Jaga blyfritt med kula

Beroende bland annat på vilket vilt som jagas och hur jakten bedrivs anpassar jägaren inte sällan beväpningen, varav ammunitionsegenskaper är en del.  

Därför bör jägaren fråga sig vilka förutsättningar som behöver beaktas och därmed även vilka egenskaper som är viktigast hos ammunitionen.  

• Är precision och skottverkan på långa håll viktigt?  
• Eller värdesätts framför allt ammunitionens funktion och vapnets smidighet på korta håll, tillsammans med relativt låg gevärsknall?  

I handeln finns blyfri ammunition som täcker behoven för de allra flesta jägare. Denna vägledning tar upp de viktigaste faktorerna att känna till för den enskilde vad gäller val av blyfri ammunition.  

Projektilen i blyfria kulpatroner består vanligen till största delen av kopparlegeringar.  

Det man generellt ska ge akt på när blykulor ersätts med blyfria kulor är att undvika långa kulor. Dvs. om man tidigare använt en blykula i det övre intervallet av kulvikt för aktuell kaliber, krävs inte sällan en blyfri kula av lägre vikt för att den inte ska bli för lång. Skulle kulan vara för lång i förhållande till den rotation vapnet försätter kulan i kommer den inte stabilisera, dvs inte flyga rakt och stabilt i längdriktningen. 

Varje kulvapenpipa har en viss nivå på räffelstigningen. Generellt kan sägas att längre kulor behöver en brantare räffelstigning för att kulan ska bringas i tillräcklig rotation för att flyga stabilt. Se mer om detta längre ned under Fördjupning.  

Generellt laddas blyfria kulor till något högre hastighet än blykulor. De blyfria kulorna tål högre hastigheter jämfört med blykulor utan att restvikten (kulans vikt efter träff i målet) blir mindre. Dessutom, om kulvikten har sänkts vid övergång från bly till blyfritt, kan det finnas anledning att öka hastigheten för att hålla uppe rörelseenergin, vilket är viktigt för skottverkan. Kulor i kopparlegeringar är som regel hårdare än blykulor och är anpassade för att skjutas i högre hastigheter för att uppnå önskad expansion och därigenom avlämna energi i målet. 

Värt att nämna är att det finns blyfria kulor som inte är speciellt hårda och att utvecklingen på området gör att utbudet av kulor med olika hårdhet ökar på marknaden.   

Högre hastighet hos hårda blyfria kulor är en särskilt viktig faktor vid skott mot vilt på de längre avstånden. Detta eftersom hårda kulor kräver ett visst mått av anslagsenergi för att deformeras och avge energi på önskat sätt. Hög utgångshastighet säkerställer detta även på de längre skotthållen. En liten tillkommande fördel med hög hastighet på de långa avstånden är att kulbanan rätas upp.  

Fördelen många blyfria kulor har, i jämförelse med blykulor, är att de har hög restvikt. Detta ger kulorna potential till god djupverkan även vid hög hastighet, vilket kan vara fallet vid skottlossning på de allra kortaste avstånden.   

För att blyfria kulpatroner ska uppnå klass 1 krävs att de i det aktuella vapnet ger en anslagsenergi om minst 2000 joule på 100 meter med en kula av minst 7,7 grams vikt. Viktgränsen är med andra ord lägre för blyfria kulor än för blykulor. Oavsett vilket material kulan är tillverkad av så ska den vara konstruerad för att expandera (klass 1 och klass 2).  

Blyfria kulor har särskiljande egenskaper jämfört med kulor av blykärna, vilket belysts tidigare i denna vägledning. Detta gör att kulvikten kan hållas lägre än för motsvarande blykulor, samtidigt som anslagsenergin kan hållas likvärdig dessa kulor emellan. Lägre initial kulvikt hos blyfria kulor kompenseras ofta med såväl högre hastighet, hårdhet och restvikt. Vetenskapliga studier visar att blyfria kulor av koppar ger större, pålitligare och stabilare expansion än blykulor. Detta tycks kompensera för den fördel, när det gäller dödande effekt, som blykulor har av att i högre grad fragmentera i viltkroppen. Utöver vetenskapliga studier på området finns omfattande erfarenheter av jakt med blyfria kulor vilka också visar på god skottverkan.

Gevärspipans insida sätter kulan i rotation (utstickande, spiralformade så kallade bommar griper tag i kulan) med syftet är att ge kulan en stabil flykt. Graden av rotation beror av olika nivåer av räffelstigning hos olika pipor.  

Räffelstigning anges ofta i tum (=25,4 mm) och visar hur långt kulan går i loppet för att snurra ett varv runt sin egen axel. De flesta kalibrarna ligger mellan 8 och 16 tum. Räffelstigning kan exempelvis uttryckas 1:10 och innebär att kulan har snurrat ett varv var tionde tum. Ju kortare sträcka som behövs för att uppnå ett varv desto brantare är räffelstigningen. 

När kulan precis har lämnat loppet är dess flykt och rotation ännu inte i balans. Efter en viss sträcka ska kulan lägga sig helt rakt och stabilt i förhållande till längdriktningen. Man säger att den stabiliserar.  

Om, och i så fall hur tidigt under kulbanan, en kula stabiliseras beror av en mängd faktorer så som kulans hastighet, längd, symmetri och form samt vapnets räffelstigning. En kort och trubbigt utformad kula brukar ha lättare för att stabilisera och gör det ofta tidigt i kulbanan. Däremot en kula som är lång och aerodynamiskt utformad brukar ha svårare att stabilisera och gör det eventuellt längre ut längs kulbanan. Det går att uttrycka det som att den senare kultypen vanligen kräver en brantare räffelstigning. En längre pipa kan också bidra till stabilisering av en kula. 

Generellt ger brantare räffelstigning stabilitet åt längre kulor. Eftersom många egenskaper påverkar när och om en kula stabiliserar finns det undantag där långa kulor stabiliserar väl i ett visst vapen trots att räffelstigningen är relativt flack. Frågan tjänar ändå att belysas eftersom den kräver aktsamhet vid val av kula och genomförande av provskjutning av enskilda vapen. 

Ett sätt att kontrollera huruvida en kula stabiliserar är att observera om kulhålen är helt runda och symmetriska vid provskjutning på papptavlor från olika avstånd. Det är viktigt att skjuttavlorna är släta och vinkelräta mot skjutriktningen vid kontrollskjutningen.  

Fenomenet med kulor som inte stabiliserar finns också hos blyammunition. Exempelvis att en kulsort inte stabiliserar alls, i ett visst kombinationsvapen, medan en annan kulsort av samma vikt gör det.   

Ett annat exempel på när stabiliseringsproblem kan uppstå är när kulval optimeras för långhållsskytte. Då väljs gärna långa spetsiga kulor, i syfte att uppnå så rak kulbana som möjligt. Det är kulor med så kallad hög ballistisk koefficient. Som tidigare nämnts kräver inte sällan kulor med dessa egenskaper en brantare räffelstigning än vad som är fallet i standardvapen för jakt.  

Den utveckling som skett bland kulgevär inom jakten under senare decennier passar väl ihop med användning av blyfri ammunition. 

Under senare decennier har jaktvapen med relativt kort gevärspipa blivit populära bland jägare. En delförklaring till detta är att ljuddämpare har blivit allmänt tillåtna för jaktvapen och är vanligt förekommande. För att undvika att vapen som är försedda med ljuddämpare blir alltför otympliga, genom att de både blir längre, tyngre och får framskjuten balanspunkt, är det många jägare som föredrar vapen med relativt kort pipa.  

Till vapen med relativt kort pipa används med fördel ammunition med krut som har relativt snabb brinntid för kalibern ifråga. Detta för att krutet ska hinna ge kulan avsedd rörelseenergi under kulans relativt korta tid i loppet.  

Tillkommande fördelar med krut åt det snabbare hållet är dels att gevärsknallen blir mindre och även att eventuell ljuddämpare slits mindre, som en effekt av att krutet i högre grad förbränns tidigt inne i pipan, jämfört med krutsorter med långsammare brinntid. Detta är en utveckling som passar väl ihop med användning av blyfri ammunition, då kulvikten ofta sänks och hastigheten ofta höjs något. Jämfört med blyammunition.