Natura 2000-områden för verksamhetsutövare

Till dig som önskar bedriva en verksamhet i eller nära ett Natura 2000-område.

Den här sidan är en undersida till sidan som du hittar i länkstigen ovanför topbilden. 

Natura 2000 har kommit till med stöd av EU:s habitat- respektive fågeldirektiv. Bestämmelserna i direktiv genomförs sedan i medlemsländernas nationella lagstiftning. I svensk lagstiftning finns dessa bestämmelser bland annat i miljöbalken och i förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken.

Bestämmelserna om detta finns i 7 kapitlet 28 a – 29 §§ miljöbalken (MB). Tillståndskravet i 28 a § innebär att det är förbjudet att utan tillstånd "bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön" i Natura 2000-områden.

Tillståndskravet blir alltså aktuellt när en verksamhet eller åtgärd kan påverka miljön i ett Natura 2000-område på ett betydande sätt. Det vidare begreppet "miljön" inbegriper inte bara naturtyper och arter upptagna för området. Det som ska göras i detta skede är istället en mer allmän riskbedömning av verksamheten. Det är verksamhetsutövaren som ska göra bedömningen och det är försiktighetsprincipen som bör gälla. Om det finns en risk för betydande påverkan ska samråd hållas och en ansökan om tillstånd lämnas in. En miljökonsekvensbeskrivning (MKB) ska ingå i ansökan. Tillståndet prövas av länsstyrelsen i det län där området ligger eller mark- och miljödomstol om det är ett ansökningsärende som lämnats dit (7 kap. 29 b § miljöbalken).

Sedan 1 juli 2001 är alla Natura 2000-områden klassade som riksintressen (4 kapitlet 1 och 8 §§ MB). Ingrepp får bara göras om de inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden, se mer nedan.

Miljökonsekvensbeskrivningen, MKB:n, ska enligt 6 kapitlet 36 § miljöbalken (MB) innehålla de uppgifter som behövs för prövningen enligt 7 kapitlet 28 b och 29 §§. Det är viktigt att visa hur verksamheten kan komma att påverka "gynnsam bevarandestatus" som är ett centralt begrepp för Natura 2000-områden. Begreppet definieras i 16 § i förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken.

" Med bevarandestatus för en livsmiljö avses summan av de faktorer som påverkar en livsmiljö och dess typiska arter och som på lång sikt kan påverka dess naturliga utbredning, struktur och funktion samt de typiska arternas överlevnad på lång sikt. En livsmiljös bevarandestatus anses gynnsam när

1. dess naturliga eller hävdbetingade utbredningsområde och de ytor den täcker inom detta område är stabila eller ökande,
2. den särskilda struktur och de särskilda funktioner som är nödvändiga för att den skall kunna bibehållas på lång sikt finns och sannolikt kommer att finnas under en överskådlig framtid, och
3. bevarandestatusen hos dess typiska arter är gynnsam."

På samma sätt finns även en text som beskriver vad bevarandestatus för en art innebär.

Stöd för vad gynnsam bevarandestatus innebär för en enskild art eller livsmiljö inom ett speciellt Natura 2000-område, kan återfinnas i områdets bevarandeplan. Planen ska beskriva mer exakt vilka värden som ska bevaras, vilka åtgärder som behövs och när de ska genomföras. Planen ska redogöra för vilka verksamheter eller åtgärder som eventuellt kan hota de arter eller livsmiljöer som ska skyddas enligt Natura 2000. Bevarandeplanerna tas fram av länsstyrelserna.

Ingrepp som ensamma eller tillsammans med andra pågående eller planerade åtgärder eller verksamheter kan medföra skada för en livsmiljö som avses att skyddas eller medför att en art som avses att skyddas utsätts för en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten är inte tillåtlig (7 kapitlet 28 b § miljöbalken). I vissa fall kan dock undantag ges efter regeringens tillåtelse (7 kapitlet 29 § miljöbalken). Ibland krävs även samråd med Europeiska kommissionen. För att ett område ska få regeringens tillåtelse krävs mycket starka skäl och ingreppet måste kompenseras genom att till exempel utse ett nytt Natura 2000-område som ersätter det förlorade området och dess naturvärden. Kompensationsåtgärder beskrivs i 7 kapitlet 29 § miljöbalken.