot ett stort antal växter inom ett område vid ett tillfälle eller flera tidsmässigt näraliggande tillfällen. Exempelvis bör enbart bekämpning på greener inom en golfbana inte omfattas av undantaget. En bedömning huruvida användningen har en sådan begränsad omfattning att människors hälsa och miljön inte riskerar att skadas måste dock göras från fall till fall. Omständigheter som särskilt bör vägas in vid denna bedömning är vilken typ av växt som omfattas av behandlingen och det använda växtskyddsmedlets egenskaper. När det gäller bekämpning av till exempel jätteloka bör undantaget omfatta behandling av ett fåtal jättelokor som sker inom ett mindre område, såsom en begränsad sträckning av en banvall. Vid bekämpning mot svampangrepp på en gräsyta bör undantaget omfatta behandling av maximalt ca en kvadratmeter.

När det gäller spridning av växtskyddsmedel med ryggspruta kan man generellt sett inte säga att den typen av behandling omfattas av definitionen av punktbehandling, eftersom sådan behandling ofta innebär att växtskyddsmedel hamnar utanför det avsedda objektet. I vissa fall skulle dock spridning av växtskyddsmedel med ryggspruta kunna betraktas som punktbehandling, till exempel i fråga om bekämpning mot svampangrepp på en mycket begränsad del av en gräsyta där växtskyddsmedlet inte hamnar utanför det angripna området.

Vid bedömning av om användningen har en sådan begränsad omfattning att människors hälsa och miljön inte riskerar att skadas är det viktigt att tänka på att det inte bara är själva behandlingen som kan utgöra en risk. Det finns även risker kopplade till att växtskyddsmedlet förflyttas i sin behållare eller i spridningsutrustningen mellan de punkter eller plantor som ska behandlas.

Det är verksamhetsutövaren som, enligt miljöbalkens kunskapskrav, ska se till att skaffa sig de kunskaper som behövs för att en viss användning eller åtgärd ska kunna ske utan negativ påverkan på människors hälsa och miljön. Av kunskapskravet, men även av försiktighetsprincipen, följer alltså att det är upp till den som sprider växtskyddsmedel att kunna visa att en viss användning både har karaktär av punktbehandling och dessutom sker i sådan begränsad omfattning att människors hälsa och miljön inte riskerar att skadas.

Det finns inga bestämmelser som anger att spridningsutrustning för växtskyddsmedel inte får användas för andra ändamål. Om det görs är det en förutsättning att sprutan är tillräckligt rengjord så att den inte innehåller rester av växtskyddsmedel som kan orsaka skada på människors hälsa eller miljön.

Det finns inga tydliga riktlinjer för vad som är en tillräcklig rengöring, men en rekommendation som brukar användas vid rengöring av förpackningar är att de ska sköljas ur tre gånger för att kunna hanteras som icke-farligt avfall. I slutändan är det verksamhetsutövarens ansvar att kunna visa att utrustningen är tillräckligt rengjord.

När det gäller förvaring av spridningsutrustning när den inte används bör det ske utan att obehöriga kan komma i kontakt med den. Om det inte är möjligt att förvara utrustningen i ett låst utrymme så bör den i alla fall avskiljas med exempelvis ett rep eller ett band av något slag.

Ett växtskyddsmedel med upphört godkännande får i normalfallet fortsätta att säljas och distribueras i högst sex månader samt användas i ytterligare tolv månader. Huvudregeln är alltså att ett växtskyddsmedel får fortsätta att användas 18 månader efter att produktgodkännandet har upphört, om inget annat anges enligt beslut från Kemikalieinspektionen. Gällande beslut för godkännande av enskilda växtskyddsmedel finns i Kemikalieinspektionens Bekämpningsmedelsregister.

Kemikalieinspektionens bekämpningsmedelsregister

I artikel 28 i EU:s förordning nr 1107/2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden framgår att ett växtskyddsmedel inte får användas om det inte har produktgodkänts i enlighet med förordningen. Dessa krav gäller däremot inte för så kallade allmänkemikalier.

EU:s förordning nr 1107/2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden

I avsnitt 3.4. i Naturvårdsverkets vägledning om tillstånd och anmälan vid användning av växtskyddsmedel inom särskilda områden finns förtydliganden angående allmänkemikalier. Där framkommer att allmänkemikalier inte är att betrakta som växtskyddsmedel enligt definitionen i EU:s växtskyddsmedels­förordning och att användning i växtskyddssyfte därför varken är tillstånds­pliktig eller anmälningspliktig enligt bekämpningsmedelsförordningen. Men, allmänkemikalier får bara användas för de användningsområden som har riskbedömts av den europeiska livsmedelsmyndigheten, European Food Safety Authority. Allmänkemikalier som godkänts inom EU enligt dessa kriterier finns listade i den europeiska pesticiddatabasen. Jordbruksverket har även tagit fram en sammanställning över godkända allmänkemikalier.

Vägledning om tillstånd och anmälan vid användning av växtskyddsmedel inom särskilda områden (pdf 527 kB)

European Food Safety Authority

Europeiska pesticiddatabasen

Godkända allmänkemikalier (jordbruksverket.se)

Ämnen som ingår i godkända växtskyddsmedel idag kan inte klassas som allmänkemikalier. Det innebär att exempelvis såpa och rapsolja inte tillhör gruppen allmänkemikalier. Detsamma gäller för växtskyddsmedel som är godkända för användning i andra medlemsländer.

Informationskravet gäller vid spridning av växtskyddsmedel på ”områden där allmänheten får färdas fritt”. Om allmänheten får färdas fritt på ett område hänger nära samman med om allemansrätten gäller för området. När det gäller åkermark har man gjort bedömningen att det inte utgör områden där allmänheten får färdas fritt, eftersom marken skulle ta skada om allmänheten beträdde den i stor omfattning. Därför gäller inte heller skyldigheten att informera allmänheten vid spridning av växtskyddsmedel på åkermark, vilket framgår av bestämmelsen i 2 kap. 45 § i bekämpningsmedelsförordningen.

Förordning (2014:425) om bekämpningsmedel (riksdagen.se)

Avsaknaden av information grundar sig på resonemanget att åkermark inte är ett område där allmänheten får vistas fritt och det är alltså inte kopplat till att det skulle vara ofarligt. Risken att allmänheten utsätts för fara beaktas vid riskbedömningen, då den förväntade exponeringen för närboende och förbipasserande uppskattas. Exponeringen för närboende och förbipasserande brukar generellt vara väldigt låg jämfört med referensvärdena och väsentligt lägre än för den yrkesmässiga användaren av växtskyddsmedlet. Eftersom åkermark inte omfattas av allemansrätten bör dock allmänheten undvika att överhuvudtaget beträda åkermark, oavsett om spridning av växtskyddsmedel sker eller ej.

För vattenskyddsområden som bildas efter den 1 januari 2018 gäller inte den generella tillståndsplikten enligt 6 kap. i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2015:2) om spridning och viss övrig hantering av växtskyddsmedel. För att användning av växtskyddsmedel ska vara tillståndspliktig inom det aktuella vattenskyddsområdet måste det då framgå av de lokala vattenskyddsföreskrifterna.

Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2015:2) om spridning och viss övrig hantering av växtskyddsmedel

Vid all spridning av växtskyddsmedel ska anpassade skyddsavstånd bestämmas och följas. I Hjälpredan från informationskampanjen Säkert växtskydd finns exempel på objekt som kräver ”särskild hänsyn” vid spridning av växtskyddsmedel. Exempellistan i Hjälpredan är inte uttömmande och även andra objekt och områden kan kräva särskild hänsyn. Ett vattenskyddsområdes primära zon finns exempelvis inte med i listan. I vissa fall skulle det kunna vara motiverat att ställa krav på att den primära zonen ska betraktas som ett objekt som kräver ”särskild hänsyn” enligt Hjälpredan, till exempel om det inom den primära zonen är förbjudet att använda växtskyddsmedel.

Hjälpredan hos Säkert växtskydd

Att ställa krav på att beräkna anpassade skyddsavstånd med ”särskild hänsyn” enligt Hjälpredan vid spridning av växtskyddsmedel intill vattenskyddsområdets primära zon är inte att likställa med ett utökat förbud mot spridning av växtskyddsmedel. Växtskyddsmedel kan fortfarande användas intill den primära zonen, förutsatt att spridningen anpassas efter förhållandena vid spridningstillfället. Det anpassade skyddsavståndet som beräknas med Hjälpredan behöver heller inte alltid bli så stort om exempelvis vindriktningen är i motsatt riktning från skyddsobjektet.

Det är Havs- och vattenmyndigheten som har det centrala vägledningsansvaret för arbetet med att inrätta och förvalta vattenskyddsområden enligt 7 kap. miljöbalken. Havs- och vattenmyndigheten ansvarar också för tillsynsvägledningen för frågor som rör vattenskyddsområden och för skyddet av grundvatten.

Beslut om vattenskyddsområden (havochvatten.se)

Generellt när det gäller reglering av synergi- eller kombinationseffekter i kemikalielagstiftningen så är det Kemikalieinspektionen som är ansvarig myndighet.

Kemikalieinspektionen

När det gäller bekämpningsmedel kan man säga att synergieffekter på sätt och vis tas omhand genom att gränsvärdet för enskilda verksamma ämnen i dricksvatten är 0,10 μg/l medan gränsvärdet för totalhalten är 0,50 μg/l. Även om dricksvattnet inte innehåller några enskilda verksamma ämnen i halter över 0,10 μg/l kan alltså gränsvärdet överskridas om totalhalten är 0,50 μg/l. Gränsvärdena för bekämpningsmedel i dricksvatten bygger inte på en direkt hälsorisk utan baseras på uppfattningen att rester av bekämpningsmedel inte är acceptabla i dricksvatten. Livsmedelsverket har gjort bedömningen att de angivna gränsvärdena säkerställer en god säkerhetsmarginal för människans hälsa.