Översyn av referensarealer för naturtyper

Sammantaget innebär den reviderade bedömningen att arealen skogliga naturtyper behöver öka med 25 700 km², vilket är snarlikt vad som tidigare rapporterats (25 100 km²). Eftersom det finns cirka 13 000 km² skog inom formellt skyddade områden och frivilliga avsättningar idag som kan utvecklas till naturtyp huvudsakligen genom fri utveckling innebär det att det finns behov av att skydda eller avsätta ytterligare cirka 12  700 km². För vissa skogliga naturtyper, exempelvis fjällbjörkskog, landhöjningsskog och skogsbevuxen myr finns det redan tillräckliga arealer. För andra skogliga naturtyper behövs det betydande ökningar, exempelvis för taiga i boreal och kontinental region, samt ekskog (näringsrik och näringsfattig) och näringsfattig bokskog.

För skogsnaturtyperna har en kombination av referens- och modellbaserad metod använts för att sätta referensarealer utifrån en analys av ekologiska behov, precis som vid tidigare rapporteringar. Kunskapen om historiska förluster av olika skogstyper har förbättrats jämfört med 2019, liksom kunskapen om arealerna vid EU-inträdet 1995. En förändring jämfört med tidigare är att metoden nu även beaktar det ekologiska bidraget från brukade skogar som inte uppfyller kriterierna för att klassas som en av EU:s naturtyper. 

Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har gemensamt bedömt att det är tekniskt och ekologiskt möjligt att uppnå de referensarealer som är nödvändiga för att kunna uppnå gynnsam bevarandestatus för skogliga naturtyper. De typer av åtgärder som bedöms behövas för att klara referensarealerna är redan etablerade i det skogliga naturvårdsarbetet, men skulle behöva öka betydligt i omfattning. Det handlar bland annat om naturvårdsbränning och hydrologisk återställning. Det behövs även mer frivilliga avsättningar eller formellt skydd. Till viss del väntas arealen naturtyp öka till följd av att skog som redan ingår i frivilliga avsättningar eller formellt skydd blir äldre, och därmed uppfyller kriterierna för naturtyp.

För att ta fram referensarealer för hävdberoende gräsmarker har en modellbaserad ansats använts. Detta är nytt jämfört med tidigare rapporteringar, då referensarealerna i högre grad togs fram med referensbaserade metoder. Fyra olika alternativ har modellerats, som i varierande grad beaktar vad som är tekniskt, ekologiskt och även ekonomiskt möjligt, i enlighet med art- och habitatdirektivet, EU:s vägledning och regeringsuppdraget. 

Naturvårdsverket och Jordbruksverket har gemensamt landat i att referensarealerna bör ligga i ett spann som innebär att det behöver återetableras mellan 1 000 och 3 700 km² naturtypsklassad gräsmark, vilket motsvarar 100 000 till 370 000 hektar. Utöver det behövs åtgärder på arealer som uppfyller kriterierna för att klassas som naturtyp, men där kvaliteten brister (avseende strukturer och funktioner samt typiska arter). 

Alla EU-länder utgår från samma fastställda rapporteringsformat och vägledning från EU-kommissionen. Format och vägledning medger dock flera olika sätt att rapportera och ta fram referensarealer. Därmed är det rimligt att det finns vissa skillnader mellan länder. Kommissionen strävar dock efter en enhetlig rapportering, så att det blir möjligt att sammanställa resultat på EU-nivå. Sverige är aktiva inom EU-samarbetet och har bland annat påtalat behovet av tydligare vägledning från Kommissionen. 

Vägledningen innehåller vissa grundläggande principer för hur referensvärden ska sättas. Exempelvis ska man utgå från bästa tillgängliga kunskap och vetenskapliga expertis. Om det kan konstateras att nuvarande areal inte är tillräcklig för att säkerställa långsiktig livskraft hos naturtypen och dess typiska arter ska man även identifiera vad som behöver göras för att restaurera eller återskapa naturtypen. I det sammanhanget bör man även väga in vad som är tekniskt och ekologiskt möjligt. Vägledningen specificerar inte närmare vad som avses med tekniskt och ekologiskt möjligt. 

I tidigare rapporteringar har Sverige använt olika metoder för olika naturtyper. Den översyn som gjorts inom ramen för regeringsuppdraget om översyn av referensarealer har landat samma slutsats, att det är rimligt att använda olika tillvägagångssätt för olika naturtyper, eftersom tillgången på kunskap och underlag varierar. 

I regeringsuppdraget ingick att redovisa hur metodval och redovisningsprinciper förhåller sig till andra länder med liknande biogeografiska förhållanden som Sverige, samt att beakta behovet av ökad jämförbarhet mellan medlemsstater. Naturvårdsverket har därför, tillsammans med övriga myndigheter som deltagit i uppdraget och med hjälp av SLU Artdatabanken, dels analyserat EU-databasen som innehåller den senaste rapporteringen, dels genomfört en enkät till länderna kring Östersjön. 

Analysen av databasen visade bland annat att Sverige tagit fram och rapporterat referensarealer med siffror i större utsträckning än de flesta andra länder. För många naturtyper, exempelvis nästan alla gräsmarksnaturtyper, valde dock Sverige att rapportera med så kallade operatorer (≈, >, >>, <) 2019, i likhet med många andra länder. 

Enkäten innehöll frågor både om rapporteringen 2019 och om hur länderna planerar att göra 2025. Flera av länderna kunde inte ge så utförliga besked om kommande rapportering, men svaren tyder ändå på att flera länder (bland annat Lettland och Tyskland) kommer att ha tillgång till bättre kunskapsunderlag än tidigare. Både Finland och Estland svarade att de avser använda modell- eller referensbaserade metoder för skogsnaturtyper 2025. Enkätsvaren visade också att flera länder vägt in genomförbarhet då de satt sina referensarealer.

EU har uppdaterat format och vägledning inför rapporteringen 2025. Bland annat har de tidigare operatorerna (≈, >, >>, <) ersatts med fasta intervaller, som ställer högre krav på länderna att kvantifiera arealbehoven. Det kommer fortsatt att vara möjligt att ange referensarealer med siffror, eller att rapportera referensarealer som okända, men det sistnämnda alternativet ska endast väljas då det i princip helt saknas uppgifter om nuvarande arealer och historiska sammanhang.

Av EU:s vägledning framgår att information om tidigare förhållanden ska vägas in då referensvärden sätts. Enligt vägledningen bör man om möjligt beakta historiska förhållanden under de två till tre senaste seklen, liksom den mer sentida perioden innan direktivet trädde i kraft (från 1940 – 1950-talet). Syftet med att använda historisk information är att kunskap om hur landskapet och de ekologiska förhållandena har förändrats över tid har betydelse för att kunna bedöma hur stor areal eller hur stor population som behövs för att en naturtyp eller en art ska vara livskraftig på lång sikt.

För vissa naturtyper och arter är bedömningen att det redan finns tillräckligt stor areal eller population för att säkra långsiktig överlevnad. Då har referensvärdet angetts som lika med det nuvarande värdet, eller värdet då Sverige gick med i EU och direktivet började gälla i vårt land (1995).

Nej, andra länder utgår från samma rapporteringsformat och vägledning som Sverige och gör en bedömning av hur stora arealer respektive populationer som behövs för att säkerställa långsiktig överlevnad. I de fall arealer eller populationer då direktivet trädde i kraft bedöms som tillräckliga anges dessa.

En konsekvensutredning har genomförts för de naturtypsgrupper där det finns större skillnader mellan nuvarande naturtypsarealer och reviderade referensarealer. Konsekvenser beskrivs därför för naturtypsgrupperna hävdberoende gräsmarker, skog och kustnära våtmarker (estuarier, smala östersjövikar, blottade ler- och sandbottnar samt laguner). Flera osäkerheter präglar skattningarna av både nuvarande arealer och reviderade referensarealer för alla naturtypsgrupper, vilket innebär att konsekvensbedömningarna är osäkra.

Både art- och habitatdirektivet och förslaget till förordning om restaurering av natur syftar till att bevara biologisk mångfald. Förslaget till förordning om restaurering av natur skulle även medföra skyldigheter för EU:s medlemsländer att restaurera livsmiljöer. 

Förlusten av biologisk mångfald kan få direkta återverkningar på jordbruk, skogsbruk och fiske som är beroende av fungerande ekosystem, ett beroende som blir än mer kritiskt i ett förändrat klimat. Att bevara biologisk mångfald är därför nödvändigt för samhällets ekonomi och kostnaden för att inte agera är hög.

Naturrestaureringsförordningens krav skulle gälla EU:s medlemsländer och medföra statsfinansiella kostnader för att återskapa och restaurera naturtyper. Företag kan påverkas av de marknadseffekter som följer av förändringar i till exempel utbudet av naturbeteskött eller timmer och massaved. För hushållen kan restaureringen innebära ökad tillgång till kulturella ekosystemtjänster och förbättrade möjligheter för rekreation och ökad hälsa. 

För restaurering av vissa naturtyper finns målkonflikter med andra samhällsmål. Restaurering av kustnära våtmarker kan t.ex. behöva genomföras i bebyggda områden och hamnar. Restaureringen kan också innebära ökade utsläpp av växthusgaser, beroende på omfattningen, vilka marker som restaureras och hur kontinuerlig hävd av hävdberoende marker bedrivs. Det finns också synergier med andra samhällsmål, till exempel kan ökat naturbete gå hand i hand med målet om en ökad inhemsk livsmedelsproduktion. Det är dock nödvändigt att det finns en företagsekonomisk lönsamhet för att produktionen ska komma till stånd.