Hänsynsreglerna – 2 kap. miljöbalken

För en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde ska det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön.

Vid prövning av frågor enligt 7 kap., tillståndsprövning enligt 9 och 11 kap., regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. och prövning av verksamheter enligt 9 kap. 6, 6 a och 6 b §§, 11 kap. 9 a § och 12 kap. 6 § ska bestämmelserna i 3 och 4 kap. tillämpas endast i de fall som gäller ändrad användning av mark- eller vattenområden.

Ett tillstånd eller en dispens får inte ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (2010:900).

Lokaliseringsprincipen (2 kap. 6 § miljöbalken) har stor betydelse särskilt för nyetableringar. Hur lokaliseringsprincipen har beaktats är då extra viktigt att belysa i miljökonsekvensbeskrivningen vid en tillståndsprövning och i en anmälan av ny verksamhet till tillsynsmyndigheten.

Första stycket i lokaliseringsprincipen, 2 kap. 6 § miljöbalken, innebär att verksamheter eller åtgärder ska placeras på en plats där ändamålet med verksamheten eller åtgärden kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Med intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön menas i lokaliseringsprincipen allt som motverkar miljöbalkens mål. Flera platser kan ibland vara lämpliga för en verksamhet. I sådana situationer ska den bästa av dessa platser väljas (prop. 1997/98:45 del 1, sid. 218 ff)., det vill säga den plats som medför minst intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Av propositionen framgår emellertid att en viss möjlighet till skälighetsavvägning måste finnas även vid tillämpningen av lokaliseringsbestämmelsen. Detta ska göras inom ramen för den allmänna avvägningsbestämmelsen. Att notera är dock att det inte ska göras en rimlighetsavvägning enligt artskyddsförordningen eller Natura 2000-bestämmelserna.

Se vidare om detta under avsnitt 7 § Rimlighetsavvägning.

Lämplighetsbedömningen bör ske med utgångspunkt i balkens syfte, de grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelserna i 3–4 kap. miljöbalken samt förekommande miljökvalitetsnormer (prop. 1997/98:45 del 1, sid. 218 ff). Vid prövning av lokaliseringen ska en allsidig bedömning av platsens lämplighet göras och det är verksamhetsutövaren som ska förse prövningsmyndigheten med det underlag som behövs för övervägandena inför beslutet. I alla typer av beslut som rör tillsyn eller tillstånd för en ny eller utvidgad verksamhet eller åtgärd bör den beslutande myndigheten motivera sitt beslut utifrån lokaliseringsprincipen i 2 kap. 6 § miljöbalken.

Beroende på typen av verksamhet eller åtgärd påverkar olika faktorer lokaliseringsbedömningen. Det är viktigt att förstå vad verksamheten innebär i form av omgivningspåverkan. Olika platser är olika tåliga för påverkan, till exempel markanspråk, förändrad markanvändning, barriärer, utsläpp eller störningar såsom buller, ljus eller lukt.

När platsen analyseras behövs kunskap om dess innehåll och funktion. Exempel på aspekter som kan behöva beaktas är till exempel avstånd till närmaste bostäder, förekomst av känsliga recipienter, arter eller kulturmiljöer. Kunskap behövs också kring hur berört landskap används, exempelvis för friluftsliv eller matproduktion, och vilka andra funktioner som landskapet har, exempelvis för vatten- eller temperaturreglering.

Naturen levererar mängder av så kallade ekosystemtjänster till samhället. Nyttor och tjänster som vi får gratis och som kan vara kostsamma att ersätta med tekniska lösningar. Det handlar om att växter renar luft, vegetation dämpar buller, bin pollinerar grödor och att vår hälsa ökar av att vistas i naturen. När beslut kring lokalisering tas behöver kunskap om landskapets ekosystemtjänster vägas in.

Valet av plats kan också ha betydelse för energi- eller resursåtgång. Platsvalet kan till exempel påverka hur långväga transporterna av människor och material blir och med vilket trafikslag som transportbehoven kan lösas. Lokaliseringsbedömning handlar alltså om att både väga in verksamhetens och platsens egenskaper i bedömningen.

Det är viktigt att komma ihåg att platsförutsättningar inte är statiska. Ett landskap förändras över tid till följd av naturliga processer, till exempel att vegetation växer upp, att slänter eroderas eller att flödet förändras i ett vattendrag till följd av sedimentation. Därutöver sker förändringar i hur ett landskap nyttjas och sköts till följd av politiska beslut om styrmedel och åtgärder samt samhällsförändringar såsom urbanisering och teknikutveckling. Den pågående klimatförändringen kommer bland annat att innebära ökad frekvens och omfattning av extrema vädertillstånd som exempelvis skyfall, torka och värmeböljor. Mark som tidigare sällan översvämmats kan göra det oftare men vattentillgången kan också minska i landskapet. Påverkan till följd av ett förändrat klimat behöver beaktas när bedömningen görs om en plats är lämplig. Läs mer sidan Tillämpning gällande klimat.

En detaljplan bestämmer hur mark och vatten får användas inom ett visst område. I detaljplanen ska det gå att se vilka områden som går användas som allmänna platser (gator, torg, parker etc.) samt vad som är vattenområden respektive kvartersmark (mark som får användas för till exempel bostäder, industrier och kontor). Inom kvartersmark kan planen till exempel reglera hur stora eller höga byggnaderna får vara och var någon har möjlighet att anlägga ledningar över någon annans mark förutsatt att ledningsrätt medges.

Kommunen kan anta områdesbestämmelser för ett område som inte har detaljplan, till exempel för att säkerställa ett syfte som uttrycks i den kommuntäckande översiktsplanen. Att bevara en värdefull bebyggelsemiljö kan vara ett sådant syfte. Områdesbestämmelser ger ingen byggrätt, till skillnad från detaljplaner

Boverkets vägledning om Områdesbestämmelser i kommunal planering