Hänsynsreglerna – 2 kap. miljöbalken
Vägledning som syftar till att samla kunskap och vägledningar om olika delar av 2 kap. miljöbalken för att underlätta tillämpningen i både prövning och tillsyn.
Vägledningarna vänder sig främst till
I första hand till prövnings- och tillsynsmyndigheter som tillämpar miljöbalken. Även verksamhetsutövare kan använda vägledningen till exempel vid framtagande av underlag till tillståndsprövning, anmälan eller i den löpande egenkontrollen.
Lagstiftning
Bakgrund
Bestämmelserna om de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. 2–5 §§ miljöbalken är av central betydelse för miljöbalkens genomförande och syfte. Man kan säga att de allmänna hänsynsreglerna utgör ett instrument för att genomföra arbetet för en hållbar utveckling. De handlar om att använda rätt teknik, välja lämplig plats med mera.
Naturvårdsverket bedömer att det finns ett genomförandeunderskott när det gäller 2 kap. Genom att beslut och domar tydligare redovisar hur bedömningen enligt 2 kap. har gjorts i de enskilda fallen blir tillämpningen mer transparent. Detta skulle leda till att tydlig praxis utvecklades kring de generella principerna.
Remiss
Vägledningen skickades under 2019 på remiss till centrala myndigheter, kommuner, länsstyrelser, bransch- och intresseorganisationer.
Begrepp
Verksamhetsutövare: I vägledningen används begreppet verksamhetsutövare för att beteckna dem som bedriver, har bedrivit eller avser att bedriva en verksamhet eller vidtar en åtgärd.
Vägledning: En vägledning ska ge stöd i att tolka gällande lagstiftning. Utöver vad som framgår i hänvisningar till lagar, förordningar och föreskrifter är vägledningen inte bindande utan en ledning i hur lagstiftningen bör och kan tillämpas.
Bevisbördans placering: anger vem som ansvarar för att visa att bestämmelserna i 2 kap. är uppfyllda.
Rekvisit: villkor eller kriterier som ska vara uppfyllda för att lagen ska vara tillämplig.
Läsanvisning
Vägledningen ska ge läsaren stöd i att tolka gällande lagstiftning. Utöver vad som framgår i hänvisningar till lagar, förordningar och föreskrifter är vägledningen inte bindande utan en ledning i hur lagstiftningen bör och kan tillämpas.
Om inte annat anges, hänvisas i vägledningen till bestämmelser i miljöbalken.
Vägledningen ska inte ses som en checklista utan som en tolkningshjälp till 2 kap. i prövnings- och tillsynsärenden. Upprepningar i texten har gjorts medvetet för att det ska gå att läsa om enskilda paragrafer utan att missa relevant information. Bestämmelserna hänger tydligt ihop vilket gör att upprepningar även av detta skäl är relevanta.
I de fall Mark- och miljööverdomstolen gjort referat av sina avgörande (till exempel MÖD 2015:3), hänvisas till referatet. I övriga fall skrivs hänvisningen ut med datum och domstol.
När ska 2 kap. miljöbalken användas?
Bestämmelserna är tänkta att vara tillämpliga generellt, även då det inte finns specifika bestämmelser i förordningar eller föreskrifter.
Hållbar utveckling och 2 kap. miljöbalken
Miljöbalkens grundläggande syfte är att driva på utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle. Här beskriver vi det som brukar kallas miljöbalkens portalparagraf.
Prövningsprocessen
Vägledning om bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken som ska tillämpas i prövningsprocessen. Bestämmelserna är en av utgångspunkterna för bedömningen av vilket innehåll miljökonsekvensbeskrivningen behöver ha.
Tillsynsprocessen i 2 kap. miljöbalken
Vägledning om bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken. De bestämmelserna utgör grunden för de krav som tillsynsmyndigheterna kan ställa på verksamheter och åtgärder.
Hänsynsreglernas tillämpning gällande klimat
Vid tillståndsprövning och tillsyn kan miljöbalken tillämpas så att klimatpåverkan från verksamheter minskar. Här finns stöd i arbetet.
Ansvarsfördelning för hänsynsreglerna
Kort sammanfattning av verksamhetsutövares, prövningsmyndigheters respektive tillsynsmyndigheters ansvar för bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken.
Vägledning 2 kap. 1–10 §
Principerna som regleras i 2 kap. beskrivs kortfattat och något förenklat nedan. Längre ned kan du fördjupa dig mer de enskilda principerna, hur de hänger ihop med varandra och annan lagstiftning samt hur de tillämpas i prövnings- och tillsynsprocessen.
Principerna i korthet
Bevisbörderegeln (2 kap. 1 §) – innebär att verksamhetsutövaren ska kunna visa att de följer kraven enligt miljöbalken.
Kunskapskravet (2 kap. 2 §) – innebär att verksamhetsutövaren ska skaffa sig nödvändig kunskap för att minska risken för skada eller andra olägenheter för människor och miljö.
Försiktighetsprincipen (2 kap. 3 §) – innebär att verksamhetsutövaren ska vidta åtgärder eller begränsningar i sin verksamhet eller vidta andra försiktighetsmått för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller andra olägenheter för miljö eller hälsa uppstår.
Bästa möjliga teknik (2 kap. 3 §) – innebär att det vid yrkesmässig verksamhet ska bästa möjliga användas teknik för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller andra olägenheter för miljö eller hälsa uppstår.
Produktvalsprincipen (2 kap. 4 §) – innebär att verksamhetsutövare ska undvika att använda eller sälja kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan vara skadliga för människors hälsa eller miljön om de kan ersättas med mindre farliga alternativ.
Kretsloppsprincipen (2 kap. 5 §) – innebär att verksamhetsutövare ska hushålla med resurser och minska mängden avfall som uppstår, bland annat genom återanvändning eller återvinning.
Hushållningsprincipen (2 kap. 5 §) – innebär att verksamhetsutövare ska hushålla med energi och i första hand använda förnybara energikällor.
Lokaliseringsprincipen (2 kap. 6 §) – innebär att en verksamhet ska lokaliseras på en plats som ger minsta möjliga intrång och olägenhet för människor och miljö.
Rimlighetsavvägningen (2 kap. 7 §) – innebär att kraven i 2 kap. 2–5 § och 6 § första stycket endast gäller om det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Detta gäller dock inte när det gäller miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. 4–5 §.
Skadeansvarsprincipen (2 kap. 8 §) – innebär att den som orsakar eller orsakat en skada eller olägenhet för miljön är ansvarig för att den avhjälps.
Stoppregeln (2 kap. 9–10 §) – innebär att verksamheter som kan befaras föranleda skada för hälsa eller miljön trots att försiktighetsmått och skyddsåtgärder som krävs enligt balken vidtagits endast får tillåtas om regeringen finner att det finns särskilda skäl.
Observera att benämningarna här ovan inte är legaldefinitioner.
Fördjupning i 2 kap. tio principer
Om vägledningen
I 2 kap. miljöbalken återfinns flera grundläggande miljörättsliga principer. Flera av dessa är internationellt etablerade och har gjorts rättsligt bindande i Sverige genom miljöbalken. Det gäller exempelvis försiktighetsprincipen (precautionary principle) och principen om att förorenaren betalar (polluter pays principle).
Vilka omfattas?
Kapitel 2 i miljöbalken gäller alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd.
Syftet med vägledningen
Vägledningens syfte är att samla kunskap och vägledningar om olika delar av 2 kap. Detta innefattar att redogöra för relevanta och vägledande avgöranden framför allt från Mark- och miljööverdomstolen men även avgöranden från underinstanser. I de frågor där Naturvårdsverket tagit ställning redogör vi för vår tolkning av praxis.
Syftet är också att bidra till en ökad transparens i domar och beslut. Vägledningen ska genom redovisning av ställningstaganden och praxis underlätta för tillsyns- och prövningsmyndigheterna att göra bedömningar i enskilda fall samt motivera beslut utifrån bestämmelserna i 2 kap. Genom att tillsyns- och prövningsmyndigheterna tydligare redogör för hur de gjort bedömningarna blir det lättare att förutse vad som kan förväntas i en tillståndsprocess eller tillsynsärende. På så sätt kan rättssäkerheten öka genom att tillämpningen blir mer likvärdig.