Samråd om åtgärder på särskilt skyddsvärda träd

Enligt Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd - Mål och åtgärder 2012-2016 (Rapport 6946, Naturvårdsverket 2012) avses med särskilt skyddsvärda träd jätteträd, mycket gamla träd och grova hålträd av naturligt förekommande trädslag. De träd som bedöms vara särskilt skyddsvärda har stor betydelse för bevarandet av biologisk mångfald och för att uppfylla flera av riksdagen antagna miljökvalitetsmål. I åtgärdsprogrammet beskrivs särskilt skyddsvärda träd enligt nedan.

Särskilt skyddsvärda träd är ovanliga i vardagslandskapet och bör bevaras oavsett om de påträffas i skogsmark, odlingslandskapet eller urbana miljöer. Grova, gamla eller ihåliga träd har en mycket stor betydelse för olika djur- och växtarter. Förekomsten av sådana träd är i många fall avgörande för många hotade arters överlevnad. Generellt gäller att ju äldre och grövre ett träd blir desto fler arter kan det utgöra livsmiljö för. Med tiden får ett träd en mängd olika miljöer, till exempel grov bark, solexponerad ved och håligheter som utgör grunden för trädens stora biologiska mångfald. Eken är det trädslag som hyser flest arter, över 1500, varav mer än 500 arter utgörs av hotade arter.

Sverige har ett av Europas största bestånd av jätteträd och har därför enligt åtgärdsprogrammet för särskilt skyddsvärda träd ett särskilt ansvar för att bevara dessa träd. Det svenska jätteträdsbeståndet minskar kontinuerligt samtidigt som nyrekryteringen är långsam eller saknas helt. Att bevara så många som möjligt av dessa träd och att gynna nyrekrytering har därför hög prioritet.

Arbetet med att bevara och vårda särskilt skyddsvärda träd utgör ett viktigt bidrag till att uppnå miljökvalitetsmålen Ett rikt växt- och djurliv, Ett rikt odlingslandskap, God bebyggd miljö och Levande skogar.

En verksamhet eller åtgärd som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön, och som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i miljöbalken, ska anmälas för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Anmälan för samråd ska göras hos den myndighet som utövar tillsynen enligt bestämmelser i 26 kap. miljöbalken. Tillsynsmyndighet är Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen eller Försvarsinspektören (f.d. Generalläkaren).

Om avverkning, toppkapning eller annan kraftig beskärning av ett särskilt skyddsvärt träd, till exempel ett gammalt grovt träd, kan komma att väsentligt ändra naturmiljön ska åtgärden anmälas för samråd.

Tillsynsmyndigheten får förelägga den anmälningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga, och om det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får tillsynsmyndigheten förbjuda verksamheten. Om det finns andra möjliga lokaliseringar av en verksamhet eller åtgärd eller andra alternativ som inte är orimliga, till exempel beskärning istället för avverkning, kan verksamheten förbjudas i enlighet med 12 kap. 6 § fjärde stycket och 2 kap. miljöbalken.

Vid anmälan för samråd om åtgärder på ett särskilt skyddsvärt träd bör anmälaren lämna uppgifter om trädart, var trädet är beläget, vilken åtgärd som planeras, syftet med åtgärden, samt vilka hänsynsåtgärder som planeras.

Trädets diameter i brösthöjd, eventuella håligheter, samt kända naturvärden och artförekomster bör också redovisas.

Det underlättar handläggningen om några foton som visar trädet på nära håll samt trädet med dess omkringliggande miljö från olika håll bifogas till anmälan. Detta kan ge länsstyrelsen en uppfattning om det behövs ett platsbesök.

Vid bedömning av om en åtgärd kan komma att innebära en väsentlig ändring av naturmiljön bör områdets karaktär och känslighet beaktas, liksom åtgärden som sådan och dess inverkan på naturmiljön. Påverkan på den biologiska mångfalden genom skador på arter och livsmiljöer bör vägas in i bedömningen. I ett område med höga natur- eller kulturmiljövärden, eller i ett område som på annat sätt är känsligt, kan även en förhållandevis liten åtgärd innebära en väsentlig ändring av naturmiljön.

Enskilda träd, även i bebyggda tätortsmiljöer, kan uppfylla samma kriterier som för nyckelbiotoperna ädellövträd eller övriga lövträd (Handbok för inventering av nyckelbiotoper sidan 54, Skogsstyrelsen 2014). I nyckelbiotoper bedöms ofta avverkning vara en samrådspliktig åtgärd. Borttagande av en hel nyckelbiotop, till exempel ett särskilt skyddsvärt träd eller annan livsmiljö med höga naturvärden, bör normalt ses som en väsentlig ändring av naturmiljön. 

Om ett träd är registrerat i trädportalen och/eller artportalen kan man där få uppgifter som är till hjälp vid bedömning av trädets värden. Om trädet ingår i ett område som är av riksintresse för natur- eller kulturminnesvården, är värdefullt för landskapsbilden eller har betydelse för den gröna infrastrukturen kan trädets värde öka ytterligare.

Avverkning av ett särskilt skyddsvärt träd innebär ofta en väsentlig ändring av naturmiljön. Om trädet utgör en risk för skada, men har höga värden bör beskärning, eller om det inte är möjligt, skapande av en högstubbe övervägas framför avverkning.

Om det kan finnas arter som är fridlysta enligt 4, 6, 7, 8 eller 9 § artskyddsförordningen som lever på eller i ett träd bör åtgärder på trädet prövas enligt artskyddsförordningen (2007:845). Om avverkning eller kraftig beskärning av ett träd kan innebära att en arts viloplats eller fortplantningsområde skadas eller förstörs, och om den aktuella arten omfattas av 4 § artskyddsförordningen, kan en dispens från fridlysningsbestämmelserna krävas. Om det kan vidtas förebyggande åtgärder som säkerställer tillgång på viloplatser/reproduktionsområde för arten bör ärendet hanteras som ett samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken med föreläggande om försiktighetsåtgärder och krav på uppföljning.

Ett exempel är att de trädmiljöer där läderbaggen lever anses vara artens reproduktions-, vilo- och övervintringsplats. Även träd där det inte är dokumenterat att det finns läderbagge kan vara skyddade enligt artskyddsförordningen.

Om en åtgärd planeras på ett särskilt skyddsvärt träd som ingår i en allé som är generellt skyddad enligt biotopskyddsbestämmelserna kan en dispens från biotopskyddet krävas. Träd i biotopskyddade alléer är skyddade även om de inte är särskilt skyddsvärda enligt definitionen i åtgärdsprogrammet för särskilt skyddsvärda träd.

Särskilt skyddsvärda träd kan också beröras av plan- och bygglagens (2010:900) bestämmelser vid detaljplaneläggning, samt skadeståndslagen (1972:207) vid frågor om skadestånd till följd av skador orsakade av fallande grenar eller träd.

Stöd för länsstyrelsernas bedömning och handläggning av en anmälan för samråd finns i handboken Anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken och i Naturvårdsverkets allmänna råd (NFS 2001:15) om anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. 

Åtgärdsprogrammen för särskilt skyddsvärda träd ger en översikt av befintlig kunskap om det svenska beståndet av grova träd och deras betydelse för den biologiska mångfalden.

Vägledning för ärenden om träd som även berörs av artskyddsförordningen eller bestämmelserna om biotopskydd finns i handbok för artskyddsförordningen respektive handbok om biotopskyddsområden, samt i vägledningen för biotopen allé.

Tillämpliga vägledningar

Anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Handbok 2001:6

Naturvårdsverkets allmänna råd om anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. NFS 2001:15

Handbok för artskyddsförordningen - Del 1 - fridlysning och dispenser. Handbok 2009:2

Biotopskyddsområden - Vägledning om tillämpningen av 7 kapitlet 11 § miljöbalken. Handbok 2012:1

Allé - Beskrivning och vägledning för biotopen Allé

Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd - Mål och åtgärder 2012-2016. Rapport 6496

Fria eller fälla - En vägledning för avvägningar vid hantering av träd i offentliga miljöer (Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket m.fl. 2014)

Fastighetsägaren har rätt till ersättning om ett beslut om föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 6 § miljöbalken innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras. Bestämmelser om rätt till ersättning vid ett sådant föreläggande eller förbud finns i 31 kap. 4 § miljöbalken.

Det är som huvudregel den underhållsansvarige, det vill säga normalt fastighetsägaren eller väghållaren, som bär ansvaret och riskerar att bli skadeståndsskyldig om fallande grenar eller träd har skadat person eller egendom. Länsstyrelsen kan dock bli skadeståndsskyldig gentemot den underhållsansvarige om myndigheten har nekat en dispens, eller inte har fattat beslut om dispens inom skälig tid. Skadeståndsfrågor regleras i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Enligt denna bestämmelse ska staten ersätta bland annat ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. För ett sådant ansvar anses det inte räcka att en myndighet har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga, eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (NJA 2010 sidan 577).

Det krävs således en uppenbart oriktig bedömning för att länsstyrelsen ska bli ersättningsskyldig. Om länsstyrelsen har bedömt - utifrån den kunskap som fanns vid det aktuella tillfället - att träden inte utgjorde någon risk är det inte troligt att länsstyrelsen skulle kunna krävas på ersättning, om den har motiverat sitt ställningstagande väl. Tidsaspekten spelar också in – det blir svårare att argumentera för att myndigheten är ansvarig om det har gått lång tid från ett beslut om nekad dispens till själva olyckstillfället.

Om det inte har fattats något beslut alls på grund av en lång beslutsprocess skulle länsstyrelsen också kunna bli ersättningsskyldig. Den underhållsansvarige har dock ett eget ansvar. Om det föreligger en akut risk för skada får åtgärder vidtas utan att invänta länsstyrelsens beslut.

Länsstyrelsen kan således i undantagsfall bli skadeståndsskyldig. Detta bör dock inte påverka länsstyrelsens bedömning av om det föreligger en säkerhetsrisk eller inte.