Reklamskyltar i landskapet

Regler om skyltning längs allmänna vägar i landskapet regleras i flera olika lagstiftningar.

Nedan ges en beskrivning av vilken lag som gäller var och vem som prövar ansökan om tillstånd till att sätta upp en skylt. Se också illustration för tydliggörande över vem som beslutar om tillstånd och bedriver tillsyn över skyltar intill allmän väg.

Vägområde utgörs av den mark eller det utrymme som har tagits i anspråk för väganordning. Normalt omfattar vägområdet vägen och tillhörande utrymmen som behövs för vägens bestånd, drift eller brukande. Tillstånd för skyltar inom vägområde längs allmänna vägar prövas enligt väglagen av väghållningsmyndigheten, det vill säga Trafikverket eller kommunen. (väglagen 43 §)

Sök mer information på Trafikverkets hemsida.

Om man vill placera en skylt inom 50 meter från vägområde krävs tillstånd både enligt väglagen och LGS. Prövning ska enligt 4 § FGS ske enligt båda lagarna. Ansökan prövas av länsstyrelsen. (väglagen 46 § och LGS 6 §)

Tillstånd krävs enligt LGS. Ansökan prövas av länsstyrelsen. (LGS 6 §)

Inom ett område som omfattas av detaljplan krävs det bygglov för att sätta upp, flytta eller väsentligt ändra en skylt. Det finns dock vissa undantag från lovplikten bland annat beroende på skyltens storlek, placering, varaktighet och syfte. Kommunen kan ändra lovplikten i detaljplan och områdesbestämmelser. Ansökan prövas av kommunen. (PBF 6 kap. 3 §)

Sök mer information på Boverkets hemsida.

Även en skylt monterad på en släpvagn omfattas av tillståndsplikten. Det spelar ingen roll om skylten till exempel är fäst på pålar i backen, uppspänd mellan träd eller står på en släpvagn som i praktiken är lätt att flytta. Att den går att flytta förändrar i sig inte bedömningen om varaktigt uppställd. Se även undantag under rubriken "Tillfälliga skyltar" nedan.

Frågan om innebörden av varaktighetskravet i LGS har behandlats i numer upphävda naturvårdslagens (1964:822) förarbeten främst från två synpunkter, nämligen dels med avseende på anordningens beskaffenhet och dels med avseende på dess ändamål. I proposition 1964:148 med förslag till naturvårdslagen så angavs att uppsatta affischer på träd, plank och liknande inte anses vara varaktigt anbringade när de är av vanligt förgängligt pappersmaterial och inte heller när de avser något snart förestående evenemang. Om en affisch däremot gjorts mera beständig genom plastbehandling eller liknande och om den inte avser ett snart förestående evenemang bör affischören anses ha brutit mot tillståndsplikten om denne inte sökt tillstånd. Detsamma gäller, om en sådan affisch av beständigt material visserligen avsett ett bestämt evenemang men sitter kvar avsevärd tid därefter.

Frågan om varaktighet har också prövats i rättsfall 1977 (NJA 1977 s. 808)

En näringsidkare hade under perioden 17 juli till 1 augusti 1973, utan tillstånd, ställt upp en släpvagn med en 4x3 meter stor skylt med symbol för mat och bad, företagsnamn och vägvisning 3km. Skyltägaren angav att han flyttade skylten ungefär en gång i veckan inom ett område som var cirka 50 m brett och ett par hundra meter långt. Området var beläget 50 m från väg. I första och andra prövningsinstans så dömdes skyltägaren till böter. Ärendet överklagades vidare till Högsta domstolen som angav följande i sin dom; Lagens motiv bygger på tanken att beskaffenheten av och ändamålet med en skylt eller liknande anordning i sig kan indicera att anordningen är varaktigt anbringad i lagens mening. Detta betraktelsesätt är naturligt, när det gäller fast monterade anordningar av typen annonspelare, anslagstavlor och liknande. I sådana fall kan man i regel redan från början utgå ifrån att anordningen kommer att finnas kvar en längre tid. Frågan blir mera tveksam, då anordningen är lätt flyttbar, t ex en löst uppställd tavla. Anordningen får även då anses varaktigt anbringad, om det vid myndighetens ingripande visserligen förflutit endast kort tid från anordningens uppsättande men det av omständigheterna framgår, att den varit avsedd att bestå längre tid. Om så inte är fallet, får frågan om varaktigheten bedömas med hänsyn till den tid som anordningen faktiskt varit uppsatt.

När det gäller frågan om varaktigheten torde vidare i princip anledning saknas att göra skillnad mellan det fallet att anordningen sitter uppe en sammanhängande tid och det fallet att anordningen, t ex under en och samma säsong, finnes uppsatt med intervaller. Den omständigheten att avbrott görs i vad som framstår som ett naturligt sammanhang bör alltså inte inverka på bedömningen. Inte heller det förhållandet att anordningen flyttas inom ett begränsat område, t ex när den är monterad på en vagn, bör föranleda att den inte skall anses varaktigt anbringad. Trots resonemanget ovan så ogillades åtalet då skyltägaren bara hade åtalats för att ha haft skylten uppsatt under tiden 17 juli – 1 augusti. Åklagaren hade inte ens påstått att skylten varit avsedd att sitta uppe längre. Skylten kunde därför inte anses ha varit varaktigt anbringad.

Enligt 10 § LGS är skyltar som kräver bygglov eller som har fått bygglov undantagna från tillståndsplikten. Enligt väglagen är skyltar som kräver bygglov undantagna från tillståndsplikt. Det innebär att skyltar som inte kräver bygglov men där ett så kallat frivilligt bygglov har beslutats kräver tillstånd enligt väglagen men inte enligt LGS. Undantaget i LGS gäller även för skyltar som inte kräver bygglov på grund av att de har undantagits från lovplikt i detaljplan eller områdesbestämmelser. (46 § väglagen, 10 § LGS) Tillståndsplikten gäller inte heller sådana åtgärder avseende skyltar och ljusanordningar som inte kräver bygglov efter beslut enligt 9 kap. 7 § första stycket PBL. Kommunen prövar ansökan enligt PBL.

Även uppställda lastbilstrailers med reklam på ska prövas enligt plan- och bygglagstiftningen då de räknas som byggnad. Rättsläget har klarlagts i en dom från Mark-och miljödomstolen (mål nr P 3615-16) rörande lastbilstrailers med reklam på. I avgörandet bedömdes möjligheten att rikta föreläggande vid reklam på lastbilsflak. Det aktuella fallet gällde lastbilstrailers med reklam på, uppställda ca 70 meter från E6:an.

Mark- och miljödomstolen konstaterade i domen att plan- och bygglagstiftningen är tillämplig. De ifrågavarande trailrarna ansågs i domen som byggnader enligt denna lag. Då bygglov saknades hade den kommunala nämnden haft skäl att kräva av innehavaren att ta bort trailrarna.

Läs mer om prövningar utifrån PBL på Boverkets hemsida och väglagen på Trafikverkets hemsida.

Enligt 7 § LGS krävs det inte tillstånd för anordning som informerar om affärsrörelse eller annan verksamhet på platsen. Kravet är att skylten ska finnas på det markområde som verksamheten disponerar: vid till exempel byggnadsföretag kan entreprenörerna sätta upp sina skyltar på byggnadsplatsen, och en skomakare kan annonsera på ett staket utanför verkstaden utan att söka tillstånd. Enligt väglagen så finns dock krav på att sådana skyltar för upplysning om affärsrörelse eller annan verksamhet på platsen ska vara uppsatt på byggnad, annars krävs tillstånd enligt väglagen.

Frågan om en skylt tjänar till upplysning om på stället bedriven verksamhet prövades av Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) i RÅ79 2:29. Sökanden bedrev rörelse med försäljning av fritidsstugor, där han disponerade ett område med kontor och stugutställning. På väggen till en lada, belägen ett stycke därifrån hade han låtit sätta upp en skylt, som bestod av sex gulmålade skivor med svart text som bildade ordet ETAPP och en figur föreställande en husgavel. Ladan låg ca 30 meter från länsväg 639 och i omedelbar närhet av denna vägs anslutning till E4:an. Skylten var väl synlig för trafikanter som färdades E4 norrut. Högsta förvaltningsdomstolen fann att den sökandes verksamhet, kontoret och stugutställningen, låg på sådant avstånd och i övrigt så avskild från den lada på vilken skylten var anbringad, att den inte kunde anses belägen inom rörelseområdet för försäljningsverksamheten. Vidare anförde domstolen att skylten inte tjänade till upplysning om den i ladan bedrivna verksamheten utan istället syftade till att fånga vägtrafikanternas uppmärksamhet på stugutställningen i grannskapet. Skylten ansågs därför tillståndspliktig.

Anslagstavla för meddelanden om kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller liknande är undantagna tillståndsplikten. Den som vill sätta upp en sådan anslagstavla eller skylt som informerar om verksamhet på platsen får dock söka tillstånd enligt 7 § LGS.
Undantag för anslagstavlor har varit uppe till prövning vid ett par tillfällen. Dock saknas praxis från högre instanser. I mål nr 1495-18 den 2019-01-24 angav Förvaltningsrätten i Göteborg att det inte framgår av praxis eller förarbeten hur undantagen i väglagen och LGS för kommunala anslagstavlor ska tolkas. Med hänsyn till det oklara rättsläget och då informationen på aktuell skylt inte enbart riktade sig till kommunens invånare utan även till förbipasserande trafikanter och därmed inte enbart kunde anses utgöra en kommunal angelägenhet ansåg förvaltningsrätten att skylten omfattades av tillståndskravet enligt 46 § väglagen och 7 § LGS.

Läs mer om detta rättsfall under rubriken "Intressanta rättsfall" nedan. 

Undantag från tillståndsplikten gäller också för endast tillfälliga skyltar. Enligt 6 § LGS får inte en skylt eller liknande anordning finnas varaktigt uppsatt utan tillstånd. Begreppet varaktigt tydliggörs i 9 § LGS där det framgår att en affisch eller annan tillfällig anordning måste tas bort inom fyra veckor, om inget tillstånd finns som medger annat. Sådana skyltar kan vara tex. reklam för något speciellt event som en föreställning, auktion, möte eller liknande som äger rum vid en tidpunkt som oftast anges på anordningen. Tillfälliga skyltar består ofta av förgängligt pappersmaterial som i regel inte har för avsikt att hålla längre än de fyra veckor som lagen ger utrymme för. Dessa skyltar är dock inte undantagna tillståndsplikten enligt väglagen. Har däremot en affisch gjorts mera beständig genom plastbehandling eller dylikt och om den inte avser ett snart förestående evenemang bör affischören anses ha brutit mot tillståndsplikten om denne inte sökt tillstånd. Detsamma gäller, om en sådan affisch av beständigt material visserligen avsett ett bestämt evenemang men är uppsatt längre än fyra veckor. Se även rättsfall som tar upp varaktighetsbegreppet under "skyltar på släpvagnar".

Kammarrätten i Göteborg har i tre domar under 2018 funnit att rättsfallet RÅ 1975 Ab 462 fortfarande är relevant (se Kammarrätten i Göteborgs dom 2018-01-24 i mål nr 2664–17 och domarna 2018-03-29 i mål nr 4994-17 och 4995–17). Enligt kamma¬rrätten innebär rättsfallet att en näringsidkares behov av att informera om sin verksamhet i de flesta fall inte kan tillmätas samma vikt som intresset av skydd för landskapsbilden. Även mindre inverkan på landskapsbilden ska beaktas och skyddet för landskapsbilden utgör ett starkt skäl mot att ge tillstånd inte bara på platser som är påverkade av människan i låg grad utan även på platser inom det kulturlandskap som utgör en stor del av landets yta. Att en reklamskylt medför viss påverkan på landskapsbilden utgör dock inget absolut hinder mot tillstånd utan en avvägning mot andra intressen måste göras i det enskilda fallet. Kammarrätten uttalar i domarna att bedömningen av påverkan på landskapsbilden ska göras med hänsyn till förhållandena på de olika platser som skylten är synlig från. Kammarrätten fann i de tre domarna att med hänsyn till landskapsbilden kunde tillstånd inte ges.

Frågan om skylt tjänar till upplysning om på stället bedriven verksamhet prövades av Regeringsrätten i RÅ79 2:29. Sökanden bedrev rörelse med försäljning av fritidsstugor på en fastighet där han disponerade ett område med kontor och stugutställning. På väggen till en lada, belägen ett stycke därifrån på en annan fastighet hade han låtit uppsätta en skylt, som bestod av sex gulmålade skivor med svart text. Ladan låg ca 30 meter från länsväg och i omedelbar närhet av denna vägs anslutning till europaväg. Skylten var väl synlig för trafikanter som färdades norrut längs europavägen. Regeringsrätten fann att den sökandes verksamhet, kontoret och stugutställningen, låg på sådant avstånd och i övrigt så avskild från den lada på vilken skylten var anbringad, att den inte kunde anses belägen inom rörelseområdet för försäljningsverksamheten. Vidare anförde domstolen att skylten inte tjänade till upplysning om den i ladan bedrivna verksamheten utan istället syftade till att fästa de vägfarandes uppmärksamhet på stugutställningen i grannskapet. Skylten ansågs därför tillståndspliktig.

En näringsidkare hade under perioden 17 juli till 1 augusti 1973, utan tillstånd, ställt upp en släpvagn med en 4x3 meter stor skylt med symbol för mat och bad, företagsnamn och vägvisning 3km. Skyltägaren angav att han flyttade skylten ungefär en gång i veckan inom ett område som var cirka 50 m brett och ett par hundra meter långt. Området var beläget 50 m från väg. I första och andra prövningsinstans så dömdes skyltägaren till böter. Ärendet överklagades vidare till Högsta domstolen som angav följande i sin dom (NJA 1977 s. 808); Lagens motiv bygger på tanken att beskaffenheten av och ändamålet med en skylt eller liknande anordning i sig kan indicera att anordningen är varaktigt anbringad i lagens mening.

Detta betraktelsesätt är naturligt, när det gäller fast monterade anordningar av typen annonspelare, anslagstavlor och liknande. I sådana fall kan man i regel redan från början utgå ifrån att anordningen kommer att finnas kvar en längre tid. Frågan blir mera tveksam, då anordningen är lätt flyttbar, t ex en löst uppställd tavla. Anordningen får även då anses varaktigt anbringad, om det vid myndighetens ingripande visserligen förflutit endast kort tid från anordningens uppsättande men det av omständigheterna framgår, att den varit avsedd att bestå längre tid. Om så inte är fallet, får frågan om varaktigheten bedömas med hänsyn till den tid som anordningen faktiskt varit uppsatt.

När det gäller frågan om varaktigheten torde vidare i princip anledning saknas att göra skillnad mellan det fallet att anordningen sitter uppe en sammanhängande tid och det fallet att anordningen, t ex under en och samma säsong, finnes uppsatt med intervaller. Den omständigheten att avbrott görs i vad som framstår som ett naturligt sammanhang bör alltså inte inverka på bedömningen. Inte heller det förhållandet att anordningen flyttas inom ett begränsat område, t ex när den är monterad på en vagn, bör föranleda att den inte skall anses varaktigt anbringad. Trots resonemanget ovan så ogillades åtalet då skyltägaren bara hade åtalats för att ha haft skylten uppsatt under tiden 17 juli – 1 augusti. Åklagaren hade inte ens påstått att skylten varit avsedd att sitta uppe längre. Skylten kunde därför inte anses ha varit varaktigt anbringad.

Undantag för anslagstavlor har varit uppe till prövning vid ett par tillfällen. Dock saknas praxis från högre instanser. I mål nr1495-18 den 2019-01-24 angav Förvaltningsrätten i Göteborg att det inte framgår av praxis eller förarbeten hur undantagen i väglagen och LGS för kommunala anslagstavlor ska tolkas. Med hänsyn till det oklara rättsläget och då informationen på aktuell skylt inte enbart riktade sig till kommunens invånare utan även till förbipasserande trafikanter och därmed inte enbart kunde anses utgöra en kommunal angelägenhet ansåg förvaltningsrätten att skylten omfattades av tillståndskravet enligt 46 § väglagen och 7 § LGS.

Förvaltningsrätten bedömde dock till skillnad mot länsstyrelsen att skylten inte skulle äventyra trafiksäkerheten i sådan utsträckning att tillstånd enligt väglagen av den anledningen inte kunde lämnas. Rätten bedömde även att skyltens placering inte skulle innebära en ytterligare negativ påverkan så inte tillstånd skulle kunna medges även enligt LGS. Domen överklagades till Kammarrätten där dom meddelades 2019-09-06 mål nr 893-19. Kammarrätten gjorde samma bedömning som förvaltningsrätten i fråga om att skylten omfattas av tillståndskravet enligt 46 § väglagen och 7 § LGS och således inte omfattades av undantaget för anslagstavla för kommunala angelägenheter. Kammarrätten ändrade dock förvaltningsrättens dom och fastställde länsstyrelsens dom att skylten inte kunde meddelas tillstånd vare sig enligt väglagen eller LGS. Platsen runt skylten ansågs visserligen redan vara påverkad av människan genom två vägar. Landskapet i övrigt består dock av orörd natur och en ridå av lövträd. I det här fallet bedömde kammarrätten att naturvårdsintresset måste anses väga starkare än kommunens intresse av att få sätta upp en skylt. Kammarrättens dom överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen som inte medgav prövningstillstånd. Kammarrättens avgörande står därmed fast.

I Förvaltningsrätten i Göteborgs dom (2015-12-14, mål nr 7621-15) bekräftas länsstyrelsens möjlighet att återkalla ett tillstånd enligt väglagen. Motivet till Länsstyrelsens återkallande av beslutet var att villkoren i beslutet inte följts vilket medförde att skylten äventyrade trafiksäkerheten. I domen anges att gynnande beslut i regel inte kan återkallas men att tre viktiga undantag gäller:

1. Ett beslut kan återkallas med stöd av förbehåll i själva beslutet eller i den författning som ligger till grund för beslutet. Det förtjänar att påpekas att myndigheter under vissa förutsättningar anses kunna förse sina beslut med återkallelseförbehåll även utan uttryckligt författningsstöd.
2. Återkallelse av ett gynnande beslut anses också möjlig av hänsyn till en hälsofara, brandfara, trafikfara eller av andra sådana säkerhetsskäl. 
3. Återkallelse kan ske, om den enskilde har utverkat det gynnande beslutet genom vilseledande uppgifter (jfr prop. 1985/86:80 s. 39).

Länsstyrelsens beslut att återkalla tillståndet ansågs korrekt och Förvaltningsrätten avslog överklagandet. Högsta Förvaltningsdomstolen meddelade inte prövningstillstånd.

I domen hänvisas även till att enligt praxis ska tillståndsprövningen såvitt avser bl.a. reklamskyltar i trafiksäkerhetens intresse vara restriktiv (jfr Högsta förvaltningsdomstolens avgörande RÅ 1993 not 522 och RÅ 1975 Ab 462).

Det har blivit allt vanligare på senare år att montera reklamskyltar på uttjänta lastbilstrailers och ställa utmed större vägar. Rättsläget har klarlagts i en dom från Mark-och miljödomstolen (mål nr P 3615-16) rörande lastbilstrailers med reklam på. I avgörandet bedömdes möjligheten att rikta föreläggande vid reklam på lastbilsflak. Det aktuella fallet gällde lastbilstrailers med reklam på, uppställda ca 70 meter från E6:an.

Mark- och miljödomstolen konstaterade i domen att plan- och bygglagstiftningen är tillämplig. De ifrågavarande trailrarna ansågs i domen som byggnader enligt denna lag. Då bygglov saknades hade den kommunala nämnden haft skäl att kräva av innehavaren att ta bort trailrarna.