Bekämpning av invasiva främmande växter på land
Här finner du generella råd om hur man bäst bekämpar invasiva främmande landväxter och en beskrivning av vilka typer av bekämpningsmetoder som finns.
Sidan vänder sig till
Den eller de som arbetar med bekämpning av invasiva främmande arter.
Bra att veta
I dagsläget finns tre specifika vägledningar med mer djupgående information om bekämpning av jätteloka, jättebalsamin och parkslide. På sikt kommer fler specifika vägledningar om andra arter att läggas till.
Bekämpning och hantering av jättebalsamin
Här hittar du allmän information om bekämpning och hantering av jättebalsamin.
Bekämpning och hantering av jätteloka
Här hittar du allmän information om bekämpning och hantering av jätteloka.
Bekämpning och hantering av parkslide
Här hittar du information och rekommendationer om hur parkslide bör bekämpas och hanteras.
Vilka invasiva främmande växter måste bekämpas?
På EU-förteckningen över invasiva främmande arter (IAS) finns över 30 växtarter som inte får planteras, odlas, transporteras eller användas på annat sätt. Exempel på växtarter på land som finns på förteckningen är gul skunkkalla, sidenört, whiskeygräs och gudaträd. Upptäcker man någon av dessa arter på sin fastighet ska de tas bort med metoder som resulterar i utrotning.
Två av landväxterna på EU-förteckningen, jätteloka och jättebalsamin, är ofta så pass spridda att utrotning kan vara omöjlig. De ska då hanteras med metoder som säkerställer att arten inte sprider sig vidare i naturen. Vi uppmuntrar även frivillig bekämpning av invasiva arter som ännu inte omfattas av lagstiftning som orsakar skador för biologisk mångfald och andra skador och kostnader för samhället. Exempel på sådana växter är blomsterlupin och kanadensiskt gullris.
Kom dock ihåg att du alltid måste ha markägarens tillåtelse att genomföra bekämpningsåtgärder!
EU-listade invasiva växtarter
Här ser du vilka växter som finns på EU:s förteckning över invasiva främmande arter.
Viktigt att tänka på innan
Bekämpning ska planeras noga, eftersom ett felaktigt utförande riskerar att förvärra situationen.
Många invasiva växter är anpassade till snabb etablering på nya platser, till exempel i blottlagd jord efter grävningsarbete. Spridning sker antingen via frön eller genom att små vegetativa bitar (levande delar av rötter, kvistar, stambitar) rotar sig på en ny plats.
Några invasiva växtarter har frökapslar som sprätter iväg frön flera meter vid fysisk kontakt. Andra arter räcker det med en enda liten vegetativ bit från växten kommer till en ny plats för att den ska rota sig. Ytterligare arter svarar på kapning genom att skjuta många nya kraftiga skott, vilket kan leda till att arten tar över fullständigt.
Det här är saker du bör tänka på vid planering av bekämpningsåtgärder:
- Bekämpning underlättas om den kommer igång så snart som möjligt efter att en invasiv art etablerat sig i ett område.
- Samordna bekämpningen med angränsade markägare om de också har arten på sina fastigheter.
- Välj rätt metod utifrån art och miljö.
- Planera in bekämpningen tidsmässigt på säsongen så att inte spridningen förvärras. För vissa arter är det viktigt att bekämpa innan växterna går i blom då man annars riskerar att sprida deras frön.
- Genomför bekämpningen ordentligt – missa inga individer och se till att ta bort så mycket som möjligt av varje individ, även rötter.
- Ta hand om växtavfallet på rätt sätt. Lägg inte växtrester på komposten eller i naturen; det ska omhändertas för att säkerställa att inte resterna leder till vidare spridning.
- Var beredd att upprepa bekämpningen, ibland flera gånger och flera år.
- För parkslide, var extra försiktig! Här är risken särskilt stor att felaktig hantering förvärrar situationen!
- Vid bekämpning av invasiva växter ska man (om flera alternativa metoder finns att tillgå) välja den metod som är mest miljövänlig för att inte äventyra människors hälsa och påverka den omgivande miljön negativt.
Metodkatalog för bekämpning av invasiva främmande växter
Vägledning för säker avfallshantering för att undvika spridning av invasiva växter
Olika typer av bekämpning
Vad är det för skillnad på biologisk, kemisk och mekanisk bekämpning? Här kan du ta reda på mer.
Mekanisk bekämpning
Mekanisk bekämpning innebär att man tar bort en invasiv växt genom att skära, klippa, gräva eller dra. Mekanisk bekämpning kan även innebära kvävning av växten med hjälp av täckmaterial, eller hetvattenbehandling för att avdöda känsliga delar av växten (till exempel rotsystemet).
Vilken mekanisk metod som är mest lämplig beror på art och miljö, men generellt gäller att man bör sträva efter att ta bort hela växten samt behandla hela området där arten förekommer. För många invasiva växter räcker det med att små levande vegetativa bitar finns kvar i jorden för att de ska komma tillbaka snart igen. Andra arter kan sprida mängder med frön om bekämpningen utförs vid fel tillfälle på året.
Att bekämpa mekaniskt är generellt miljövänligt men kräver ofta större arbetsinsatser. Vid bekämpning över större ytor kan barmark blottläggas, vilket innebär risk för jorderosion eller att nya invasiva arter etablerar sig.
Man behöver därför tänka på att ekosystemet ska ha en chans att återhämta sig efter bekämpningsinsats; till exempel genom att återetablering av inhemska växtarter möjliggörs.
Kemisk bekämpning
I första hand ska kemiska bekämpningsmedel undvikas. Om det ändå krävs ska bekämpningsmedel användas i enlighet med gällande lagstiftning och nödvändiga tillstånd ska vara inhämtade. Kemisk bekämpning innebär att man använder för växten giftiga ämnen som dödar och förhindrar återväxt.
Arbetsinsatsen är ibland mindre jämfört med mekanisk bekämpning, men det är inte ovanligt att behandlingen behöver upprepas flera gånger för att säkerställa utrotning. Man behöver även komma ihåg att verksamma ämnen i bekämpningsmedel kan vara skadliga för både miljö och människa och bör därför hanteras med stor försiktighet.
Vid kemisk bekämpning sprutas, injiceras eller penslas medlet direkt på växten. För att minimera användandet av kemiska bekämpningsmedel kan man planera behandlingen så att den utförs vid en tidpunkt på året då växten precis börjat tillväxa eller är mottaglig för det giftiga ämnet på annat sätt.
Vissa fleråriga (perenna) växter är särskilt känsliga på sensommaren/hösten när de förbereder sig inför vintern genom att dra tillbaka näringsämnen från bladen. Utför man behandling under denna tidpunkt kan upptaget av bekämpningsmedlet via bladen underlättas och man får en kraftigare effekt.
Vägledning och regler om växtskyddsmedel och biocidprodukter
Biologisk bekämpning
Med biologisk bekämpning tar man hjälp av levande organismer för att bekämpa en invasiv art. Det kan vara allt från små mikroorganismer till större växtätande djur.
I dagsläget är denna metod relativt ovanligt mot invasiva växter i Sverige. Försök har gjorts med bökande grisar och betande getter mot jätteloka, och försök pågår inom EU med en växtätande insekt mot parkslide. Biologisk bekämpning syftar till att med miljövänliga metoder permanent minska en arts dominans i naturen.
Till skillnad mot kemisk bekämpning nyttjar man naturliga processer utförda av levande organismer som ofta är specialiserade att leva av den växt eller det djur man vill bekämpa.
Mot främmande arter kan man behöva importera organismer från växtens ursprungsområde för att hitta ett effektivt biologiskt bekämpningsmedel. Detta eftersom det ofta saknas organismer i den svenska naturen som är anpassade att äta av främmande växter (att växten saknar naturliga fiender hos oss kan förklara varför den blivit invasiv!).
Att föra in nya organismer för användning inom biologisk bekämpning kan innebära vissa risker som behöver utvärderas och analyseras noggrant. Du kan läsa mer om biologisk bekämpning av växtskadegörare och det prövningsarbete som görs för att hitta hållbara bekämpningsmedel på grödor i växthus och på friland.
Frågor i specifika fall?
Naturvårdsverket kan ge generell vägledning och information, men svarar inte på frågor om specifika fall. Vänd dig till din länsstyrelse om du behöver råd för en specifik situation där du bor.