Krav på kontinuerlig långtidsprovtagning av dioxiner och furaner vid avfallsförbrännings­anläggning i Malmö

Granskad: ‎den ‎14‎ ‎februari‎ ‎2025

Mark- och miljööverdomstolens dom med begränsningsvärde för utsläpp av dioxiner och furaner samt krav på kontinuerlig långtidsprovtagning står fast. Högsta domstolen ger avfallsförbränningsanläggningen i Sjölunda, Malmö, tio månader för att göra de förändringar som behövs för att kunna följa villkoret.

Högsta domstolens avgörande

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) slog fast att utsläppen av dioxiner och furaner från anläggningen ska begränsas med ett årsmedelvärde som inte får överstiga 0,1 ng/m3 normal torr gas vid 11 procent O2. Utsläppen ska kontrolleras genom kontinuerlig långtidsprovtagning som omfattar det totala årliga utsläppet.

MÖD bedömde att kontinuerlig långtidsprovtagning av dioxiner och furaner får anses etablerad som metod och uppfylla kravet på bästa möjliga teknik enligt 2 kap 3 § miljöbalken samt att kostnaderna för kontrollen inte kan anses orimlig enligt 2 kap 7 § miljöbalken.

Bolaget överklagade domen till Högsta domstolen och ville att de skulle upphäva domen och i andra hand att det skulle bestämmas en tid för när det nya villkoret ska börja gälla.

Naturvårdsverket medgav att en tid bestäms för när villkoret ska börja gälla så att bolaget får tid att installera mätutrustning men ansåg att skäl för prövningstillstånd i övrigt inte fanns.

Högsta domstolen meddelade dom i målet den  3 november 2017 och ändrade Mark- och miljööverdomstolens domslut endast på det sättet att villkoret rörande kontinuerlig långtidsprovtagning av dioxiner och furaner ska börja gälla tio månader från dagen för Högsta domstolens dom.

Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Mark- och miljööverdomstolens domslut står därmed fast i dessa delar.

Bakgrund

Mark- och miljödomstolen vid Växjö tingsrätt lämnade genom deldom den 26 mars 2014 i mål M 1251-13 bolaget tillstånd till verksamheten vid Sjölunda avfallsförbränningsanläggning. I avgörandet sköt domstolen upp frågan vilka villkor som skulle gälla beträffande bl.a. utsläpp av dioxiner och furaner till luft.
Bolaget genomförde under utredningstiden försök med kontinuerliga långtidsprovtagningar. Bolaget fann att utsläppen var låga och att det inte fanns behov att ytterligare kontrollera dem.

Mark- och miljödomstolen bedömde att prövotidsredovisningen gav stöd för bolagets uppfattning att det inte finns något behov att mäta utsläppen av dioxiner och furaner utöver vad som följer av förordningen (2013:253) om förbränning av avfall. Prövotiden avslutades därför i denna del genom dom den 18 februari 2015.

Naturvårdsverket överklagade mark- och miljödomstolens dom den 11 mars 2015 och yrkade att Mark- och miljööverdomstolen skulle föreskriva ett villkor med ett årmedelvärde för utsläpp av dioxiner och furaner och att detta skulle kontrolleras genom kontinuerlig långtidsprovtagning.

Mark- och miljööverdomstolen meddelade prövningstillstånd den 5 maj 2015. Därefter skedde skriftväxling i målet och den 10 december 2015 höll domstolen huvudförhandling i målet.

Mark- och miljööverdomstolen meddelade dom i enlighet med Naturvårdsverkets överklagande den 29 januari 2016.

Domen överklagades av bolaget till Högsta domstolen som den 3 november 2017 meddelade dom i målet (T 1025-16).

Dokument

Om tillståndsprövning enligt miljöbalken