Förorenat släckvatten från brandsläckande verksamhet

Ambitionsnivån bör vara att verksamhetsutövaren är förberedd och om möjligt har en platsspecifik riskbaserad plan kring vilket tillvägagångssätt och metodval som är eller inte är lämpligt att släcka den specifika branden med (se avsnittet ovan - Rutiner för att ha kunskap om lokala förutsättningar kopplat till beskrivning av miljörisker). Baserat på kunskap och löpande riskbedömning kan dock beslutet behöva omprövas och behovsanpassas efter förutsättningarna för att tillämpa riskminskande åtgärder och vartefter situationen utvecklas. Tillsynsmyndigheten bör kontrollera att verksamheten har rutiner för att kunna tillämpa produktval och försiktighetsprincipen avseende metodval som stegvis följer princip 2–5 i avsnittet Egenkontroll och de allmänna hänsynsreglerna.

1. Princip 1 – är INTE tillämpbar eftersom det redan brinner
2. Använd släckmedel/-teknik som inte ger upphov till släckvatten.
   
   Vid mindre bränder (exempelvis brand i fordon, papperskorg m.m.) kan det övervägas om till exempel pulversläckare eller brandfilt kan användas. Beroende på situationen kan man även överväga att inte släcka.
3. Använd bästa möjliga metodik och teknik för att minimera bildningen av förorenat släckvatten. 
   
   Ur miljöhänseende är målsättningen att agera så att så lite släckvatten som möjligt ska bildas. Risken för okontrollerad spridning av släckvatten ökar med mängden som bildats. Utgångspunkten är att varje droppe ska göra nytta. Ompröva metodik under insatsen för optimerad effekt på såväl branden som minimering av mängden förorenat släckvatten. Exempelvis, i vissa situationer när släckning med vattendimma är effektiv ur brandbekämpningssynpunkt bör det övervägas ur miljöhänseende eftersom det oftast leder till mindre mängd förorenat släckvatten.
4. Använd tillsatsmedel till brand/släckvattnet med de minst skadliga kemiska egenskaperna.
   
   Om tillsatsmedel bedöms som en nödvändig del av släckutrustningen ska släckmedlets inneboende farlighet bedömas i relation till alternativa preparat och metoder. Exempelvis är PFAS-baserade brandsläckningsskum inte lämpliga eftersom många ämnen i ämnesgruppen har inneboende egenskaper som gör att det finns stora risker för att användningen har långsiktiga negativa konsekvenser för hälsa och miljön.
5. Samla upp förorenat släckvatten om det bildats.
   
   Vid varje släckinsats bör det finnas en plan och beredskap för att samla upp och hantera det släckvatten som bildas. Förutsättningar att samla in släckvatten bör särskilt övervägas om brandsläckningsskum bedöms vara den enda tillämpliga släckmetoden.

Enligt miljöbalken (2 kap. 5 §) ska alla verksamhetsutövare hushålla med resurser och minska mängden avfall som uppstår, bland annat genom förebyggande åtgärder. 

Tillsynsmyndigheten bör kontrollera att kommunal räddningstjänst och annan brandsläckande verksamhet vid en släckinsats som kräver vatten har rutiner för att släckvattnet i möjligaste mån samlas upp och hanteras på ett korrekt sätt för att minimera påverkan på omgivningen. Hanteringen av förorenat släckvatten kan exempelvis ske genom rening eller borttransport och avfallshantering. För att det ska vara möjligt att effektivt samla upp släckvatten i en akut situation krävs oftast att rutiner för uppsamling väl inarbetade. Om man ser att uppsamling av ett släckvatten är möjligt och motiverat utifrån risken för skada på människors hälsa eller miljön ska det ställas som krav utifrån miljöbalkens allmänna hänsynsregler. En rimlighetsavvägning enligt 2 kap. 7 § miljöbalken kan dock vara relevant. Denna bedömning behöver göras från fall till fall eftersom förutsättningarna för att kunna samla upp släckvatten varierar. Exempelvis är det oftast inte rimligt att samla upp släckvatten vid brand i skog eller annan vegetation.

Ett uppsamlat släckvatten är enligt 15 kap. miljöbalken som regel att betrakta som avfall. Med ett avfall menas alla föremål eller ämnen som innehavaren vill göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med. Att förstå hur avfallet har uppkommit och vad det består av är grundläggande för att uppfylla miljöbalkens allmänna hänsynsregler och kunskapskravet. Den som hanterar avfallet ska se till att hanteringen inte skadar eller orsakar risk för skada på människors hälsa eller miljön. 

Enligt 15 kap. 4 § miljöbalken är den som ger upphov till avfall att se som avfallsproducent. Avfallsproducenten bär, enligt 15 kap. 11 a § miljöbalken, ansvaret för att se till att uppkommet avfall behandlas och ska stå för kostnaderna för hanteringen av avfallet, såvida inte annat avtalats eller följer av lag. Ett exempel på när ansvaret förflyttas genom författning är kommunens ansvar för kommunalt avfall som producerats av hushåll och andra. Även bestämmelserna om räddningstjänst i LSO kan dock anses innehålla sådana ansvarsreglerande bestämmelser. 

I samband med släckinsatser härrör uppkommet släckvatten från den brandsläckande verksamheten, även om innehållet i släckvattnet kan påverkas av den miljö där släckningsarbetet sker. Den brandsläckande verksamheten kan då ses som avfallsproducent av det släckvatten som bildas och eventuellt behöver samlas upp. Det kan förekomma tillfällen då det finns flera brandsläckande verksamheter på en plats, vilket kan innebära att fler än en yrkesmässig verksamhetsutövare kan vara avfallsproducent av släckvatten som bildats och samlats upp. Däremot behöver det inte vara den brandsläckande verksamhetens ansvar att omhänderta det uppsamlade släckvattnet. Exempelvis om släckning utförs i en industriverksamhet, kan denna verksamhetsutövare vara ansvarig för uppsamlandet och omhändertagande av det släckvatten som uppstår. Enligt LSO kan en räddningsinsats avslutas när räddningsledaren bedömer att den enskilda själv, eller någon denne anlitar, har möjlighet att vidta de åtgärder som fortsättningsvis behövs för att motverka skada. I en sådan situation kan den ursprunglige avfallsproducentens ansvar för att tillse att avfallet genomgår behandling, liksom att bekosta detta, anses övergå från den som utfört räddningsinsatsen till den enskilde.