Om länsstyrelsens arbete mot invasiva främmande landlevande växter

I ett skyddat område kan länsstyrelsen ofta agera i olika roller, både i egenskap av förvaltare av området men också som tillsynsmyndighet eller med stöd av 30–31 §§ den svenska IAS-förordningen.

Genom att en fastighet ingår i ett skyddat område kan rådighetsförhållandena se annorlunda ut för den fastigheten jämfört med fastigheter som inte ingår i ett skyddat område, vilket också i sin tur kan leda till en annan ansvarsfördelning gällande åtgärder mot invasiva främmande arter i skyddade områden. Huvudregeln i ett skyddat område är att det är förvaltaren som ska vidta åtgärder mot de invasiva främmande arterna i området.

Detta förutsätter dock att förvaltaren har rådighet att vidta åtgärderna. Rådigheten kan härledas ur föreskrifter för det skyddade området, men kan också vara hänförlig till en dispens eller ett tillstånd som förvaltaren beviljats. Om rådighetsförhållandena är sådana att länsstyrelsen som förvaltare har rådighet över fastigheten har länsstyrelsen också ett eget ansvar att vidta åtgärder enligt artikel 7 i EU-förordningen. Ibland åligger detta ansvar endast förvaltaren, men ibland är ansvaret delat mellan förvaltaren och fastighetsägaren/-innehavaren. 

I ett skyddat område kan en fastighetsägare/-innehavare har rådighet att utföra åtgärder mot invasiva främmande arter, men det kan samtidigt kan vara svårt för fastighetsägaren att med tillräckliga försiktighetsmått vidta dessa åtgärder.

Förvaltaren besitter ofta en högre kunskap om området och de arter och miljöer som avses att skyddas. Sådan kunskap är viktig för att åtgärderna inte ska orsaka direkta eller indirekta skador på naturvärden i området.

De försiktighetsmått som krävs vid åtgärder mot invasiva främmande arter i skyddade områden kan dessutom ibland leda till att åtgärderna blir mer kostsamma än om samma invasiva främmande art skulle utrotas på en annan plats med lägre naturvärden. Att naturvärdena måste skyddas vid åtgärder mot invasiva främmande arter, och även den ökade kostnaden för åtgärder i skyddade områden, är faktorer som kan spela in vid länsstyrelsens bedömning av om länsstyrelsen bör vidta åtgärderna i egenskap av förvaltare när både länsstyrelsen och fastighetsägaren/-innehavaren har rådighet att utföra åtgärderna. 

När det gäller fastigheter där kostnaden för åtgärderna mot invasiva främmande arter normalt sett skulle ha belastat en näringsverksamhet om fastigheten inte hade ingått i ett skyddat område (dvs. där statsstödsreglerna kan bli tillämpliga, se mer om dessa regler nedan), bör länsstyrelsen göra en bedömning av fastighetsägarens/-innehavarens rådighet över fastigheten innan länsstyrelsen kan fatta beslut om i vilken egenskap länsstyrelsen kan vidta åtgärder.

Om fastighetsägaren inte har rådighet över fastigheten, blir statsstödsreglerna inte tillämpliga eftersom kostnaden faktiskt inte skulle belasta näringsverksamheten. Samtidigt har förvaltaren rådighet om fastighetsägaren/-innehavaren saknar rådighet. Länsstyrelsen kan då agera i egenskap av förvaltare.

Om endast fastighetsägaren/-innehavaren har rådighet, saknar förvaltaren möjlighet att vidta åtgärder, eftersom bristande rådighet förhindrar förvaltaren att agera. Men om både fastighetsägaren/-innehavaren (dvs. näringsidkaren) och länsstyrelsen i egenskap av förvaltare har rådighet åligger det båda dessa parter ett ansvar enligt artikel 7 i EU-förordningen att vidta utrotningsåtgärder mot de invasiva arterna.

I frågan om vem som då bör agera bedömer Naturvårdsverket att det som huvudregel ofta är lämpligare att förvaltaren vidtar åtgärderna med anledning av att förvaltaren ofta kan ha större möjlighet än fastighetsägarens/-innehavaren att vidta åtgärderna med de försiktighetsmått som krävs för att skydda naturvärdena i området, den eventuellt ökande kostnaden som de försiktighetsmåtten innebär samt den särskilda roll som förvaltaren har att sköta det skyddade området.

Även när det gäller åtgärder på privata fastigheter i skyddade områden som inte omfattas av statsstödsreglerna bör länsstyrelsen agera i egenskap av förvaltare, så länge förvaltaren har rådighet över fastigheten. 

Om länsstyrelsen inte är förvaltare över det skyddade området, kan det vara aktuellt för länsstyrelsen att agera i egenskap av tillsynsmyndighet eller med stöd av 30–31 §§. Även i de situationer då länsstyrelsen är förvaltare, men saknar rådighet att utföra åtgärderna, kan det vara aktuellt att agera med stöd av 30–31 §§. 

Rollen som tillsynsmyndighet är densamma i skyddade områden som på andra fastigheter. Områdets status kan dock innebära att det bör prioriteras av länsstyrelsen.

Om länsstyrelsen vill agera med stöd av 30–31 §§ är utgångspunkten densamma i skyddade områden som på fastigheter utanför skyddade områden. (Se mer om åtgärder på fastigheter med olika typer av ägandeförhållanden nedan.) Men det faktum att området är skyddat kan påverka de bedömningar som ska göras.

Vid åtgärder mot invasiva främmande arter i ett skyddat område kan naturvärdena behöva skyddas i högre grad än i andra områden vilket i sin tur kan leda till ökade kostnader för åtgärder i skyddade områden. Risken för skador på områdets prioriterade bevarandevärden vid utförandet kan vara stor, och det kan vara ett sådant sakligt skäl enligt likabehandlingsprincipen som motiverar att det är lämpligt att länsstyrelsen agerar med stöd av 30–31 §§ (mer om likabehandlingsprincipen under ”Åtgärder på privata fastigheter – överväganden utöver statsstödsreglerna”.)

I frågan om åtgärder på fastigheter som skulle kunna omfattas av statsstödsreglerna bör länsstyrelsen inte vidta åtgärder med stöd av 30-31 §§ om fastighetsägaren/-innehavaren har rådighet över fastigheten, eftersom bidraget/stödet då kan vara otillåtet. Länsstyrelsen har dock rättsliga möjligheter att agera med stöd av 30-31 §§ så länge fastighetsägaren/-innehavaren inte har rådighet. Det bör dock finnas skäl för att länsstyrelsen ska agera i den rollen, eftersom huvudregeln är att förvaltaren då ansvarar för åtgärderna.

Vissa skyddade områden förvaltas av annan än länsstyrelsen, tex. en kommun eller stiftelse. Om fastighetsägaren/-innehavaren då har rådighet över fastigheten och omständigheterna är sådana att statsstödsreglerna skulle kunna bli tillämpliga, kan länsstyrelsen inte agera med stöd av 30-31 §§ eller som förvaltare (dock som tillsynsmyndighet). Bidrag/stöd kan dock utgå till den som är förvaltare, så länge denna inte är näringsidkare, om denne har rådighet att vidta åtgärder. 

Det finns många olika typer av områdesskydd, tex. nationalpark, naturreservat, fågelskyddsområde och biotopskydd mm. Den vanligaste formen av områdesskydd i landet är naturreservat. För de flesta naturreservat är beslutsmyndigheten (länsstyrelsen eller kommunen) förvaltare.

Invasiva främmande arter som växer i ett reservat strider sannolikt ofta mot syftet med reservatet. I naturreservat finns möjligheten att med stöd av 7 kap. 6 § miljöbalken ge förvaltaren av naturreservatet rådighet att utföra åtgärder på annans fastighet. Om åtgärder för att utrota invasiva främmande arter behövs för att uppnå syftet med reservatet bör förvaltaren därmed ha rådighet och ett ansvar för att vidta de åtgärderna.

Enligt föreskrifterna för de flesta reservat är fastighetsägaren förbjuden att vidta åtgärder som innefattar större fysisk påverkan på fastigheten/den del av fastigheten som ingår i reservatet. Om åtgärderna mot en invasiv främmande art skulle strida mot föreskrifterna genom dess fysiska påverkan på fastigheten/den del av fastigheten som ingår i naturreservatet så saknar fastighetsägaren/-innehavaren rådighet och har därmed inte heller något ansvar för att vidta åtgärder mot invasiva främmande arter. Rådigheten och ansvaret för åtgärderna ligger då istället hos förvaltaren.