Om länsstyrelsens arbete mot invasiva främmande landlevande växter

Statsstödsreglerna, som har sin grund i EU-rätt, reglerar när stöd till näringsidkare är otillåtet. Reglerna kan bli tillämpliga om staten finansierar något som någon annan har ett ansvar att utföra. Om kostnaderna för åtgärderna normalt skulle belasta en näringsverksamhet, om man kan sägas lämna bidrag till vad som skulle kunna betraktas som drift- eller underhållskostnader hos mottagaren, då kan stödet omfattas av reglerna och bidraget/stödet anses otillåtet. Det är således vem som skulle bära kostnaden som är det väsentliga, oavsett ägandeskap till fastigheten. Statsstödsreglerna gäller inte för bidrag/stöd till privatpersoner. 

Denna vägledning är inte uttömmande i fråga om när statsstödsreglerna aktualiseras, utan den bedömningen måste göras av länsstyrelsen i varje enskilt fall. Vägledningen är tänkt att tjäna som stöd för när statsstödsreglerna skulle kunna aktualiseras och hur bedömningen skulle kunna se ut i de fallen. 

Mer information om statsstöd finns på Upphandlingsmyndighetens hemsida.

Statsstöd - en översikt | Upphandlingsmyndigheten

Inför ett beslut om länsstyrelsen ska gå in och vidta utrotningsåtgärder med stöd av 30–31 §§ i den svenska IAS-förordningen på en näringsfastighet/en fastighet som ägs av en näringsidkare bör statsstödsreglerna beaktas. När länsstyrelsen vidtar utrotningsåtgärder med stöd av 30–31 §§ står länsstyrelsen själv för kostnaden för åtgärden, vilket som regel inte är fallet då länsstyrelsen agerar som tillsynsmyndighet. Eftersom länsstyrelsen står kostnaden kan det blir frågan om ett otillåtet stöd till näringsidkaren.

När det gäller åtgärder mot invasiva främmande arter kan det vara relevant att titta på bland annat jordbruksfastigheter och skogsfastigheter, men även tex. större gods som ofta bedriver verksamhet. Om staten skulle ge bidrag till eller om länsstyrelsen på egen bekostnad skulle genomföra åtgärder med stöd av 30-31 §§ på en privat fastighet på vilken det bedrivs en näringsverksamhet eller som ägs av en näringsidkare, kan statsstödsreglerna bli tillämpliga och stödet/bidraget kan bli otillåtet. Det krävs inte att utrotningsåtgärderna som sådana direkt kopplar mot den näringsverksamhet som bedrivs på fastigheten, det räcker att näringsverksamheten skulle ha belastats av kostnaden för utrotningsåtgärden för att bidraget/stödet ska kunna vara otillåtet.  

Exempel)  Ett större gods bedriver näringsverksamhet i form av anordnad jakt. Länsstyrelsen vill på egen bekostnad genomföra utrotningsåtgärder mot en invasiv främmande växtart på fastigheten. Den invasiva främmande växten påverkar inte viltet eller jaktens bedrivande, men godset skulle ha belastats av kostnaden för utrotningsåtgärderna om inte länsstyrelsen väljer att utföra åtgärderna. Statsstödsreglerna kan då bli tillämpliga och det kan vara otillåtet för länsstyrelsen att på egen bekostnad vidta dessa utrotningsåtgärder på fastigheten.

Om staten upphandlar entreprenörer som utför åtgärderna kan det handla om förtäckt, eller indirekt stöd. Länsstyrelserna kan alltså inte anlita annan aktör för att utföra utrotningsåtgärder på länsstyrelsens bekostnad om kostnaden för åtgärderna annars hade belastat en näringsverksamhet. 

Sammanfattningsvis bör länsstyrelsen iaktta försiktighet vid bedömningar inför beslut om åtgärder kan utföras med stöd av 30–31 §§ på näringsfastigheter/fastigheter som ägs av en näringsidkare då sådana åtgärder kan omfattas av statsstödsreglerna och vara otillåtna. 

Privata fastigheter där kostnaderna för åtgärder mot invasiva främmande arter inte skulle belasta någon näringsverksamhet (här förenklat privata fastigheter) omfattas som nämnts ovan inte av statsstödsreglerna. Däremot måste länsstyrelsen beakta likabehandlingsprincipen, samt även göra övervägande i förhållande till att ansvaret enligt artikel 7 i EU-förordningen är straffsanktionerat. För att länsstyrelsen ska kunna vidta åtgärder med stöd av 30-31 §§ i den svenska IAS-förordningen behöver båda dessa bedömningar leda till slutsatsen att det är motiverat. 

Principen innebär att alla ska behandlas lika och ges samma förutsättningar. Eftersom huvudregeln är att fastighetsägaren/-innehavaren ansvarar för åtgärder på den egna fastigheten och länsstyrelsen inte kan vidta åtgärder på allas fastigheter, leder principen i det här sammanhanget till att länsstyrelsen som huvudregel inte bör gå in på privata fastigheter och vidta utrotningsåtgärder på egen bekostnad.

Huvudregeln är som framgår ovan att länsstyrelsen i dessa fall bör agera i egenskap av tillsynsmyndighet. Om det finns sakliga skäl kan dock länsstyrelsen besluta att vidta utrotningsåtgärder på egen bekostnad med stöd av 30-31 §§ i den svenska IAS-förordningen på privata fastigheter. Sakliga skäl handlar om att det ska finnas objektiva och transparenta skäl till när länsstyrelsen väljer att finansiera åtgärder på annans fastighet.

Kraven på objektivitet innebär bl.a. att länsstyrelsen inte bör bekosta åtgärder på en privat fastighet utifrån skäl hänförliga till den enskilde fastighetsägarens/-innehavarens privata omständigheter, såsom ålder, ekonomi, hälsa mm. I propositionen framgår att möjligheten för myndigheten att själv vidta åtgärder bör framför allt komma i fråga om det är brådskande att åtgärden vidtas för att hindra introduktion eller spridning av invasiva främmande arter eller det inte går att identifiera vilken enskild som bör vidta åtgärden, eller det av andra skäl inte anses vara lämpligt att den enskilde vidtar åtgärder (prop. 2017/18:211 sid. 37–38).

Naturvårdsverket bedömer att andra sådana sakliga skäl tex. kan vara att invasiva främmande arter på en fastighet utgör en spridningsväg för arten, tex. att fastigheten ligger uppströms ett vattendrag och att det är frågan om en invasiv främmande art som sprids via vattnet. Fastigheter på vilka det växer invasiva främmande arter som riskerar att sprida sig till eller inom skyddade områden eller på annat sätt hota skyddade arter kan det också finnas saklig grund att vidta utrotningsåtgärder mot.

Det kan även finnas saklig grund för länsstyrelsen att vidta åtgärder med stöd av 30–31 §§ den svenska IAS-förordningen mot arter som är nya för landet för att snabbt och effektivt utrota beståndet/bestånden och hindra en vidare spridning av arten. Det kan även saknas etablerade utrotningsmetoder för arter som är nya för landet, vilket kan utgöra skäl för länsstyrelsen att agera med stöd av 30–31 §§.

Även vissa arter som redan finns etablerade i landet kan vara mycket svårhanterade för privatpersoner och det kan i vissa fall finnas skäl för länsstyrelsen att vidta åtgärder mot förekomster av sådana arter. I vissa situationer kan även mängden invasiva främmande arter på en fastighet vägas in i bedömningen om det finns skäl för länsstyrelsen att agera på egen bekostnad.

Även om det finns möjlighet för länsstyrelsen att vidta utrotningsåtgärder med stöd av 30–31 §§ i bör länsstyrelsen ha i åtanke att det trots allt är frågan om undantagsfall och att fastighetsägaren själv som huvudregel ska vidta och bekosta åtgärderna. Om länsstyrelsen ska agera i egenskap av tillsynsmyndighet eller med stöd av 30–31 §§ är en bedömning som länsstyrelsen får göra i varje enskilt fall. 

Utöver att det ska finnas sakliga skäl för att vidta utrotningsåtgärder mot en invasiv främmande art på en privat fastighet måste länsstyrelsen även beakta att hantering av invasiva främmande arter i strid mot förbuden i artikel 7 i EU-förordningen är straffbelagt, vilket inbegriper att låta dem växa eller reproducera sig på sin fastighet.  Omfattningen av detta straffbud är ännu inte rättsligt prövat, men som huvudregel är det därför olämpligt att länsstyrelsen på egen bekostnad vidtar åtgärder på privata fastigheter om det inte finns starka skäl för detta.

Om länsstyrelsen på egen bekostnad vidtar åtgärder på en privat fastighet är det att betrakta som ett bidrag. Samtidigt är fastighetsägarens/-innehavarens ansvar straffsanktionerat. Att lämna bidrag till en straffsanktionerad skyldighet kan liknas vid att staten använder både morot och piska, vilket som huvudregel är olämpligt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Naturvårdsverket ser dock att det i vissa fall kan finnas skäl att länsstyrelsen vidta sådana åtgärder på privata fastigheter. Länsstyrelsen behöver därför göra en bedömning i varje enskilt fall.