Så kan vi nå en cirkulär och fossilfri plastanvändning

IVL har på uppdrag av Naturvårdsverket tagit fram rapporten Var behövs plasten.

Var behövs plasten? (diva-portal.org)

I en annan rapport från Naturvårdsverket, Scenarier för minskad förbränning av fossil plast i el- och fjärrvärmesektorn, pekas byggprodukter och förpackningar ut som flöden med stor potential till minskning.

Scenarier för minskad förbränning av fossil plast i el- och fjärrvärmesektorn

Där underströk flera av dem att det egentligen inte är plasten som material som är problemet utan våra konsumtionsvanor, hur vi använder resurser generellt och hur våra system är byggda.

Förpackningar lyfts som det flöde med störst potential, och där det är förhållandevis enkelt att effektivisera. Det kan handla om att ta bort plastdetaljer så som förseglingar, undvika förpackning i förpackning där så är möjligt och minska mängden material som används i en förpackning. Vinster kan också göras genom att byta format på produkten så som hård tvål i stället för flytande. 

Det konstateras att ambitionsnivån kring minskad konsumtion av resurser och plast behöver höjas och att det behöver bli lättare för kunden att välja rätt. 

 De flesta aktörerna i studien angav att de saknar översikt över hur mycket och vilken typ av plast som används inom den egna verksamheten.

Av rapporterna framgår att samverkan mellan olika typer av aktörer, och plattformar för gemensamma diskussioner är viktigt för att visa på framtidsbilder och åstadkomma förändringar.

För att bedöma om ett sådant byte är fördelaktigt ur miljösynpunkt behöver hänsyn tas till miljöpåverkan både vid produktion, användning och avfallshantering av produkten i fråga, inklusive framställning av råvaror. Samtidigt bromsas övergången till alternativa material och lösningar av det låga priset på fossilbaserad nyutvunnen plast, och att alternativa lösningar och material ofta är dyrare. Högre efterfrågan på alternativa råvaror skulle kunna bidra till att göra dessa lösningar mer kostnadseffektiva och konkurrenskraftiga.

I arbetet med införandet av förordningen om engångsprodukter (2021:996) och skatten på bärkassar konstaterade Naturvårdsverket att ett ensidigt fokus på ett material och undantag för andra material ofta inte leder till en minskning i resursförbrukning utan endast en övergång till andra material (ofta papper). Detta är på sikt inte heller hållbart och riskerar att skapa miljöproblem på grund av en kraftigt ökad pappersförbrukning.

När de produkter som finns används fullt ut under sin tekniska livslängd och med en hög nyttjandegrad nyttjas plasten på ett effektivt sätt.

En parameter som underlättar för en lång livslängd är att produkter är reparerbara. Reparerbarhet innebär dels att delar går att byta ut, dels om att det ska finnas reservdelar tillgängliga. En annan form av återanvändning är skiftet från engångs- till flergångsartiklar.

I rapporterna Var behövs plasten och I Scenarier för minskad förbränning av fossil plast i el- och fjärrvärmesektorn nämns följande faktorer som hindrande för att produkter designas för lång livslängd och återanvändning:

• Svårt att förändra köpmönster. Vi har generellt en snabb konsumtion och byter ut saker trots att den tekniska livslängden är långt ifrån slut.
•  Brist på lagringsutrymmen där återanvändbara produkter kan lagras i väntan på att de kan användas igen.
•  Specifikationer och kravställning vid certifieringar. Till exempel i byggsektorn kan vissa märkningar krävas som inte finns på äldre produkter.

Det finns flera produktgrupper där det skulle vara möjligt att öka återanvändningen, till exempel: Elektronik och fordon: En förutsättning är att produkterna är designade för reparerbarhet och att komponenter för detta finns tillgängliga. Inom vården finns ett flertal exempel på när en övergång till flergångsprodukter så som tvättbara förkläden och sängöverdrag.

De svenska miljömålen innebär bland annat att kretsloppen ska vara både resurseffektiva och giftfria, samt att särskilt farliga ämnen ska fasas ut ur kretsloppen. Kemikalieinspektionen lyfter i sin rapport Problematiska ämnen i plast som hindrar återvinning att rätt design minskar mängden problematiska ämnen, ger renare plastflöden och därmed ökar möjligheterna till ökad materialåtervinning och användning av återvunnen råvara.

Problematiska ämnen i plast som hindrar återvinning (kemi.se)

I Naturvårdsverkets rapport Scenarier för minskad förbränning av fossil plast i el- och fjärrvärmesektorn uppskattas att det till år 2030 är möjligt att minska mängden plast till förbränning med mellan 5 och 60 procent beroende på flöde, genom en ökning av mekanisk och kemisk återvinning, där störst potential finns i mekanisk återvinning av förpackningar.

Scenarier för minskad förbränning av fossil plast i el- och fjärrvärmesektorn 

År 2045 skattas potentialen till mellan 5 och 85 procent för de olika plastflödena med fortsatt störst potential för mekanisk återvinning men en stark ökning även för kemisk återvinning. 2045 är bedömningen att problematiken med farliga ämnen även är mindre och därmed att avsevärt större mängder plast tillgängliggörs för materialåtervinning.

Studier visar att för att få en reell klimateffekt av materialåtervinning så behöver det säkerställas att en produkt gjord på återvunnen råvara också behöver kunna materialåtervinnas igen. Det som framför allt utmärker högkvalitativ återvinning är alltså dels att plasten ska behålla sitt ekonomiska värde, dels att den nya produkten i sin tur ska vara ämnad för materialåtervinning. Medan lågkvalitativ materialåtervinning betyder att materialet tappar i ekonomiskt värde, materialet förlorar spårbarhet (innehållet i materialet är inte längre känt) och att det finns en stor risk att materialet förbränns efter användning.

En ökad efterfrågan på återvunna material kan därmed stärka möjligheterna till att göra högkvalitativ materialåtervinning lönsam. Plaståtervinningens lönsamhet är också starkt kopplad till råoljepriset: om priset på råolja är lågt blir den återvunna råvaran förhållandevis dyr och därmed mindre attraktiv.

Ett av skälen till att plast materialåtervinns till mer lågkvalitativa applikationer är att plastens kvalitet försämras med tiden. RISE menar att plast kan återvinnas upp till sju gånger med rätt metoder och ändå behålla samma kvalitet. I praktiken blir antalet möjliga rotationer fler eftersom nyråvara ofta blandas in.  

Ett sätt att underlätta för högkvalitativ materialåtervinning är att ha en god spårbarhet på materialet. God spårbarhet kan till exempel uppnås genom att man behåller produktgrupper för sig själva genom insamling och återvinningsprocessen – så kallade slutna loopar. 

Kemikalieinspektionen lyfter i sin rapport Problematiska ämnen i plast som hindrar återvinning att information om det kemiska innehållet och spårbarhet är avgörande för att aktörer i leverantörskedjorna ska kunna ta fram säkra produkter av återvunna material. I rapporten beskrivs att införandet av så kallade produktpass i olika produktregelverk inom EU skapar en ny plattform för information.

Genom att åstadkomma slutna loopar får man automatiskt en ökad spårbarhet för materialet där innehåll och kvalitet är mer välkänt och varierar mindre, jämfört med om avfallet eller materialet blandas upp med andra flöden. Det kan också underlätta för insamlingen och sorteringsstegen i värdekedjan.

Miljövinsten med materialåtervinning påverkas av effektiviteten i materialåtervinningsprocessen. Teknikutveckling är avgörande för att kunna åstadkomma en högkvalitativ materialåtervinning med små förluster och för att hantera sådana material som idag inte samlas in eller som sorteras ut och skickas till förbränning. Till exempel behövs bättre tekniker för att sortera och separera plast som innehåller särskilt farliga ämnen. 

Kemisk materialåtervinning kan ge bättre förutsättningar för att rena plasten från farliga eller oönskade ämnen men är att betrakta som ett komplement till mekanisk återvinning då teknikerna är mer energikrävande och därmed mer miljöpåverkande.

Utöver teknikutveckling, utbyggnad av infrastruktur och ökning av kapacitet så behövs också en kunskapsutveckling i branschen, både inom produktionen av återvunnen plastråvara och i användningen av plastråvaran.

Plast som innehåller farliga ämnen kräver särskild hantering vid materialåtervinning. Den som återvinner plast behöver skaffa sig kunskap om och kontroll över vilka ämnen som finns i plasten, för att säkerställa att den återvunna råvaran uppfyller kemikalielagstiftningen och att den är tillåten och säker att använda i nya produkter. Plast som inte uppfyller dessa krav kommer att behöva sorteras ut och skickas till förbränning. Ökade krav på att plastprodukter designas för en cirkulär ekonomi, tillsammans med nya och förbättrade tekniker för materialåtervinning kommer förhoppningsvis leda till att denna fraktion minskar. I Kemikalieinspektionens rapport Problematiska ämnen i plast som hindrar återvinning belyses fem olika produktkategorier närmare: Plastförpackningar, byggprodukter, fordon och däck, elutrustning och vindturbinblad.

Biobaserad plast är plast som helt eller delvis är tillverkad av biomassa. Som biomassa räknas vegetabiliskt material från naturen – skog, jordbruk eller vatten – men även restprodukter från jordbruk och livsmedelsindustri, inklusive slakteriavfall. 

I dagsläget är det mellan en och tre procent av råvaran till plast som är biobaserad.

De effektivaste åtgärderna för att nå en hållbar plastanvändning är att i första hand minska mängden plast genom resurssmart användning och i andra hand ökad materialåtervinning. För att uppnå fossilfrihet och kunna nå klimatmålen behöver dock även en övergång till mer biobaserad råvara ske. Biobaserad råvara bör användas där den gör störst miljö- och klimatnytta. Till exempel plast som behöver gå till förbränning kan vara biobaserad för att på så sätt minska utsläppen av växthusgaser.

För att en övergång från fossil till biobaserad råvara ska ge en positiv miljöeffekt är en förutsättning att den är hållbart producerad, det vill säga att den framställts utan att biologisk mångfald och övriga ekosystemtjänster påverkas negativt.

Även om biobaserad råvara är förnybar bör den ur ett större perspektiv ses som en begränsad resurs. Biobaserad råvara är dyrare än jungfrulig fossil råvara. Dessutom finns begränsningar för hur mycket som kan tas ut på ett hållbart sätt.

 Ett alltför stort uttag av biobaserad råvara bedöms ge negativa miljöeffekter i form av påverkan på biologisk mångfald och klimatet i samma storleksordning som användning av fossila råvaror. Detta på grund av att icke hållbart producerad biomassa då skulle behöva användas. Sverige har, jämfört med andra länder, goda möjligheter att använda inhemsk hållbart producerad biomassa såsom restprodukter från skogsbruket och genom odling av biomassa på nedlagd jordbruksmark.

För att åstadkomma en omställning till mer biobaserad råvara behövs stora investeringar i såväl nya som ombyggda processanläggningar, både för att framställa den biobaserade råvaran och för tillverkning av den biobaserade plasten.

Bionedbrytbar plast är designad för att brytas ner genom biologiska processer vilka idealt skulle kunna antas vara det som sker med annat biologiskt material i naturen. För bionedbrytbara plaster gäller dock oftast att de behöver en hög temperatur – cirka 60 grader – för att nedbrytningen ska börja, en temperatur som motsvarar temperaturen i industriell kompostering. Därför används ofta begreppet ”komposterbara plaster”. Kompostering är en ineffektiv och utdragen process för att få nya material i och med att man går via en nedbrytningsprocess. Komposterbara plaster kan också försura omgivningen och genererar mikroplaster vid nedbrytningen.

Plast som är komposterbar passar inte i rötningsprocesser. Det finns i dagsläget ingen standard som omfattar rötning av plast. Utveckling inom området sker och en standard kan eventuellt publiceras under 2024.

En bionedbrytbar plast som hamnar tillsammans med traditionell plast kan sorteras ut med hjälp av NIR-teknik (infrarött ljus) om sorteringsutrustningen är inställd för det. Idag är det inte lönsamt att sortera ut bionedbrytbar plast och det görs därför inte. Bionedbrytbar plast kan materialåtervinnas mekaniskt.

Uttryck som ”komposterbar” och ”bionedbrytbar” är svårförståeligt för konsumenter. I en undersökning framkom att fyra av tio konsumenter tror att biobaserad plast kan brytas ner i naturen. Det innebär att det finns en risk att biobaserade plaster hamnar i naturen och medföra ökad nedskräpning (Konsumentföreningen (2017).)