Hänsynsreglerna – kapitel 2 miljöbalken

Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik.

Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Miljöbalkens begrepp bästa möjliga teknik (BMT)

I 2 kap. 3 § återfinns också bestämmelsen om att bästa möjliga teknik ska användas vid yrkesmässig verksamhet så långt det inte är orimligt (2 kap. 3 och 7 §§ miljöbalken). Begreppet bästa möjliga teknik kan jämföras med vad som enligt den tidigare 5 § miljöskyddslagen uttrycktes som tekniskt möjligt. Bästa möjliga teknik utgör utgångspunkten för att bedöma frågan om vilka skyddsåtgärder och försiktighetsmått som ska krävas. Ekonomiska och miljömässiga avvägningar ska sedan ske med tillämpning av skälighetsregeln i 2 kap. 7 § miljöbalken.

Uttrycket bästa möjliga teknik inrymmer både den teknik som används och det sätt på vilket anläggningen konstrueras, utformas, byggs, underhålls, leds och drivs samt avvecklas och tas ur bruk. För att räknas som bästa möjliga teknik måste tekniken från teknisk och ekonomisk synpunkt vara industriellt möjlig att använda inom branschen i fråga. Det innebär att den skall vara tillgänglig och inte bara förekomma på experimentstadiet. Det behöver inte vara fråga om en anläggning som ligger i Sverige men, enligt Naturvårdsverkets mening, en anläggning i en öppen marknadsekonomi som drivs utan ekonomiskt understöd.

Verksamhetsutövaren ska enligt 2 kap. 2 § miljöbalken ha kunskap om vad som är bästa möjliga teknik. Sådan kunskap kan verksamhetsutövaren skaffa sig på flera sätt. Exempelvis genom kontakter i branschen eller med leverantörer. Information om tekniker och dess miljöprestanda kan finnas i rapporter eller studier publicerade av branschorgan, forskningsinstitut och andra.

• IED:
  Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar)
• IPPC:
  Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärderför att förebygga och begränsa föroreningar

I Industriutsläppsdirektivet (IED) och det tidigare, nu ersatta IPPC-direktivet, används begreppet bästa tillgängliga teknik. En grundläggande princip i IED är att alla lämpliga förebyggande åtgärder ska vidtas för att undvika föroreningar, särskilt genom att använda bästa tillgängliga teknik, best available techniques, (BAT). IED klargör att bästa tillgängliga teknik ska syfta till att hindra och, när detta inte är möjligt, minska utsläpp och påverkan på miljön. För att en teknik ska anses vara bästa tillgängliga teknik ska tekniken ha utvecklats i sådan utsträckning att den kan tillämpas inom den berörda industribranschen på ett ekonomiskt och tekniskt genomförbart sätt och med beaktande av kostnader och nytta (artikel 3.20 IED). Tekniken behöver dock inte användas eller produceras i det egna landet.

I IED har begreppet, BAT-slutsatser, införts. BAT-slutsatser är en del av ett BAT-referensdokument (BREF). Det finns inget krav på att använda de tekniker som anges och beskrivs i dessa BAT-slutsatser, och de ska inte heller betraktas som fullständiga eller heltäckande. Andra tekniker kan användas om de ger åtminstone ett likvärdigt miljöskydd. Vissa BAT-slutsatser innehåller begränsningsvärden, framtagna förnormal drift, och dessa benämns BAT-AEL. Dessa begränsningsvärden skrivs ofta som ett intervall.

Naturvårdsverket har mer vägledning om industriutsläppsbestämmelserna.

Vägledning om industriutsläppsbestämmelserna 

Miljöbalkens hänsynsregler har inte ändrats genom industriutsläppsbestämmelserna. Begreppen bästa möjliga teknik enligt miljöbalken och bästa tillgängliga teknik enligt IED är närbesläktade men betyder inte riktigt samma sak.

I miljöbalkspropositionen konstateras att bestämmelserna om bästa tillgängliga teknik (BAT) i det då gällande IPPC-direktivet utgör en minimireglering. Där anges också att Sverige har en striktare tillämpning av kravet på bästa teknik. I IED-propositionen anförs, med hänvisning till uttalanden i förarbetena till miljöbalken, att bästa möjliga teknik är tänkt att vara striktare än bästa tillgängliga teknik. Vidare anförs att genom att behålla de allmänna hänsynsreglernas uppbyggnad motverkas farhågorna om att IED kommer att medföra en försvagning av de krav som ställs på verksamheter i Sverige.

Nedan redogörs för ett antal vägledande domar om hur 2 kap. 3 § miljöbalken ska tillämpas. 

I MÖD 2014:34 bedömdes att buller från en vindkraftspark bör begränsas genom ett bullervillkor och inte genom en begränsning av avståndet till närmaste bostäder. 

I MÖD 2017:51 fann Mark- och miljööverdomstolen att det fanns skäl att med stöd av 2 kap. 3 § miljöbalken förelägga ett bolag att upphöra med doftsättning av en gallerias entréer och toaletter. Mark- och miljööverdomstolen slår fast att miljöbalkens försiktighetsprincip innebär att redan risk för olägenhet medför en skyldighet för verksamhetsutövaren att vidta åtgärder. Störningen i detta fall kunde inte heller ses som ringa eller tillfällig. Domstolen konstaterar också att det är bolaget som har bevisbördan (2 kap. 1 § miljöbalken) för att olägenheter inte behöver befaras och att miljöbalkens hänsynsregler följs. Osäkerheter i underlaget ska falla tillbaka på bolaget. Ett föreläggande om att upphöra med doftsättning kan därför inte anses vara mer ingripande än vad som krävs eller orimligt (2 kap. 7 § miljöbalken) i förhållande till de kostnader som det medför för bolaget i det här fallet.

I MÖD 2017:29 var frågan om ett bolag skulle föreläggas att vidta åtgärder för att minska de elektromagnetiska fälten från en kraftledning och, i så fall, vilka åtgärder som borde vidtas. Mark- och miljööverdomstolen hänvisar till en dom från den 26 augusti 2011 i mål M 4127–10. I det målet slog Mark- och miljööverdomstolen fast att resultaten av de epidemiologiska undersökningarna, även med beaktande av den osäkerhet som finns beträffande orsakssambanden, utgjorde skäl att anta att magnetfälten på fastigheten kunde medföra olägenhet för människors hälsa. Domstolen angav vidare att avsaknaden av vetenskaplig bevisning beträffande orsakssambanden vid tillämpning av miljöbalkens försiktighetsprincip (2 kap. 3 § miljöbalken) inte fritar verksamhetsutövaren från att vidta åtgärder och att den rådande osäkerheten om magnetfältens farlighet således inte ska gå ut över allmänheten utan istället drabba verksamhetsutövaren. Det är verksamhetsutövaren som har bevisbördan för att olägenheter inte behöver befaras (2 kap. 1 § miljöbalken). I det mål som nu refereras fann Mark- och miljööverdomstolen att det inte fanns skäl att göra någon annan bedömning i det förevarande fallet. Mark- och miljööverdomstolen slog även fast att därutöver ska även den psykiska oro som ledningen kan ge upphov till beaktas.