Täkter

Om en avfallshanteringsplan inte har prövats inom ramen för en tillståndsprövning är det tillsynsmyndighetens uppgift att pröva om avfallshanteringsplanen uppfyller kraven i utvinningsavfallsförordningen (se 28 § Förordning (2013:319) om utvinningsavfall). Tillsynsmyndigheten kan då behöva begära in uppgifter

• om vilka restprodukter som uppstår i täktverksamheten, och 
• om, och på vilket sätt, restprodukten uppfyller samtliga biproduktkriterier.  

Om det av uppgifterna visar sig att utvinningsavfall uppkommer eller bearbetas i täktverksamheten ska verksamhetsutövaren upprätta och lämna in en avfallshanteringsplan till tillsynsmyndigheten (se 23 § Förordning (2013:319) om utvinningsavfall). Om planen är bristfällig, ska myndigheten förelägga verksamhetsutövaren att avhjälpa bristen. 

En avfallshanteringsplan som varit låst av tillståndets rättskraft har tillsynsmyndigheten möjlighet att pröva i samband med en anmälan om ändring av en utvinningsverksamhet (som i sig inte är tillståndspliktig). 

I en täktverksamhet uppstår även andra restprodukter och avfallsflöden som inte direkt har med utvinnings- eller bearbetningsprocessen att göra. Det kan exempelvis handla om hushållsavfall, spillolja, uttjänta fordon, använda batterier och ackumulatorer. Sådana restprodukter som inte uppkommer till följd av utvinningsverksamheten omfattas inte av utvinningsavfallsförordningen.  

Samtliga rekvisit i 15 kap. 1 § andra stycket måste vara uppfyllda för att en restprodukt ska utgöra en biprodukt. Genom att visa på att biproduktkriterierna är uppfyllda, så är det även visat att det inte finns något kvittblivningsintresse.  

Att påvisa säkerställd avsättning för den fortsatta användningen av materialet/massorna ställer höga krav på utredning. Att användningen är sannolik, trolig eller möjlig är inte tillräckligt. Ju kortare tidsaspekt till dess att avsättning ska ske, desto säkrare bedöms användningen kunna vara. Om restprodukten ska användas för ändamål som verksamhetsutövaren i princip  uteslutande råder över, till exempel efterbehandlingsåtgärder eller fortsatt användning i  produktionen, har verksamhetsutövaren goda möjligheter att visa på en säkerställd avsättning. Detta förutsätter dock att verksamhetsutövaren kan ge en tillräckligt detaljerad och konkret beskrivning av vilka restprodukter som uppstår samt när och hur de kommer att användas. Om verksamhetsutövarens redogörelse framstår som rimlig finns i regel inte skäl att ifrågasätta verksamhetsutövarens uppgifter. Hur långa lagringstider som kan accepteras får avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Ju kortare tidsaspekt till dess att avsättning ska ske, desto säkrare bedöms användningen kunna vara. Den centrala frågan är alltjämt om den framtida användningen kan anses säkerställd, vilket skulle kunna innebära att även längre lagringstider kan accepteras under vissa omständigheter. 

Det framstår som att EU-domstolen har en striktare syn på fall där verksamhetsutövare vill säkerställa fortsatt användning hos en extern aktör. Utgångspunkten är här att restprodukten ska fylla ett behov hos den externa aktören och att aktören skulle ha vidtagit åtgärden även om denne inte fick del av restprodukten. Avsättningen får inte heller vara trolig, utan det externa behovet ska visas och även finnas inom en relativt snar framtid. Behovet får alltså inte ligga alltför långt fram i tiden eftersom det då kan vara svårt att faktiskt ”säkerställa” användningen. Hur lång lagringstid som kan accepteras får avgöras med hänsyn till vilken restprodukt det är fråga om, vilket behov den ska användas för, hur verksamhetsutövaren säkerställt att restprodukten kommer att uppfylla behovet och sannolikheten för att den externa aktören faktiskt kommer att fylla behovet på det uppgivna sättet. Lagringsperioden får inte heller vara längre än vad som är nödvändigt för att verksamhetsutövaren ska kunna uppfylla det externa behovet. 

Att verksamhetsutövaren vill använda massor under driften av täkten, exempelvis genom att anlägga verksamhetsytor eller bullervallar, i avvaktan på den slutliga avsättningen, utesluter inte att restprodukten kan betraktas som en biprodukt. Vid bedömningen av om avsättningen är säkerställd för en restprodukt ska samtliga omständigheterna i det enskilda fallet beaktas.  

För exempel på omständigheter som talar för respektive emot att användningen är säkerställd, se rapport under Fördjupningsmaterial. 

Med bearbetning som är normal i industriell praxis avses sådan bearbetning som är vanligt förekommande och som är av enklare beskaffenhet. Normal industriell bearbetning i täktverksamheter innebär till exempel modifiering av materialets storlek eller form genom mekanisk bearbetning. Om bearbetningen i stället syftar till att reducera föroreningar i en restprodukt, till exempel avbaningsmassor eller sediment, så indikerar det på en sådan bearbetning som inte kan anses vara normal industriell praxis. 

Frågan är här om restprodukten producerats som en integrerad del av produktionsprocessen. Genom rättsfallet C‑238/21 (Porr Bau GmbH) får det anses stå klart att rekvisitet ”integrerad del av produktionsprocess” inte är begränsat till industriella tillverkningsförvaranden, utan att även restprodukter som uppkommer vid bearbetning av mark kan omfattas av rekvisitet. Exempel på integrerade delar av produktionsprocessen för en täktverksamhet är avbaning, borrning, sprängning, krossning, sortering, tvättning av material, hantering av mellanlager och lastning.  

Det sista kriteriet innebär att det ska göras en bedömning av följderna av användningen av ämnet eller föremålet, dvs. vilka följder som användningen typiskt sett kan få och att det inte får uppstå ökade risker för människors hälsa eller miljön på grund av att avfallsregelverket inte tillämpas.  

Restprodukten kan i vissa fall innehålla potentiellt miljö- och hälsoskadliga ämnen. Innehållet av dessa miljö- och hälsoskadliga ämnen avgör dock inte ensamt om massorna är lämpliga eller olämpliga att använda för olika ändamål (se även kriterie 2). Frågan om restproduktens användbarhet och lämplighet styrs också av de platsspecifika förutsättningarna och för det ändamål som den är avsedd att användas. Hänsyn måste också tas till hur restprodukten kommer att lagras/hanteras fram till den slutliga avsättningen och om denna hantering i sig är förenad med risker för miljön eller människors hälsa.