Säker avfallshantering för att undvika spridning av invasiva växter

De invasiva främmande växtarter som är på EU-förteckningen måste bekämpas genom utrotningsåtgärder av alla medlemsstaterna. För de arter som bedöms ha stor spridning måste hanteringsåtgärder vidtas. EU-förordningens krav på bekämpning och säker hantering riktar sig både mot medlemsstaterna och mot privatpersoner (både stora fastighetsägare och villaägare), kommuner, företag m.fl. som äger eller på annat sätt har rådighet över en fastighet, såsom t.ex. arrendatorer.

Invasiva främmande växtarter på EU:s förteckning (pdf 96 kB)

Idag finns ett antal växtarter på EU-förteckningen, men många andra främmande växter är redan invasiva i Sverige. I ett tempererat land som Sverige gynnas många främmande växtarter av att klimatet successivt blir varmare.

Naturvårdsverket rekommenderar att man hanterar avfallet från även dessa på samma sätt som de EU-listade arterna för att undvika att de sprids. Exempel på främmande, invasiva arter som ännu inte har listats är blomsterlupin, vresros, kanadensiskt gullris, snöbär och parkslide men det finns betydligt fler än dessa. Artdatabanken har gjort en riskklassificering av 1033 arter där de framgår vilka växtarter som kan vara invasiva.

• Riskklassificering Artdatabanken

EU-förordningen innehåller ett antal förbud, bl.a. får inte de invasiva främmande arter som finns på unionslistan föras in på unionens territorium. Det innebär att avfall och jordmassor som innehåller frön eller växtdelar som kan överleva och föröka sig inte får föras in i landet från ett land utanför EU.

Förbudet gäller ett avsiktligt eller grovt oavsiktligt handlande, vilket betyder att om den som importerar tex jordmassor känner till eller har en stark anledning att misstänka att jordmassorna innehåller fröer eller växtdelar, så strider importen mot förbudet.

Enligt EU-förordningen får inte de invasiva främmande arter som finns på unionslistan avsiktligt transporteras till, från eller inom unionen. Förbudet omfattar även alla små delar såsom frön och rotdelar som kan överleva och föröka sig.

Detta innebär att det finns ett förbud mot att exempelvis flytta jordmassor som innehåller frön, rötter eller andra delar av en EU-listad växtart som kan överleva och sedan föröka sig. Förbudet gäller både stora och små mängder jordmassor, allt från ett mindre grävarbete i den egna trädgården till den större byggentreprenaden.

Jordmassor får alltså inte grävas upp och transporteras till en annan lokalisering om det finns invasivt främmande växtmaterial i jordmassorna som kan överleva och sedan föröka sig.

Ett undantag från transportförbudet är när transporten sker till en anläggning i samband med utrotning. Det är alltså tillåtet att transportera arter till en anläggning för destruktion, under förutsättning att avfallstransportreglerna beaktas om det gäller yrkesmässiga avfallstransporter.

Avfallstransporter inom Sverige

Det är även förbjudet att släppa ut de EU-listade arterna i miljön, vilket innebär att avfall som innehåller växtdelar såsom till exempel fröer eller rötter inte får dumpas i naturen. Inte heller får jordmassor som innehåller växtdelar användas i miljön (vid exempelvis anläggningsarbete).

Det betyder att exempelvis kompostjord som man vet kan innehålla grobara växtdelar från invasiva främmande växtarter inte får användas. Det är också förbjudet att sälja avfall eller jordmassor som kan innehålla grobara delar av invasiva främmande växtarter, liksom att dumpa sådant avfall i naturen.

Det absolut bästa ur ett avfallsperspektiv är om det inte blir något avfall när invasiva främmande växtarter bekämpas då detta minimerar både spridningsrisk, kostnader och miljöbelastningen från transporter.

När rötter behandlas med hetvatten eller elektricitet, när invasiva främmande växtarter betas ned av tamdjur eller när hela bestånd behandlas med herbicider får växterna förmultna på plats. För en del invasiva främmande växtarter, situationer och tidshorisonter är dock inte dessa metoder applicerbara och växtavfall kommer produceras, dessutom ofta i stora mängder.  

Den generella rekommendationen för att hantera avfallet från invasiva främmande växtarter är att förbränna det, åtminstone vid avfall som inte innehåller jordmassor. Avfallet ska förpackas säkert, t.ex. i dubbla sopsäckar och förslutas väl.

På avfallsanläggningen ska avfallet sorteras som brännbart, inte som trädgårdsavfall/kompost. Det måste hanteras säkert så att risken för spridning minimeras. Kontakta avfallsanläggningen (verksamheter/företag) eller kommunens återvinningscentral (växtavfall från hushållen) innan du kör dit för att ta reda på vilka regler som gäller där.  

Att gräva ner avfallet från invasiva främmande växtarter på den plats där man utfört bekämpningen, eller i nära anslutning till denna, är i många länder ett vanligt sätt att oskadliggöra växtmaterial från invasiva främmande växtarter och metoden börjar bli vanligare i Sverige.

Metoden är lika säker som förbränning om växtmaterialet placeras tillräckligt djupt. Metoden används oftast när det är fråga om mycket stora mängder växtavfall och/eller när växtmaterialet är blandat med jord. Detta eftersom jordinblandning minskar effektiviteten i förbränningsprocessen och kan skada förbränningsugnarna. Nedgrävning kan göras på en speciellt avsedd plats eller direkt på platsen där växten bekämpas.

Om växten bekämpas på platsen behövs inga transporter och risken för spridning minimeras. För att metoden ska vara säker måste växtmaterial och jord med fröer och grobara rotdelar läggas djupt, i regel på minst 5 meters djup för att sedan täckas av rena jordmassor. Alternativt kan massorna omslutas med tjock geotextil och läggas på 2 meters djup. Detta gäller främst för parkslide och andra jätteslideväxter samt vresros. Gäller det massor med frön av enbart jätteloka eller jättebalsamin kan djupet minskas till 1 meter, detsamma gäller för exempelvis blomsterlupin. 

Rötning av avfall från invasiva främmande växtarter är en metod som används på en del ställen i världen. Det innebär i korthet att växtrester och annat material rötas tillsammans i en sluten behållare med kontrollerad temperatur och fuktighet.

Metoden innebär transporter och förbehandling som kan medföra vissa risker för spridning vid hantering, samt att rötrester som används som gödning på åkrar i värsta fall kan innehålla grobara frön eller rotdelar. En fördel är att biogas och växtnäring produceras och att anläggningar finns på flera platser i landet.

Rötningsprocessen fungerar olika bra med olika typer av växter och påverkas negativt av för stort jordinnehåll. Att använda rötning som en fungerande metod för att behandla invasiva främmande arter är dock inte utrett i Sverige och vidare studier behövs för att få kunskap om hur fröer och grobara delar påverkas vid rötning. Det finns ett behov av mer praktisk försöksverksamhet på området.

I bland annat Storbritannien används en annan teknik. Om ett område med t.ex. parkslide ska exploateras/ schaktas så bekämpas den invasiva främmande växtarten först på plats med kemiska växtskyddsmedel (en sådan användning av växtskyddsmedel är tillståndspliktig i Sverige).

Därefter sållas jorden på större rotdelar, som går till förbränning, och jorden mellanlagras sedan på platsen under övervakning och bekämpning tills den är klassad som ren och kan återanvändas. Metoden är dyr men leder till att stora mängder bra yt-/matjord tas tillvara istället för att grävas ned. Enligt gällande lagstiftning i Sverige betraktas dock massor som förvarats mer än tre år som deponi, vilket sannolikt kan innebära ett hinder för denna metod.

I en del länder rekommenderar man att växtmaterialet läggs i svarta sopsäckar som sedan får ligga på hårdgjorda ytor och avdödas med hjälp av den värme som alstras. Metoden kan fungera som ett försteg till förbränning men anses inte vara tillräckligt säker eller kontrollerbar för att kunna rekommenderas.

Vattenväxter skiljer sig markant från landväxter då de har betydligt högre vattenhalt och eftersom många arter kollapsar och bryts ned snabbt på land. Saknas frön kan en del arter av vattenväxter förmodligen hanteras enklare genom exempelvis kompostering. Samtidigt är hanteringen (upptagningen) ofta mer komplicerad eftersom växtdelar och frön snabbt kan flyta iväg.

• En del anläggningar har en maxgräns på antal säckar per hushåll. Överskrids denna mängd tas en avgift ut. Alla hinder för att bli av med avfall ökar risken för att växtavfall från invasiva främmande växtarter dumpas i naturen. 
• Kommuner som bedömer att de behöver öka kapaciteten för att ta emot avfall från invasiva främmande växter från hushållen bör kunna finansiera kostnaderna för detta med skattemedel eller genom att justera renhållningsavgiften.
• Det finns också avfallsanläggningar som saknar förutsättningar för att ta emot avfall från invasiva främmande växtarter. Det kan handla om praktiska hinder som gör att de inte kan ta emot det, t ex att de saknar lämplig yta, lämpliga kärl och så vidare. 
• Handlar det om stora mängder avfall från invasiva främmande växter (växtdelar/massor) från framförallt markområden som förvaltas av kommunen och från hushållen bör kommunen ha ett ansvar för att vara pådrivande för att kapaciteten ökar i kommunen eller i regionen.