Underrättelse till regeringen

Naturvårdsverkets uppfattning är att underrättelse bör ske så tidigt som möjligt i processen. 

17 kap. 5 § miljöbalken anger inte när underrättelse ska ske. Enligt miljöbalken finns inget hinder för regeringen att förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett mål som är föremål för prövning i Mark- och miljööverdomstolen eller Högsta domstolen, om det är fråga om ett ansökningsmål. Detta följer av 21 kap. 7 § och 23 kap. 7 och 9 §§ miljöbalken, som reglerar domstolarnas skyldighet att lämna över ett ärende till regeringen om regeringen har förbehållit sig att pröva tillåtligheten. Eftersom det ska vara fråga om ett ansökningsmål är det inte möjligt för regeringen att förbehålla sig prövningen i Mark- och miljööverdomstolen om målet har inletts hos en myndighet eller kommun.

Det är därmed enligt Naturvårdsverkets bedömning i och för sig möjligt att underrätta regeringen i motsvarande fall.  Naturvårdsverkets uppfattning är emellertid att underrättelser bör ske så tidigt som möjligt i processen. Detta bland annat eftersom det i förarbetena till miljöbalken anges att en utgångspunkt för regeringsprövningen bör vara att prövningen ska ske i ett förhållandevis tidigt skede i processen (prop. 1997/98:45, del 1, s. 440). I vilket skede det är möjligt att göra en bedömning av om det ska göras en underrättelse eller inte är bland annat avhängigt vilket underlag som finns att tillgå i ärendet.   

Även om tidpunkten för underrättelse inte regleras i 17 kap. 5 § miljöbalken finns det några bestämmelser som reglerar när en underrättelse ska ske. 

I 26 § miljöbedömningsförordningen (2017:966) anges att en underrättelse till regeringen enligt 17 kap. 5 § miljöbalken ska göras snarast efter det att myndigheten eller kommunen i samrådet enligt 6 kap. miljöbalken har fått kännedom om att en verksamhet förbereds som inte omfattas av obligatorisk tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken men som kan antas kunna bli föremål för tillåtlighetsprövning efter förbehåll enligt 17 kap. 3 § miljöbalken.

Naturvårdsverket kan konstatera att detta förutsätter att det redan i samrådskedet går att dra slutsatsen att det kan antas vara fråga om en sådan verksamhet som avses i 17 kap. 3 § miljöbalken. Trots att det för att underrättelseskyldigheten ska gälla räcker att det kan antas vara fråga om en verksamhet som omfattas av 17 kap. 3 § miljöbalken, till skillnad från 17 kap. 5 § miljöbalken där det ska vara fråga om en sådan, bedömer Naturvårdsverket att det i samrådsskedet i vissa fall kan vara svårt att komma till en sådan slutsats. Det kan därför finnas skäl att underrätta regeringen efter det att en ansökan gjorts till prövningsmyndigheten trots att någon underrättelse inte gjorts tidigare. 

Enligt 1 § förordningen (1998:1388) om vattenverksamheter finns ett krav på Kammarkollegiet, Havs- och vattenmyndigheten och länsstyrelsen att i god tid innan målet eller ärendet sätts ut till huvudförhandling eller sammanträde eller tillståndsbeslut meddelas göra en underrättelse till regeringen. Enligt bestämmelsen gäller denna skyldighet om tillåtligheten enligt myndigheten bör prövas av regeringen. Någon motsvarande bedömning av om regeringen bör pröva tillåtligheten eller inte finns inte i de bestämmelser om underrättelse som återfinns i miljöbalken eller miljöbedömningsförordningen. Det ska också vara fråga om tillstånd till vattenverksamhet. 

I 4 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd finns motsvarande bestämmelse för tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken som för vattenverksamhet i förordningen om vattenverksamheter. Bestämmelsen skiljer sig något från vad som gäller för vattenverksamhet. Bestämmelsen reglerar endast underrättelseskyldigheten för Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten och det finns inte något krav på att underrättelse ska ske i god tid innan sammanträde. 

När det gäller tidpunkt för underrättelse kan nämnas att Miljöprövningsutredningen har föreslagit att 17 kap. 3 och 5 §§ miljöbalken ska ändras så att det inte ska vara möjligt för regeringen att förbehålla sig prövningen och för myndigheter att underrätta regeringen efter det att första instans avgjort tillståndsfrågan. Regeringsprövningsutredning har också i uppdrag att utreda frågor kopplade till när regeringen kan förbehålla sig tillåtlighetsprövning. 

Den första punkten gör det möjligt för regeringen att förbehålla sig prövningar av verksamheter som kan antas vara av betydande omfattning eller ingripande slag under förutsättning att verksamheten har betydelse från de synpunkter som anges i 1 kap. 1 § miljöbalken (prop. 1997/98:45 del 2, s 218). Någon närmare vägledning om hur kriterierna betydande omfattning eller ingripande slag ska bedömas ges inte i förarbetena. Däremot ges ett antal exempel på vilka verksamheter som det kan tänkas bli fråga om. 

"Exempel på fall där det kan vara aktuellt för regeringen att förbehålla sig prövningen är bland annat verksamheter som medför utsläpp av svavel och andra försurande ämnen inom särskilt föroreningskänsliga områden, anläggande av rangerbangårdar eller liknande i stadsmiljö, mineralutvinning eller täktverksamhet som orsakar betydande påverkan på omgivningen. Ett annat exempel är vattenkraftverk som inte omfattas av den obligatoriska regeringsprövningen i 1 §, men som i det särskilda fallet kan antas orsaka betydande eller ingripande påverkan på miljön. Ytterligare ett exempel är anläggande av vägar och järnvägar i särskilt känsliga eller värdefulla naturområden som till exempel fjällområden eller skärgårdar. (prop. 1997/98:45 del 2, s. 219)".

En bedömning i det enskilda fallet behöver därmed göras enligt Naturvårdverket.

Den andra punkten gör det möjligt för regeringen att förbehålla sig tillåtlighetsprövningen om verksamheten utanför ett område som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § miljöbalken kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom området. 

Områden som förtecknats enligt 7 kap. 27 § miljöbalken omfattar områden som bör skyddas eller är skyddade såsom Natura 2000-områden eller enligt andra internationella åtaganden eller nationella mål om skydd av naturområden.

Det kan vara fråga om områden som Sverige anmält som biosfärområden, världsarv eller är utpekade inom Ramsar, Helcom och Ospar-konventionerna (se Naturvårdsverkets förteckning över naturområden som avses i 7 kap. 27 § miljöbalken [NFS 2014:29]

 Föreskrift [NFS 2014:29]

Enligt den tredje punkten kan regeringen förbehålla sig tillåtlighetsprövning av vattenkraftverk, vattenregleringar och vattenöverledningar för kraftändamål i sådana älvar och älvsträckor som är skyddade mot utbyggnad i de fall där det kan bli aktuellt med undantag från förbudet.

Det finns ingen bestämmelse som anger att det i en underrättelse ska tas ställning till om regeringen bör förbehålla sig prövningen av tillåtligheten eller inte. Däremot finns det bestämmelser i 1 § förordningen (1998:1388) om vattenverksamheter och 4 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd som anger när en underrättelse ska ske om myndigheten anser att regeringen bör förbehålla sig prövningen av tillåtligheten (se avsnittet När ska underrättelse ske?). 

– Handläggningen av ärendet påverkas inte av att det sker en underrättelse. Däremot påverkar ett beslut från regeringen att förbehålla sig prövningen av tillåtligheten ärendet eftersom ärendet då, med yttrande från prövningsmyndigheten, ska överlämnas till regering för avgörande av tillåtlighetsfrågan. 

– Enligt 17 kap. 3 § miljöbalken får regeringen förbehålla sig att pröva frågan om tillåtlighet i vissa fall. Detta innebär att regeringen inte behöver förbehålla sig prövningen även om kriterierna i någon av punkterna är uppfyllda. 

Om det är fråga om vissa i 17 kap. 4 a § miljöbalken angivna nya verksamheter och kommunfullmäktige begär att regeringen ska förbehålla sig prövningen och ett sådant förbehåll är möjligt enligt 3 § kan regeringen bara avstå från prövningen om det finns särskilda skäl. 

– Bestämmelserna om underrättelse reglerar när myndigheter och kommuner är skyldiga att underrätta regeringen om vissa verksamheter. De hindrar inte att även andra, till exempel miljöorganisationer och privatpersoner, gör anmälan till regeringen om ifrågavarande verksamheter (prop. 1997/98:45, del 2, s. 221). Det är också möjligt för regeringen att förbehålla sig tillåtligheten utan en underrättelse. 

– Det finns inte något krav i 17 kap. 3 § miljöbalken att verksamheten ska vara tillståndspliktig för att ett förbehålla ska kunna bli aktuellt, bortsett från om det är fråga om en verksamhet enligt den andra punkten. I förarbetena till miljöbalken anges att om regeringen beslutar sig för att förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av en verksamhet som inte är tillståndspliktig bör den i det enskilda fallet också besluta var ärendet ska beredas (prop. 1997/98:45, del 1, s. 443).

Naturvårdsverkets bedömning är därmed att skyldighet att underrätta regeringen enligt 17 kap. 5 § miljöbalken även kan bli aktuell för verksamheter som inte är tillståndspliktiga enligt miljöbalken.