Engångsplast och andra engångsprodukter

Plast definieras enligt engångsplastdirektivet som ett material som består av en polymer till vilken tillsatser eller andra ämnen kan ha lagts till. För att polymeren ska omfattas av kraven i direktivet så ska den också kunna användas som huvudsaklig strukturkomponent i en slutprodukt.

Plast som tillverkas av modifierade naturliga polymerer omfattas av direktivet. Det samma gäller för plast som tillverkas av biobaserade, fossila eller syntetiska råvaror. Även biologiskt nedbrytbar plast och polymerbaserade gummiföremål omfattas av direktivet. 

Generellt gäller att en polymer som erhålls från en industriell process definieras som en modifierad polymer även om motsvarande polymer förekommer naturligt i naturen. Det betyder att en polymer som tillverkas genom biosyntes i syntetiska odlings- och fermenteringsprocesser, exempelvis polyhydroxialkanoater (PHA), räknas som en modifierad naturlig polymer. 

Naturliga polymerer som inte har modifierats på kemisk väg är undantagna. 

Förtydligande av definitionen av plast i direktivet finns i kommissionens vägledning om engångsplastprodukter: 

Kommissionens vägledning om engångsplastprodukter enligt EU-direktivet 2019/904 (europa.eu)

En engångsplastprodukt är en engångsprodukt som helt eller delvis består av plast. I engångsplastdirektivet fastställs inget lägsta gränsvärde för innehållet av plast i en engångsprodukt. Det innebär att en engångsprodukt är en engångsplastprodukt oavsett om den är gjord helt i plast, till största delen är gjord av plast eller huvudsakligen är gjord i ett annat material och endast innehåller en liten mängd plast.  

I de fall en produkt är gjord av en blandning av material och ett av materialen är plast så anses slutprodukten delvis vara gjord av plast och omfattas av direktivet. Det kan till exempel vara när en pappers- eller kartongbaserad produkt har ett plastfoder eller en plastbeläggning för att ge skydd mot vatten eller fett.  

Naturliga polymerer som inte har modifierats på kemisk väg är undantagna från reglerna för engångsplastprodukter. Naturliga polymerer är polymerer som har syntetiserats (producerats) i naturen via naturliga processer. Exempel på naturliga polymerer är cellulosa, stärkelse och proteiner. För att definieras som naturlig råvara, behöver dessa polymerer utvinnas utan påverkan på den kemiska strukturen.  

En polymer som produceras i naturen och sedan utvinns från naturen för fortsatt bearbetning räknas som en naturlig polymer. Ett exempel är utvinning av cellulosa som sedan regenereras till viskos. Viskos och Lyocell har genomgått en kemisk process innan slutprodukt, dvs är kemisk behandlade material, men de återfinns med samma kemiska struktur i naturen. Viskos och lyocell omfattas därför inte av kraven. 

Även om det finns produkter som är gjorda av naturliga polymerer så är det oftast svårt att få rätt funktionalitet på produkten utan att polymererna bearbetas/modifieras. Det går heller inte att generalisera och säga att vissa produkter är undantagna även om de är baserade på naturliga polymerer, man behöver titta på varje enskild slutprodukt för att kunna avgöra om produkten är undantagen eller inte.  

En kemiskt modifierad polymer kan utgöras av både naturliga och syntetiskt framställda polymerer. Naturliga polymerer har producerats i naturen via naturliga processer och syntetiska polymerer är framställda genom industriella processer. 

Polymerer som är framställda genom industriella processer är nästan alltid att betrakta som kemiskt modifierade. Detta oavsett om polymeren är fossilbaserad (råolja och naturgas) eller biobaserad (till exempel från växtriket).  

När naturliga polymerer används i en produkt kan de behöva bearbetas på ett sätt som gör att de då blir kemiskt modifierade. Detta eftersom det är svårt att använda naturliga polymerer utan att bearbeta/modifiera dessa för att få rätt funktionalitet på produkten som den används i.  

Generellt gäller att en polymer som erhålls från en industriell process definieras som en modifierad polymer även om den förekommer naturligt i naturen. Det betyder att en polymer som tillverkas genom biosyntes i syntetiska odlings- och fermenteringsprocesser, exempelvis polyhydroxialkanoater (PHA), räknas som en modifierad naturlig polymer. 

Plast definieras enligt engångsplastdirektivet som ett material som består av en polymer till vilken tillsatser eller andra ämnen kan ha lagts till. För att en polymer ska omfattas av kraven i direktivet så ska den kunna användas som huvudsaklig strukturkomponent i en slutprodukt. 

En huvudsaklig strukturkomponent är en del av en produkt som utgör en avgörande egenskap för produktens funktion. Dvs, utan polymeren så fungerar inte produkten som det är tänkt.   

Det finns ett stort antal polymerer som kan fungera som huvudsakliga strukturkomponenter i produkter. Och samma kemiskt modifierade polymer kan användas på olika sätt och till olika saker. Den kan i en produkt utgöra en huvudsaklig strukturkompontent medan den i en annan produkt utgör en del som inte är en huvudsaklig strukturkomponent. Det går därför inte att säga att ett visst polymert ämne eller material är en huvudsaklig strukturkomponent, man behöver titta på varje enskild slutprodukt för att kunna avgöra om den aktuella polymeren utgör det eller inte.  

Naturliga polymerer som inte har modifierats på kemisk väg men fungerar som huvudsakliga strukturkomponenter är undantagna.  

Många engångsprodukter är gjorda i andra material än plast, till exempel papper- eller kartongbaserade produkter och produkter gjorda i trä eller bambu. Det är dock ofta svårt att få en produkt gjord av en naturlig polymer att få rätt funktionalitet utan att bearbeta/modifiera den.  

Engångsprodukter som är gjorda i andra material än plast har därför ofta ett ytskikt eller är bearbetade på något annat sätt för att den ska fungera som det är tänkt. Det kan till exempel vara för att ge ett skydd mot vatten eller fukt. 

Det vanligaste materialet som används som beläggning på engångsprodukter är polyeten (PE) vilket är en plast. Men det finns även naturliga polymerer som används, till exempel biobaserade vaxer. Det som avgör om polymeren omfattas av plastdefinitionen är om de i processen blir kemiskt modifierade och om de utgör en huvudsaklig strukturkomponent i produkten, dvs om produkten inte skulle fungera som det är tänkt utan detta material/ämne. 

Ord och begrepp som är vanliga i samband med engångsprodukter är beläggningar, ytskikt, foder, barriärer, laminering, coating och dispersion. Och dessa olika behandlingar/bearbetningar kan i sin tur göras med en mängd olika ämnen och material. Exempel på det är vaxer, lack, vattenbaserad dispersion och clay coating. 

Det finns alltså en rad olika sätt att bearbeta produkter och det kan vara svårt att veta om behandlingen av en produkt gör att den efter behandling innehåller något som kan definieras som plast. Det går inte att säga att ett visst ämne/material eller en viss typ av beläggning gör att en produkt omfattas av reglerna, man behöver titta på varje enskild slutprodukt och vad ämnet/materialet har för funktion för att kunna avgöra det.  

Färger, bläck och lim används ofta i engångsprodukter. Även om de innehåller kemiskt modifierade polymerer så är de undantagna och omfattas inte av reglerna. Det innebär att när någon av dem appliceras på en engångsprodukt baserad på naturliga polymerer så anses inte slutprodukten vara en engångsprodukt i plast. 

Men, om en färg, ett bläck eller lim som innehåller kemiskt modifierade polymerer även fungerar som en huvudsaklig strukturkomponent i en produkt så är de inte längre undantagna, utan omfattas av reglerna för engångsplastprodukter. En huvudsaklig strukturkomponent är en del av en produkt som utgör en avgörande egenskap för produktens funktion. Dvs, utan polymeren så fungerar inte produkten som det är tänkt.  

Samma kemiskt modifierade polymer kan ofta användas till olika saker. Ett exempel är en kemiskt modifierad polymer som används som lim. När den används som lim i en slutprodukt så omfattas den inte av kraven. Men om den istället används som bindemedel i en produkt så fungerar den som en huvudsaklig strukturkomponent och kan omfattas av reglerna. 

Om ett bindemedel i en produkt är avgörande för att produkten ska fungera som det är tänkt så är bindemedlet en huvudsaklig strukturkomponent. Och om bindemedlet består av en kemiskt modifierad polymer så innebär det att produkten anses innehålla plast och därmed omfattas av reglerna för engångsplastprodukter. 

Samma kemiskt modifierade polymer kan i en annan produkt utgöra en del som inte är en huvudsaklig strukturkomponent. Det går alltså inte att säga att det är ett visst ämne/material som är undantagen eller omfattas, utan man behöver titta på varje enskild slutprodukt och vad ämnet/materialet har för funktion för att kunna avgöra det.  

EU-kommissionen har i sin vägledning till engångsplastdirektivet meddelat att engångsprodukter gjorda av endast pappers- eller kartongbaserat material är undantagna även då ett bindemedel med en kemiskt modifierad polymer används. 

Gummi består precis som plast av polymerer. Naturgummi kommer från gummiträd, men de flesta gummisorter är syntetiska, dvs fossilbaserade. På molekylär nivå kan ett gummi och en plast bestå av liknande polymerer, men skilja sig åt genom att gummit är tvärbundet. Det innebär att polymererna sitter ihop och bildar ett tredimensionellt nätverk. 

För att göra materialet elastiskt, dvs att det återgår till sin ursprungliga form vid töjning, så behöver gummit genomgå en process som kallas vulkning. Vulkningsprocessen är en kemisk modifiering vilket gör att alla elastiska gummimaterial är att betrakta som kemiskt modifierade polymerer.  

Fossilbaserat gummi består alltid av kemiskt modifierade polymerer. Det enda biobaserade gummimaterialet är naturgummi vilket är en naturlig polymer. Naturgummi är dock svårt att använda i produkter utan att gummit vulkas, vilket är en kemisk modifiering. Produkter gjorda av gummimaterial som inte är vulkade är mycket få, men tuggummi är ett exempel på ett gummimaterial som inte är vulkat.