Engångsplast och andra engångsprodukter

En produkt för engångsbruk är oftast avsedd att användas endast en gång, eller en kort tid, innan den blir avfall. En engångsprodukt i plast är enligt förordningen om engångsprodukter en produkt som helt eller delvis består av plast och som inte har utformats, konstruerats eller släppts ut på den svenska marknaden för att under sin livscykel återanvändas flera gånger genom att återfyllas eller återanvändas för samma ändamål som den utformats för. 

En kompositprodukt är en produkt som är sammansatt av fler än ett material av vilka ett kan vara plast. I de fall ett av materialen i kompositprodukten är plast så anses slutprodukten delvis vara gjord av plast och omfattas av direktivet. En plastbeläggning eller ett plastfoder kan vara applicerat på ytan på produkten för att ge skydd mot vatten eller fett. När till exempel pappers- eller kartongbaserade engångsprodukter har ett plastfoder eller en plastbeläggning så innebär det att produkterna delvis är gjorda av plast och att de därmed omfattas av engångsplastdirektivet.

I engångsplastdirektivet fastställs inget lägsta gränsvärde för plastinnehållet i plastprodukter för engångsbruk för bedömningen av om en produkt ska omfattas av definitionen av plastprodukter för engångsbruk. Plastprodukter för engångsbruk som förtecknas i bilagan till direktivet omfattas av direktivet om de är helt eller delvis gjorda av plast enligt definitionen i artikel 3.1 och 3.2. Detta alltså oavsett om de till största delen är gjorda av plast eller om de huvudsakligen är gjorda i ett annat material. 

Det går att bedöma om en produkt är utformad, konstruerad och har släppts ut på marknaden för återanvändning. En sådan produkt:

• är avsedd och utformad för att användas flera gånger innan den slutligen bortskaffas eftersom den kan användas flera gånger utan att den går sönder eller fungerar sämre. 
• uppfattas och används av konsumenter vanligtvis som en återanvändbar produkt. 

Produktegenskaperna kan vara till hjälp för att avgöra om en produkt bör anses vara en engångs- eller en flergångsprodukt. Relevanta produktegenskaper är materialsammansättning, tvättbarhet och reparerbarhet, som bör möjliggöra flera användningar och återanvändningar för samma ändamål som produkten ursprungligen utformades för.

Vissa plastprodukter för engångsbruk är även en förpackning. I de fall en produkt är både en plastprodukt för engångsbruk (som omfattas av direktivet om engångsplast) och en förpackning (enligt definitionen i artikel 3.1 i direktivet om förpackningar och förpackningsavfall) så måste kraven i båda direktiven vara uppfyllda. I händelse av en konflikt mellan de två direktiven, är det direktivet om engångsplast som ska ha företräde.

Plast definieras enligt engångsplastdirektivet som ett material som består av en polymer enligt REACH-förordningen, till vilken tillsatser eller andra ämnen kan ha lagts till. Den kan användas som huvudsaklig strukturkomponent i slutprodukter. Naturliga polymerer som inte har modifierats på kemisk väg undantas.

Plast som tillverkas av modifierade naturliga polymerer omfattas av direktivet. Det samma gäller för plast som tillverkas av biobaserade, fossila eller syntetiska råvaror. Även biologiskt nedbrytbar plast och polymerbaserade gummiföremål omfattas av direktivet.

Gummimaterial kan vara både fossilbaserat och biobaserat (naturgummi från gummiträ). En fossilbaserad latex består alltid av kemiskt modifierade polymerer och omfattas därmed av plastdefinitionen. Latex från gummiträd är en naturlig produkt men för att göra ballonger måste latexen modifieras kemiskt med hjälp av vulkning för att fungera. Det gör att oavsett ursprung så omfattas alla latexballonger av plastdefinitionen. 

Generellt gäller att en polymer som erhålls från en industriell process definieras som en modifierad polymer även om den förekommer naturligt i naturen. Det betyder att en polymer som tillverkas genom biosyntes i syntetiska odlings- och fermenteringsprocesser, exempelvis polyhydroxialkanoater (PHA), räknas som en modifierad naturlig polymer.

En polymer som däremot produceras i naturen och sedan utvinns från naturen för fortsatt bearbetning räknas som en naturlig polymer. Ett exempel är utvinning av cellulosa som sedan regenereras till viskos. Viskos och lyocell omfattas alltså inte av direktivet. Förtydliganden av definitionen av plast i direktivet finns i kommissionens vägledning om engångsplastprodukter.  

Kommissionens vägledning om engångsplastprodukter enligt EU-direktivet 2019/904

Sverige har valt att införa ett par ytterligare nationella förbud. Från och med den 30 april 2022 är det förbjudet att utomhus använda konfetti som innehåller plast. Detta på grund av att kommuner vittnar om en ökad nedskräpning i form av konfetti av plast. Det är väldigt svårt att städa upp konfetti och användningen av plastkonfetti utomhus bidrar till tillförseln av mikroplast i naturen.

Ett annat nationellt förbud är att från och med 1 januari 2024 kommer engångsmuggar som innehåller mer än 15 % plast inte vara tillåtna i Sverige. Naturvårdsverket har bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från förbudet om det finns särskilda skäl och har därför undersökt vilka behov det kan finns av undantag från förbudet. Naturvårdsverket anser inte att de behov av undantag som framkommit i undersökningen utgör sådana särskilda skäl som behöver finnas för att Naturvårdsverket ska meddela förskrifter om undantag från förbudet.

Vissa produkter ska förses med en tydlig och standardiserad märkning som visar att produkten innehåller plast, hur produkten ska hanteras när den blir avfall och visa produktens negativa miljöeffekter. Syftet med märkningskravet är att upplysa konsumenter om korrekt hantering för att minska nedskräpning samt i vissa fall att produkten inte får spolas ned i toaletten. I Sverige gäller krav om märkning från och med den 1 januari 2022.

Krav på märkning gäller för:

• Sanitetsbindor, tamponger och tampongapplikatorer.
• Våtservetter.
• Filter och tobaksvaror med filter.
• Muggar.

Produkterna ska vara märkta när de släpps ut på marknaden och det är producenterna av produkterna som är ansvariga för att de är märkta. Producenter är de som tillverkar eller för in produkterna till Sverige. Begreppet ”föra in” avser både import och införsel; med import avses att ta in en vara till Sverige från ett land utanför EU och med införsel avses att en vara tas in till Sverige från ett annat land inom EU.

Informationstexten på märkningen ska vara skriven på det eller de officiella språken i den eller de medlemsstater där plastprodukten för engångsbruk släpps ut på marknader. Det innebär att produkter som släpps ut på marknader i Sverige ska vara märkta på svenska.

EU kommissionen fastställde 17 december 2020 i EU-förordningen om märkning (EU 2020/2151) hur märkningen ska se ut och placeras.

Kommissionens genomförandeförordning (EU 2020/2151)

Observera att det i ovanstående förordning finns felöversättningar. Rättelse till förordningen hittar du här: 

Rättelse till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/2151

Tryckoriginal (piktogram i vektoriserat format) hittar du här:

Tryckoriginal (piktogram i vektoriserat format) för nedladdning

För produkter för vilka det just nu inte anses finnas enkelt tillgängliga alternativ så ligger fokus på att minska förbrukningen. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för detta. Åtgärderna ska innebära en mätbar minskning av förbrukningen senast 2026 jämfört med 2022.

I Sverige är målet att förbrukningen av muggar och matlådor som är engångsplastprodukter ska ha minskat med 50 % till år 2026 jämfört med 2022. Alla aktörer som yrkesmässigt tillhandahåller eller använder muggar och matlådor som är engångsplastprodukter i sin verksamhet ska aktivt arbeta för att nå målen. 

Ett annat mål är att generellt minska förbrukningen av plastbärkassar samt se till att förbrukningen av tunna plastbärkassar inte är fler än 40 stycken per person och år senast den 31 december 2025. Denna beräkning omfattar inte plastbärkassar som har tunnare väggar än 15 mikrometer och behövs av hygienskäl eller framför allt tillhandahålls som förpackning till livsmedel som säljs i lösvikt.

En minskning av förbrukningen går att göra på flera olika sätt, som att erbjuda alternativa produkter som går att återanvända eller att engångsplastprodukter inte är kostnadsfria.

För att minska risken för nedskräpning införs krav på förbättrad design för dryckesbehållare. Produkten tillåts endast på marknaden om de har korkar eller lock som sitter kvar vid dryckesbehållaren under hela behållarens livslängd. Kravet börjar gälla juli 2024. De europeiska standardiseringsorganisationerna har publicerat en harmoniserad standard för detta:

Förpackningar - Testmetoder och krav för att visa att korkar och lock av plast förblir fästa vid dryckesbehållaren (sis.se)

Det införs även ett krav att dryckesflaskor i PET från och med år 2025 innehåller minst 25 procent återvunnen plast och att dryckesflaskor innehåller 30 procent återvunnen plast år 2030.

Produktkrav gäller för: Dryckesbehållare med en kapacitet av högst tre liter, till exempel dryckesflaskor inklusive korkar och lock. Undantag för dryckesbehållare gjorda i glas eller metall samt de som behövs för medicinska ändamål.

Medvetenheten om negativa effekter av plastprodukterna i miljön ska höjas hos konsumenter och användare av fiskeutrustning. Det kan till exempel ske genom att informera om tillgängliga och återanvändbara alternativ, hur produkterna bäst ska tas om hand som avfall och de negativa konsekvenserna av nedskräpning. Vem som ansvarar för att öka medvetenheten skiljer sig åt mellan de olika produkterna.

För att öka materialåtervinningen har mål införts om att öka den separata insamlingen av dryckesflaskor. 2025 ska 77 procent samlas in i syfte att materialåtervinnas och 2029 höjs målet till 90 procent. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att uppnå målet. Åtgärderna kan till exempel vara pantsystem.

Målen berör: Dryckesflaskor med en kapacitet av högst tre liter, till exempel dryckesflaskor inklusive korkar och lock. Undantag för dryckesbehållare gjorda i glas eller metall samt de som behövs för medicinska ändamål.

Om en verksamhetsutövare släpper ut en produkt på den svenska marknaden utan att ha försett produkten med den märkning som krävs kan en miljösanktionsavgift på 10 000 kronor komma att tas ut. De produkter som omfattas är filter, tobaksvaror med filter, muggar, våtservetter, sanitetsbindor, tamponger och tampongapplikatorer. Detta gäller från och med den 4 juli 2022. 

Om en verksamhet säljer mat eller dryck i en engångsmugg eller engångsmatlåda och inte erbjuder möjligheten att få mat och dryck serverad i återanvändbara muggar eller matlådor kan verksamheten komma att bli ålagd att betala en miljösanktionsavgift på 10 000 kronor. Detta gäller från och med den 1 januari 2024.

Om ditt företag inte följt lagstiftningen ovan kan det leda till att du/ni får betala en miljösanktionsavgift. Du får ett brev från Naturvårdsverket med förslag till beslut om miljösanktionsavgift. Detta brev skickar vi ut som en underrättelse till dig om att vi överväger att påföra företaget en miljösanktionsavgift.

Du har då möjlighet att yttra dig över förslaget till beslut inom den tid som står i brevet. Med det menas att du kan lämna upplysningar om varför du anser att företaget inte ska påföras miljösanktionsavgift. Ett yttrande kan skickas med brev eller e-post.

Giltiga skäl för att en miljösanktionsavgift inte ska tas ut beskrivs i 30 kap 2§ miljöbalken:

2 § En miljösanktionsavgift skall tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Avgiften behöver dock inte tas ut om det vore oskäligt med hänsyn till

1. sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand eller genom att uppdra åt någon annan göra det som ålegat den avgiftsskyldige,
2. att överträdelsen berott på en omständighet som inte kunnat eller borde ha förutsetts eller som den avgiftsskyldige inte kunnat påverka,
3. vad den avgiftsskyldige har gjort för att undvika att en överträdelse skulle inträffa, eller
4. att överträdelsen har föranlett straff enligt bestämmelserna i 29 kap.

Miljösanktionsavgiften skall tillfalla staten. Lag (2006:1014).

Om du väljer att inte yttra dig, eller om de upplysningar du lämnat i yttrandet inte kan ligga till grund för att miljösanktionsavgift inte ska tas ut, kommer du att få ett beslut om miljösanktionsavgift.

I beslutet finns information om när och hur du ska betala miljösanktionsavgiften. Miljösanktionsavgiften betalar du till Kammarkollegiet och den tillfaller staten. Beslutet får du tillsammans med ett delgivningskvitto som behörig person ska datera, signera och skicka tillbaka till Naturvårdsverket.

Du kan överklaga beslutet inom tre veckor från den dag du tog emot beslutet.