Naturminne

Länsstyrelsen eller kommunen får med stöd av 7 kap. 10 § miljöbalken förklara ett särpräglat naturföremål som naturminne om det behöver skyddas eller vårdas särskilt.

Skyddet får även omfatta det område på marken som krävs för att bevara naturföremålet och ge det behövligt utrymme.

Innan beslut fattas om att förklara ett område som naturminne ska enligt 24 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. ägare och innehavare av särskild rätt föreläggas att inom viss tid yttra sig om förslaget. Innehavare av särskild rätt kan till exempel vara jakträttshavare eller arrendator av mark eller vatten. Tiden får inte sättas kortare än en månad och föreläggandet ska delges. Delgivning behöver inte ske med sakägare som skriftligen har godkänt förslaget. Om alla sakägare som är kända har lämnat ett skriftligt godkännande behövs det inget föreläggande om yttrande.

Om det är en helt eller delvis okänd krets personer som ska delges, eller om de saknar känd hemvist, kan delgivning ske via kungörelse i ortstidning. Eftersom delgivning genom kungörelse inte är föreskriven när det gäller förslag till beslut måste ett beslut om kungörelsedelgivning fattas i varje enskilt fall (47-50 §§ delgivningslagen (2010:1932)).

Kungörelsedelgivning sker genom att handlingen hålls tillgänglig viss tid hos myndigheten, eller på en plats som myndigheten bestämmer. Tid och plats då handlingen, eller delar av dess innehåll, hålls tillgänglig, meddelas i kungörelsen via Post- och Inrikes Tidningar och, om det finns skäl till det, ortstidning inom tio dagar från beslutet om kungörelsedelgivning.

Länsstyrelsen och kommunen ska enligt 25 § förordningen om områdesskydd samråda med varandra innan de fattar beslut om ett naturminne. Krav på samråd gäller enligt 25 a § förordningen om områdesskydd även med Skogsstyrelsen, Havs- och vattenmyndigheten, Statens jordbruksverk och Sverige geologiska undersökning om det inte är uppenbart att beslutet saknar betydelse för myndigheten. Beslutet bör också remitteras till andra myndigheter och intresseorganisationer som kan beröras.

Innan länsstyrelsen fattar beslut om ett naturminne ska länsstyrelsen enligt 26 § förordningen om områdesskydd samråda med Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Havs- och vattenmyndigheten, om beslutet rör myndigheterna och är av vikt.

I ett beslut om att bilda ett naturminne ska det enligt 7 kap. 5 § miljöbalken anges skälen för beslutet. Skäl för att förklara ett föremål som naturminne kan till exempel vara att ett träd har stora naturvärden och behöver skyddas för att inte avverkas, och/eller behöver vårdas för att värdena ska utvecklas eller kvarstå.

I beslutet ska också de inskränkningar i rätten att använda mark- och vattenområden som behövs för att uppnå syftet med skyddet anges. Exempel på sådana inskränkningar är förbud mot avverkning, upplag, schaktning, plantering och användning av bekämpningsmedel. En inskränkning får också innebära att tillträde till området förbjuds under hela eller delar av året.

Om det behövs för att tillgodose syftet med ett naturminne får länsstyrelsen eller kommunen enligt 7 kap. 6 § miljöbalken förplikta ägare och innehavare av särskild rätt till berörd fastighet att tåla intrång såsom att det inom området till exempel sätts upp skyltar, utförs röjning, slåtter, betesdrift, avspärrning eller genomförs undersökningar av djur- och växtarter eller av mark- och vattenförhållanden.

Länsstyrelsen får enligt 22 § förordningen om områdesskydd meddela föreskrifter enligt 7 kap. 30 § miljöbalken om rätten att färdas och vistas inom ett naturminne och om ordningen i övrigt inom området, om det behövs för att tillgodose syftet med skyddet. I de fall kommunen beslutar om skydd av ett naturminne får den enligt 7 kap. 30 § miljöbalken meddela sådana föreskrifter.

Föreskrifterna ska gälla omedelbart, även om de överklagas. Det finns troligen sällan behov av ordningsföreskrifter vid skydd av naturföremål, men det kan vara relevant vid komplettering av äldre beslut som utgörs av områden. Om ett äldre beslut om naturminne som utgörs av ett område avses kompletteras med ordningsföreskrifter kan det vara lämpligt att istället fatta beslut om naturreservat och upphäva beslutet om naturminne, om det finns synnerliga skäl för det.

Beslut om bildande eller ändring av ett naturminne får enligt 7 kap. 8 § miljöbalken inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (2010:900). Små avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas. Det är lämpligt att  länsstyrelsen tidigt samråder med kommunen i sådana fall.

När en fråga har väckts om att ett naturföremål ska skyddas som naturminne får enligt 7 kap. 24 § miljöbalken länsstyrelsen eller kommunen för en viss tid, dock högst tre år, meddela förbud mot att sådana åtgärder vidtas utan tillstånd som berör området eller föremålet, och som strider mot syftet med det tilltänkta skyddet.

Om det finns särskilda skäl, får förbudet förlängas att gälla i ytterligare högst ett år. Om det finns synnerliga skäl, får förbudet därefter förlängas att gälla i ytterligare högst ett år. Ett förbud ska gälla omedelbart även om det överklagas. 

Bestämmelsen om interimistiska beslut innebär att ett skyddsvärt träd snabbt kan skyddas om det finns en akut hotbild i avvaktan på ett beslut om naturminnesförklaring.

Naturminnen omfattas inte av ersättningsbestämmelserna i 31 kap. 4 § miljöbalken. Ett naturminne får omfatta det område på marken som krävs för att bevara naturföremålet och ge det behövligt utrymme, men bör normalt inte överskrida gränsen för avsevärt försvårande av pågående markanvändning. Det är alltså fråga om ett mindre område på marken, ofta utan annat intresse än som skydd för naturminnet.

Om ett större antal naturföremål ska skyddas kan i något fall pågående markanvändning avsevärt försvåras. I sådana fall bör istället skyddsformen naturreservat användas. Jämfört med i skogsmark kan det i till exempel odlingslandskap och skärgårdar dock finnas större möjlighet att skydda ett större område som naturminne utan att markanvändningen avsevärt försvåras.

Länsstyrelsen eller kommunen ska enligt 38 § förordningen om områdesskydd se till att områden och naturföremål mäts och kartläggs, om det behövs.

Enligt 7 kap. 6 § miljöbalken får länsstyrelsen eller kommunen om det behövs för att tillgodose syftet med ett naturminne, förplikta ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet att tåla sådana intrång som att det inom området till exempel anläggs vägar, raststugor, badplatser och sanitära inrättningar, eller utförs röjning, slåtter, avspärrning eller liknande åtgärder. Skyltning av skyddade områden omfattas av denna föreskriftsmöjlighet.

Naturminnen i form av enstaka föremål, en grupp av föremål eller mindre områden (mindre än ett hektar) markeras med ett märke som anger områdets skyddsform. Märket fästs antingen direkt på föremålet eller på en stolpe invid föremålet. Mindre områden bör markeras i gränsvinklarna med stolpar som är försedda med märken som anger områdets skyddsform. Se vidare i publikationen Att skylta skyddad natur:

Att skylta skyddad natur (Naturvårdsverket 2003)

Länsstyrelsen eller kommunen får enligt 7 kap. 7 § första stycket miljöbalken helt eller delvis upphäva beslut som den har meddelat enligt 7 kap. 5-6 och 10 §§ miljöbalken, eller motsvarande bestämmelser i äldre lagsstiftning, om det finns synnerliga skäl. Att det krävs synnerliga skäl bör innebära att beslut om upphävande ska ske med stor restriktivitet.

Ett exempel på vad som kan utgöra synnerliga skäl är om det område där naturminnet är beläget ska ingå i ett planerat naturreservat eller nationalpark. Om naturminnet då istället kan skyddas med föreskrifter för naturreservatet kan det vara överflödigt att naturminnesskyddet kvarstår, eftersom dubbelreglering bör undvikas i möjligaste mån.

Ett annat exempel kan vara om ett naturminne inte har kvar och rimligen inte kan återfå de värden som skyddet avsåg att bevara.

Enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket miljöbalken får ett beslut om upphävande meddelas endast om intrånget i naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning inom det markområde som omger naturföremålet och ingår i naturminnet, i närheten av naturminnet eller i något annat område.

Exempel på kompensation kan, beroende på vad som är mest lämpligt i det enskilda fallet, vara att skydda ett annat motsvarande naturföremål, att åta sig att sköta ett motsvarande naturföremål eller att plantera ett nytt träd i närheten om naturminnet var ett träd.

Naturminnen i form av enskilda träd kommer så småningom att dö, antingen naturligt stående på rot eller för att de blåser omkull. Skyddet för ett naturminne upphör inte när trädet dör om det inte står i beslutet att så ska ske.

För att skyddet ska upphöra måste länsstyrelsen eller kommunen fatta ett beslut om upphävande av naturminnet enligt 7 kap. 7 § första stycket miljöbalken.

Även som döda har träd ofta höga naturvärden och ett stort värde för den biologiska mångfalden. Syftet med utpekandet som naturminne kvarstår därför normalt också efter att trädet har dött. Om det är möjligt bör det döda trädet få ligga kvar på platsen och långsamt återgå till naturen.

Om platsen är olämplig, på grund av till exempel bebyggelse, får det flyttas till en lämpligare plats i närområdet. Skyddet kvarstår ändå för den kvarvarande stammen och de grövre grenarna. Om det ingår ett markområde i naturminnet bör det upphävas om trädet flyttas, och ett nytt beslut om naturminne tas för den nya platsen. Den geografiska punkten i kartan får då flyttas och den nya platsen markeras som naturminne.

I de fall det i naturminnesförklaringen för ett träd även innefattas ett markområde runt trädet så kvarstår skyddet för detta markområde även om trädet flyttas. För att skyddet för markområdet ska upphöra måste det upphävas, vilket kan vara lämpligt om inga värden kvarstår inom området.

Om trädet inte är möjligt att placera någon annanstans, eller om andra mycket starka skäl finns, kan en särskild prövning göras om upphävande av naturminnet i och med att trädet har dött. Upphävande av beslut om naturminne, helt eller delvis, kräver synnerliga skäl och bör ske mycket restriktivt.

Naturminnen kan behöva viss skötsel för att deras naturvärden ska bevaras och den biologiska mångfalden som är knuten till naturminnet inte ska minska. Detta kan gälla både de naturminnen som utgörs av områden och de naturföremål som till exempel utgörs av träd.

Det finns inget krav på att en skötselplan ska fastställas för naturminnen, men för naturminnen som har beslutats före 1965 och som utgörs av områden bör det finnas en skötselplan, alternativt att de ombildas till naturreservat.

Länsstyrelsen eller kommunen får enligt 4 § förordningen om områdesskydd meddela sådana föreskrifter som behövs för att skydda och vårda ett visst naturminne. Föreskrifter kan även meddelas med stöd av 7 kap. 6 § miljöbalken, vilket kan vara att föredra för de naturminnen som utgörs av områden. Enligt 21 § förordningen om områdesskydd får kommunen eller länsstyrelsen förordna att annan myndighet eller markägare får förvalta naturminnet.

För naturminnen som utgörs av ett område kan det i vissa fall finnas ett större behov av skötsel än för naturföremålen, men träd kan i många fall behöva en skötselplan. Behovet och omfattningen av en skötselplan får avgöras från fall till fall.

Naturminnen som utgörs av stora och grova träd är formade i ett öppet och ljust landskap. Deras naturvärde utgörs bland annat av att de kan få håligheter och innehåller murken ved som är värdefullt för insekter, fåglar och fladdermöss. En stor ek med en vid krona är beroende av ljus och kommer så småningom att tappa sina grenar och dö om den blir omgärdad av till exempel en uppväxande granskog.

Prioriterade åtgärder för grova ekar och gamla hamlingsträd, till exempel lindar, är enligt åtgärdsprogrammet för särskilt skyddsvärda träd (Rapport 6496, Naturvårdsverket 2012) frihuggning och återhamling för att skapa ljusinsläpp, samt att hävda marken kring träden genom till exempel bete för att hindra igenväxning.

Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd (Naturvårdsverket, 2012)

Länsstyrelsen eller kommunen får enligt 7 kap. 7 § andra stycket miljöbalken meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat för ett naturminne, om det finns särskilda skäl. Dispens får enligt 7 kap. 26 § miljöbalken ges endast om det är förenligt med förbudets eller föreskriftens syfte

Exempel på särskilda skäl för dispens kan vara om trädgrenar riskerar att falla och orsaka skada på människor, djur eller egendom, eller att de påverkar trädets stabilitet negativt. Ett annat exempel kan vara om det inte finns någon rimlig alternativ lokalisering för en verksamhet med högt allmänintresse, till exempel en viktig väg eller annan viktig samhällsfunktion. Om naturminnet utplånas eller skadas så att det inte kan fortleva bör det upphävas.

Beslut om upphävande eller dispens bör ske restriktivt, och får enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket miljöbalken meddelas endast om intrånget i naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning inom naturminnet eller något annat område. Exempel på hur intrånget i naturvärdet kan kompenseras är skydd av ett annat värdefullt träd eller plantering av ett nytt träd av samma sort om ett träd måste tas bort, samt att stam och grenar som har tagits bort får ligga kvar på lämplig, solbelyst plats i närheten av trädet.

Ett beslut om dispens upphör enligt 7 kap. 7 § andra stycket miljöbalken att gälla om den åtgärd som dispensen avser inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft.

Om tillsynsmyndigheten upptäcker att någon har vidtagit åtgärder som har skadat ett naturminne utan att ha fått dispens för detta får tillsynsmyndigheten med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken förelägga den som har vidtagit den skadliga åtgärden om att vidta återställningsåtgärder. Ett beslut om föreläggande eller förbud får enligt 26 kap. 14 § miljöbalken förenas med vite.