Om länsstyrelsens arbete mot invasiva främmande landlevande växter

I arbetet med invasiva främmande arter har länsstyrelsen flera viktiga roller. Utgångspunkten för ansvarsfördelningen kring vem som ska göra vad är att varje fastighetsägare eller annan rättighetsinnehavare själv ansvarar för att vidta och bekosta åtgärder mot invasiva främmande arter på den egna fastigheten.

Denna vägledning riktar sig till länsstyrelsen, men det som sägs om länsstyrelsen som förvaltare kan i tillämpliga delar vara applicerbart i situationer där det är en annan aktör som förvaltar ett skyddat område.

Som nämnt i föregående delar av denna vägledning så är det är den som har rådighet som är skyldig att vidta åtgärder mot arterna. Om länsstyrelsen inte har rådighet över en fastighet är därför utgångspunkten att länsstyrelsen bör agera som tillsynsmyndighet när invasiva främmande arter förekommer på privata eller kommunala fastigheter.

Länsstyrelserna har genom artikel 17 i EU-förordningen och 30–31 §§ i den svenska IAS-förordningen ett ansvar att vidta utrotningsåtgärder mot invasiva främmande arter.

Stiftelser och trossamfund kan betraktas som privata aktörer.

Ur ett statsstödsperspektiv är staten och kommunen att betrakta som samma ekonomiska enhet och länsstyrelsen kan därför som regel gå in på kommunala och statliga fastigheter och där vidta åtgärder mot invasiva främmande arter med stöd av 30–31 §§ i den svenska IAS-förordningen.

Det följer av 28 kap. 1 § miljöbalken att myndigheter och den som på en myndighets uppdrag utför ett arbete har rätt att få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att där vidta åtgärder för att fullgöra uppgifter som åligger en myndighet enligt miljöbalken eller enligt EU-förordningar inom balkens tillämpningsområde.

Eftersom det inte finns någon skyldighet att vidta åtgärder mot olistade arter gäller inte statsstödsreglerna vid åtgärder mot dessa.

På samma sätt blir resonemanget om straffbarhet inte tillämpligt då straffbestämmelsen endast träffar listade arter. Länsstyrelsen måste dock fortfarande beakta likabehandlingsprincipen och alltså ha sakliga skäl för att välja att vidta åtgärder på en viss fastighet.  

I ett pilot- eller metodutvecklingsprojekt är syftet ofta att jämföra eller testa olika metoder.

Det ska beaktas att det inte föreligger någon skyldighet för en fastighetsägare att själv utveckla nya metoder eller hålla i pilotprojekt, men den indirekta konsekvensen kan bli att länsstyrelsen vid sådana projekt vidtar åtgärder mot arten förutsatt att metoden alls fungerar.

Resonemangen kring statsstöd, likabehandling och straffbarhet kan därför behöva tillämpas, men bedömningen kan komma att se annorlunda ut med anledning av att det huvudsakliga syftet inte är att utrota eller hantera arten.