Strandskydd - en vägledning för planering och prövning

Det finns flera rättsfall där dispens givits för bryggor på öar utan fast landförbindelse. I mål M 12101-21 bedömde Mark- och miljööverdomstolen att en flytbrygga på en skärgårdsö kunde tillåtas med vissa villkor, trots att bryggan till stor del syftade till att tillgodose enskildas behov av båtplatser för fritidsändamål. Det fanns bland öborna en efterfrågan på båtplatser och tillfälliga förtöjningsplatser bland annat för att transportera bränsle och återvinningsavfall, vilket inte var tillåtet att transportera med den reguljära färjetrafiken.

Vid bedömningen har domstolen även beaktat att öbornas behov av båtplatser uttryckts i kommunens planläggning av området. Dispensen förenades med vissa villkor, till exempel att bryggorna skulle förläggas på vattenområde med minst 5 meters djup för att minska påverkan på höga naturvärden i form av bestånd av ålgräs. 

I det vägledande avgörandet MÖD 2011:42 bedömde Mark- och miljööverdomstolen att hemfridszonen inte kunde sträcka sig ut i vattenområdet. Vattenområdet skulle därför fortfarande anses som allemansrättsligt tillgängligt, trots att de redan befintliga anläggningarna gjorde att stranden inte längre var tillgänglig för allmänheten. Bryggan som var tänkt att uppföras tog ett större vattenområde i anspråk än den tidigare dispensgivna bryggan. Bryggan ansågs strida mot strandskyddets syften och avslogs. 

Inom ett LIS-område kan strandskyddsdispens ges om anläggningen bidrar till utvecklingen av landsbygden (7 kap. 18 d § miljöbalken). Bedömningen ska inte utgå från det strandnära lägets fördel för en enskild persons ekonomiska förhållanden. I stället krävs det att åtgärden bidrar till en mer långsiktig ekonomisk påverkan i ett lokalt eller regionalt perspektiv (prop. 2008/09:119 s. 107). Även inom LIS-områden ska en avvägning ske mot strandskyddets syften.

Med åtgärder som främjar landsbygdsutvecklingen avses bland annat åtgärder som långsiktigt kan antas ge positiva sysselsättningseffekter och som kan bidra till att upprätthålla serviceunderlaget. Det kan vara tillkomst av bostäder eller en turistanläggning (prop. 2008/09:119 s. 64). I Nacka tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom i mål M 5067-21 bedömde domstolen att den ansökta bryggan inte bidrog till landsbygdsutveckling på det sätt som avses i 7 kap. 18 d § miljöbalken, oavsett om området kunde betraktas som ett LIS-område eller inte. 

LIS – Landsbygdsutveckling i strandnära lägen 

En befintlig brygga får renoveras utan dispens om utseendet eller arean inte förändras. Det krävs dispens för att helt riva en brygga för att sedan bygga upp den som ny. 

Särskilt skäl för ersättningsbrygga kan vara att området redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften. Som utgångspunkt ska ersättningsbryggan i huvudsak har motsvarande storlek, utformning och placering som den tidigare. Man kan som regel ge dispens för ersättningsbrygga om ansökan har gjorts inom ett år efter att den gamla bryggan tagits bort (jämför med nedbrunnen byggnad, prop. 1997/98:45 del 2. s. 89).

I mål M 5365-20 fastställde Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljödomstolen, länsstyrelsens föreläggande om att en bod och en flotte med hopptorn skulle avlägsnas från de delar av fastigheten som omfattades av strandskydd. Enligt domstolen utgjorde både boden och flotten med hopptorn sådana anläggningar som riskerar att ha en avhållande verkan på allmänhetens möjlighet att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdats fritt. Anläggningarna ansågs därför förbjudna enligt 7 kap. 15 § 2 miljöbalken.

I mål M 2657-15 konstaterade Mark- och miljööverdomstolen att en byggnad på en flotte krävde dispens enligt 7 kap. 15 § 1 miljöbalken. I det här fallet var byggnaden på flotten avsedd att användas som värmestuga och/eller övernattning i en fiskeverksamhet. Domstolen konstaterade att en värmestuga eller övernattningsstuga inte för sin funktion behöver ligga vid eller i vattnet och dispens kunde därför inte medges enligt det särskilda skälet i 7 kap. 18 c § 3 miljöbalken. 

Inte heller det särskilda skälet i 7 kap. 18 c § 4 miljöbalken var tillämpbart. Även om byggnaden kunde ses som en utvidgning av en pågående verksamhet så fanns det inget stöd för att det skulle saknas möjligheter att placera byggnaden utanför strandskyddat område.  

I mål M 9140-22 prövade Mark- och miljööverdomstolen om en fritidsbåt krävde dispens från strandskyddet. Ägaren hade förelagts att ta bort en husbåt, konstruerad som en flotte med ett hus på, men ansökte därefter om dispens för husbåten och dessutom för en fritidsbåt. Fritidsbåten angavs uppta ungefär lika stor yta i vattnet som husbåten och skulle användas på samma sätt. Båda ansökningarna avslogs och överklagades. Varken MÖD eller Högsta domstolen gav prövningstillstånd för husbåten eftersom MÖD tidigare fastställt föreläggandet om att ta bort husbåten.

I mål M 1808-23 prövade mark- och miljödomstolen, tingsrätten i Vänersborg, ett glampingtält med trädäck om 42 kvadratmeter, cirka 27 meter från en bostadsbyggnad på skogbeklädd naturmark. Domstolen bedömde att det saknades särskilda skäl att medge dispens. 

Glampingtältet skulle ta i anspråk ett område som var allemansrättsligt tillgängligt, utanför den befintliga hemfridszonen. Platsen där glampingtältet avsågs uppföras ansågs inte vara ianspråktagen. Det saknades därför förutsättningar att medge strandskyddsdispens enligt 7 kap. 18 c § 1 miljöbalken. Att det inte fanns något strandområde för ilandstigning med båt eller för rekreation eller att berget bestod av branter ansågs inte vara skäl för dispens (se prop. 2008/09:119 s. 105). 

Glampingtältet skulle uppföras i anslutning till ett befintligt pensionat och domstolen prövade därför om det fanns skäl för dispens enligt 7 kap. 18 c § 4 miljöbalken. Enligt denna bestämmelse kan dispens medges om det område som dispensen avser behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området.

Domstolen instämde i länsstyrelsens bedömning att det inte hade framkommit att en placering utanför det strandskyddade området skulle vara omöjligt. Inte heller något annat särskilt skäl för dispens ansågs vara tillämpligt. Domstolen ansåg att det inte var oproportionerligt att inte medge dispens efter en intresseavvägning enligt 7 kap. 25 § miljöbalken.

I mål M 178-22 prövade mark- och miljödomstolen, tingsrätten i Nacka, en dispens för fem glampingtält intill en befintlig verksamhet. Dispens kunde inte medges då åtgärden inte var förenlig med strandskyddets syften.

Den berörda fastigheten var belägen inom ett område som var av riksintresse för natur- och kulturvärden och det rörliga friluftslivet enligt 4 kap. 1 och 2 §§ miljöbalken. Området var av riksintresse för kulturmiljövården och friluftslivet enligt 3 kap. 6 § miljöbalken. Fastigheten ingick även i ett utpekat världsarv och omfattades av utvidgat strandskydd om 300 meter. Genom uppförande av tälten skulle tidigare oexploaterad mark tas i anspråk. Inom områden med höga värden för strandskyddets syften ska dispens prövas med särskild restriktivitet.

Domstolen bedömde att tälten behövdes för att utvidga verksamheten, men att 7 kap. 18 c § 4 miljöbalken inte var tillämplig då det inte var visat att utvidgningen inte kunde ske utanför området. Även om det inte skulle var möjligt att utvidga verksamheten på en annan plats ansåg domstolen att det inte fanns förutsättningar för dispens, eftersom åtgärden inte var förenlig med strandskyddets syften (7 kap 26 § miljöbalken).