Förorenat släckvatten från brandsläckande verksamhet

För brandsläckande verksamheter gäller kravet om egenkontroll enligt 26 kap 19 § miljöbalken och/eller förordning (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll (egenkontrollförordningen). Utifrån kravet om egenkontroll kan uppgifter om brand, brandförlopp, släckteknik, släckmedel och mängd släckmedel som använts krävas in. 

Då räddningstjänsten är den som släcker en brand ska en händelserapport upprättas som beskriver vilken händelse som hanterats, enligt MSBs föreskrift MSBFS 2021:5 om undersökningsrapport efter kommunal räddningsinsats. Den utgör underlag för åtminstone de grundläggande uppgifterna i bilaga 1 och 2 i MSBFS 2021:5 som kommunen ska skicka in till MSB (3 kap. 10 § LSO). Händelserapporten innehåller information såsom riskanalyser, händelseförlopp med mera, som efterfrågas nationellt och lokalt i syfte att systematiskt förbättra den förebyggande verksamheten och räddningstjänsten, exempelvis som underlag vid revision av kommunens handlingsprogram för räddningstjänstens verksamhet. För bränder (till skillnad från andra typer av olyckor) innehåller händelserapporten frågor om val av släckmedel och om hur mycket släckmedel som har använts. Dessa uppgifter kan vara relevanta även vid tillsyn enligt miljöbalken, samt för andra aktörer som berörs av branden och har intresse av brandförloppet och hur insatsen har genomförts. Ytterligare uppgifter som kan vara relevanta att dokumentera i detta avseende är t.ex. uppsamlad mängd släckvatten samt vidare hantering av släckvattnet. Se förslag på rapportering i avsnitt 6.2.5 i MSB:s vägledning:

Effekter på miljön från kontaminerat släckvatten (msb.se)

För verksamheter som inte är tillståndspliktiga finns i miljöbalken inget lagkrav om att dokumentera egenkontrollsarbetet men enligt 26 kap. 19 § miljöbalken kan tillsynsmyndigheten inom ramen för sin tillsyn ställa krav på kontrollrapport eller förbättrade åtgärder. Dessutom skulle dokumentation i form av rutiner för ett systematiskt arbete med att minska riskerna för miljön förenkla arbetet, för både räddningstjänsten och tillsynsmyndigheten, vid en eventuell ansvarsutredning i händelse av en identifierad föroreningsskada. 

Råd och stöd för bedömning av ansvar för avhjälpande av skada eller olägenhet för miljön (2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken) faller inte inom ramen för denna vägledning.

Läs mer här om efterbehandlingsansvar:

Ansvar för avhjälpande av föroreningsskada

Beroende på i vilken utsträckning som den brandsläckande verksamheten kan visa att de agerat rimligt och enligt de allmänna hänsynreglerna och har möjlighet att styrka sitt agerande med dokumentation kan det påverka hur ansvaret för avhjälpandet av en orsakad miljöskada fördelas. 

Tillsynsmyndigheten kan kontrollera att brandsläckande verksamhet (ansvarig verksamhetsutövare kan också vara den enskilde, exempelvis fastighetsägaren) har rutin för att 

- snabbt vidta riskminskande åtgärder 

- tillsynsmyndigheten (miljöförvaltningen) skyndsamt underrättas

efter avslutad släckinsats upptäcker en föroreningsskada eller risk för framtida föroreningsskada (10 kap. 1 § miljöbalken samt 6 kap 1 § förordning (2003:789) om skydd mot olyckor) eller upptäcker en överhängande fara för att insatsen medfört eller kan komma att medföra en allvarlig miljöskada (10 kap. 11–13 §§ miljöbalken). Riskminskande åtgärder kan vara bortschaktning av jord som förorenats av släckmedel/vatten.

Det är viktigt att verksamhetsutövaren självmant eller genom föreläggande om att åtgärda från tillsynsmyndigheten, så fort som möjligt vidtar åtgärder så att faran avvärjs, dvs. att föroreningen inte hinner sprida sig till yt- eller grundvatten till följd av exempelvis nederbörd. Detta kan till exempel innebära övertäckning av nerbrunnen byggnad tills rivning sker eller borttransport eller täckning av brandskadat fordon där skum har använts i fordonet. För att 10 kap. ska bli aktuell krävs en konstaterad föroreningsskada i miljön.  Avsikten är därför inte att varje räddningsinsats ska anmälas till miljöskyddstillsynen, utan endast när det är en risk för att marken förorenats och att risken inte är obetydlig (ringa risk).

Tillsynsmyndigheten bör kontrollera att den verksamhetsutövare som är ansvarig för att hantera det avfall som uppstått har rutiner för att det hanteras på ett korrekt sätt. Det kan handla om rutiner för bland annat klassificering av avfall, rening av förorenat släckvatten samt att dokumentera och lämna uppgifter om farligt avfall.

I följande avsnitt beskrivs aspekter som är viktiga för verksamhetsutövaren att tänka på i dessa sammanhang. Se även avsnittet Avfallshantering i den delen av vägledningen som handlar tillsyn av rutiner under brand:

Under brand: Rutiner för avfallshantering

Då det på förhand inte går att veta exakt vilka ämnen och vilka koncentrationer ett släckvatten innehåller efter en brand ska ett oklassificerat uppsamlat släckvatten antas vara farligt avfall. Enligt försiktighetsprincipen bör avfallet hanteras och klassificeras utifrån risken att det innehåller farliga ämnen, om man inte på annat sätt, till exempel genom provtagning och analys kan säkerställa att så inte är fallet. Provtagning kan behövas för att veta hur avfallet ska kunna hanteras på rätt sätt och för att avgöra hur avfallet får bortskaffas. För att kunna säkerställa om det rör sig om ett farligt avfall, POP:s-avfall¹ eller ett icke-farligt avfall bör en klassificering göras utifrån innehållet av farliga ämnen enligt 2 kap avfallsförordningen (2020:614). Enligt 4 kap. 10 § avfallsförordningen får farligt avfall inte blandas eller spädas ut med andra slag av farligt avfall, annat avfall eller andra ämnen eller material. Exempel på ämnen som är vanligt förekommande i släckvatten finns i avsnitt 5.2 i MSB:s vägledning:

Effekter på miljön från kontaminerat släckvatten (msb.se). 

Vid rening av det uppsamlade släckvattnet bör beaktas att behovet av reningsteknik varierar och kan vara omfattande eftersom förorenat släckvatten är en komplex blandning av en stor mängd ämnen vars sammansättning varierar mellan bränder. Rening av omhändertaget släckvatten (gäller även brandövningsplatser) kan därför behöva omfatta en rad reningssteg så som sedimentationskammare, oljeavskiljare och aktivt kolfilter. Hanteringen av restprodukter efter rening inklusive det renade vattnet beror av typen och grad av förorening. Det kan därför vara nödvändigt att analysera innehållet av ämnen som kan orsaka negativa effekter på människors hälsa och miljön både före och efter rening.

Se även MSB:s vägledning:

Rening och destruktion av kontaminerat släckvatten (msb.se)

Brandrester som är kvar på en brandplats kan vara förorenade i sig själva beroende på material och komponenter som brunnit och/eller ha blivit påverkat av brandförloppet och eventuella tillsatsmedel som använts vid släckningen. Innan borttransport är möjlig kan det vara lämpligt att skydda brandrester, exempelvis en utbrunnen bil, från nederbörd för att förhindra att dessa föroreningar sprids vidare med regnvattnet. Brandrester som består av olika fraktioner kan behöva sorteras. Vilket omhändertagande som är lämpligt för brandrester ska baseras på en klassning av avfallet utifrån avfallsförordningen (2020:614). Ansvaret för omhändertagandet och klassningen av brandskadade rester bör tillfalla den enskilda då räddningsinsatsen har utförts i enlighet med gällande regelverk och beprövad erfarenhet.

Enligt 6 kap. avfallsförordningen ska den som producerar, transporterar, samlar in eller behandlar farligt avfall föra vissa anteckningar om det farliga avfall som hanteras och enligt 6 kap. 11 § även lämna dessa uppgifter till det avfallsregister som förs av Naturvårdsverket.

Rapportera till avfallsregistret

¹ POP:s- avfall: avfall som innehåller ”Persistent Organic Pollutants” eller långlivade organiska föroreningar över en viss halt definieras som POP:s-avfall och ska hanteras på ett visst sätt.

Hantering av avfall enligt POP:s-förordningen