Hänsynsreglerna – kapitel 2 miljöbalken

När frågor prövas om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens och när sådana villkor prövas som inte avser ersättning samt vid tillsyn enligt denna balk är alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skyldiga att visa att de förpliktelser som följer av detta kapitel iakttas. Detta gäller även den som har bedrivit verksamhet som kan antas ha orsakat skada eller olägenhet för miljön.

I detta kapitel avses med åtgärd en sådan åtgärd som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet.

Bevisbördan har i miljöbalken lagts på den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd och gäller både vid tillståndsprövning och tillsyn. Detsamma gäller för omprövning av tillstånd och villkor. Av förarbetena framgår att bevisbördans placering som sådan aldrig bör kunna bli föremål för någon skälighetsavvägning. Ett exempel kan vara att en verksamhetsutövare vill använda en ny metod för att förebygga eller hindra olägenhet för människors hälsa, till exempel vid en konstaterad miljöskada eller på ett bassängbad. Det är då upp till verksamhetsutövaren som ska sanera skadan eller rena bassängbadet att visa att metoden fungerar. 

Däremot när det gäller beviskravet, det vill säga hur stark bevisningen måste vara, ska det göras en rimlighetsavvägning från fall till fall (Prop. 1997/98:45 del 1, sid. 210). Olika verksamheter och åtgärder kan motivera att skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått vidtas vid olika sannolikhet för att miljö- eller hälsopåverkan uppkommer. En bedömning av sannolikheten för att en skada ska inträffa och verkningarna av en eventuell skada bör beaktas när man bedömer om bevisbördekravet är uppfyllt (Prop. 1997/98:45 del 1, sid. 229).

Naturvårdsverkets bedömning är därför att bevisningen kan behöva vara starkare när det gäller en verksamhet på en plats med särskilt känslig omgivning till exempel med skyddsvärda arter eller i närheten av en förskola. Det kan också krävas mindre stark bevisning när det till exempel rör sig om ett område som inte hyser några större naturvärden eller verksamheten är mindre i omfattning eller påverkan.

Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd ska genom utredningar, och i övrigt visa att verksamheten kan bedrivas på ett miljömässigt godtagbart sätt i förhållande till hänsynsreglerna. Nedan följer ett urval av domar från Mark- och miljööverdomstolen där domstolen uttalar sig om bevisbördan för en verksamhetsutövare.

I MÖD 2018:18  konstaterar domstolen att vid tillståndsprövningen åligger det verksamhetsutövaren att visa att verksamheten kan bedrivas på ett miljömässigt godtagbart sätt i förhållande till hänsynsreglerna i miljöbalken, 2 kap. 1 § miljöbalken. Det gäller bl.a. skyldigheten att vidta försiktighetsmått enligt 2 kap. 3 § miljöbalken och att välja en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön enligt 2 kap. 6 § miljöbalken.

I MÖD 2014:15 slår Mark- och miljööverdomstolen fast att det ankommer på verksamhetsutövaren att visa att kostnaden för en åtgärd inte är miljömässigt motiverad eller att den är orimligt betungande.

I MÖD 2017:51, som handlade om doftsättning av en galleria, konstaterade Mark- och miljööverdomstolen att eftersom det är bolaget som har bevisbördan för att olägenheter inte behöver befaras och att miljöbalkens hänsynsregler följs, ska osäkerheter i underlaget falla tillbaka på bolaget. Ett föreläggande om att upphöra med doftsättning kunde därför inte anses vara mer ingripande än vad som krävs eller orimligt i förhållande till de kostnader som det medför för bolaget.