Utvinningsavfall – avfall från gruvor och täkter
Här finns vägledning och information om förordningen om utvinningsavfall och vad förordningen ska tillämpas på. Förordningen innehåller bestämmelser om hanteringen av avfallet från utvinningsindustrin.
Sidan vänder sig till
Tillsynsmyndigheter, verksamhetsutövare och andra myndigheter.
Lagstiftning
Svensk lagstiftning
EU-lagstiftning
EU-direktiv om utvinningsavfall (2006/21/EG)
_ _ _ _ _
Ändring och konsoliderad version
_ _ _ _ _
EU-kommissionens beslut om ytterligare bestämmelser för att genomföra utvinningsavfallsdirektivet:
Komplettering av definitionen av inert avfall (pdf 698 kB)
Komplettering av tekniska krav för karakterisering av avfall (pdf 710 kB)
Definitionen av kriterierna för klassificering av avfallsanläggningar (pdf 731 kB)
Tekniska riktlinjer för upprättande av den finansiella säkerheten (pdf 694 kB)
Tekniska riktlinjer för inspektioner (pdf 545 kB)
Harmonisering och regelbundna överföring av information 2009/358/EG
Rättsfall
Utvinningsindustri- och avfall
Utvinningsindustrin
Utvinningsindustrin
Utvinningsindustrin utvinner naturliga förekomster i jordskorpan av mineral, energiråvara, jord- eller bergart eller annat ämne som inte är vatten. Den omfattar såväl utvinning av en förekomst som bearbetning av det utvunna materialet, men även systematiskt sökande efter en fyndighet. Både täktverksamhet och gruvverksamhet ingår i utvinningsindustrin. Kalkbränning ingår också i utvinningsindustrin, men inte smältning eller andra uppvärmningsprocesser och inga metallurgiska processer.
Utvinningsindustrin behöver alltid tillstånd enligt miljöbalken för sin verksamhet, med undantag för vissa täkter för husbehov. Det framgår av miljöprövningsförordningen, huvudsakligen i 4 kapitlet, men även i 14 kapitlet för kalkbränning. Bestämmelsen för gruvdrift eller gruvanläggning (4 kap. 11§ miljöprövningsförordningen) avser utvinningen av koncessionsmineral enligt definitionen i 1 kap. 1 § minerallagen. Sådan verksamhet prövas både enligt minerallagen, för att få bearbetningskoncession, och enligt miljöbalken för att få miljötillstånd. Om en utvinningsverksamhet inte avser koncessionsmineral enligt minerallagen är det en täkt.
Utvinningsavfall
Det avfall som uppkommer som en direkt följd av utvinningsindustrins verksamhet kallas utvinningsavfall. Det kan komma från prospektering, utvinning eller bearbetning, eller som en direkt följd av lagring av utvunnet material innan bearbetningen av materialet har avslutats. Utvinningsavfallsförordningen ska tillämpas på hanteringen av utvinningsavfall oavsett om det kommer från täkt- eller gruvverksamhet eller från prospekteringen.
Definitionen av avfall i utvinningsavfallsförordningen är densamma som definitionen för avfall enligt i 15 kap. 1 § miljöbalken. I den bestämmelsen framgår även under vilka omständigheter ett ämne eller föremål kan anses vara en biprodukt i stället för avfall. Naturvårdsverket har vägledning på vägledningssidorna om avfall om bedömningen av vad som är en produkt respektive restprodukt, när en restprodukt är avfall eller biprodukt och när avfall upphör att vara avfall.
För de material som har lösgjorts genom utvinningsverksamheten gäller antingen produktlagstiftning eller avfallslagstiftning. Därför behöver verksamhetsutövaren bedöma om det restmaterial (restprodukten) som har uppkommit som en direkt följd av utvinningsverksamheten är ett avfall eller en biprodukt. Verksamhetsutövaren behöver även klargöra om ett utvunnet material som av olika anledningar inte förs vidare i produktionskedjan är en restprodukt och om denna är ett avfall eller en biprodukt.
Klicka för större bild (svg 156 kb)
När det gäller definitionen av farligt avfall hänvisar utvinningsavfallsförordningen till bestämmelser om farligt avfall i avfallsförordningen. För utvinningsavfall som är klassat som farligt avfall gäller utöver de generella bestämmelserna i utvinningsavfallförordningen ett antal specifika bestämmelser i förordningen.
Även för utvinningsavfall som är inert enligt definitionen i 6 § utvinningsavfallsförordningen, gäller utöver de generella bestämmelserna i utvinningsavfallsförordningen ett antal specifika bestämmelser om inert utvinningsavfall.
Utvinningsavfallsanläggningar
En utvinningsavfallsanläggning är enligt 9 § utvinningsavfallsförordningen ett område som är avsett för uppsamling eller bortskaffande av utvinningsavfall i fast eller flytande form. Det kan vara ett avfallsmagasin, ett avfallsupplag eller ett annat område.
I utvinningsavfallsanläggningen ingår också de dammvallar och andra konstruktioner som är till för att hålla kvar, hålla tillbaka, avgränsa eller på annat sätt stödja ett sådant område. Enligt 11 kap 4 § miljöbalken är en damm en vattenanläggning vars syfte är att dämma upp eller utestänga vatten eller blandningar av vatten och annat material. Enligt förarbeten (Prop. 2013/14:38 s 57) omfattar definitionen i 11 kap 4 § miljöbalken inte bara dammar som dämmer upp eller utestänger vatten utan också sådana dammar som dämmer upp eller utestänger blandningar av vatten och annat material. Därmed innefattas även dammvallarna i en utvinningsavfallsanläggning i definitionen av damm enligt miljöbalken och utgör vattenanläggningar i den mening som avses i 11 kap. 4 § miljöbalken.
En utvinningsavfallsanläggning som är ett avfallsmagasin är en anläggning eller naturligt förekommande område där sådant finkornigt utvinningsavfall som uppkommit vid bearbetning eller vid rening eller återvinning av processvatten bortskaffas tillsammans med vatten. Det kan t ex vara ett sandmagasin, ett klarningsmagasin eller en sedimentationsbassäng.
En utvinningsavfallsanläggning som är ett avfallsupplag är en anläggning på markytan där fast utvinningsavfall bortskaffas, t.ex. ett gråbergsupplag eller upplag för avrymningsmassor.
Ett område som är avsett för uppsamling av utvinningsavfall är dock en utvinningsavfallsanläggning endast om området används för uppsamling för en längre tid förutsatt att det inte är en riskanläggning. Vilken tidsgränsen är beror av vad det är för avfall som samlas upp och det preciseras i 9 § andra stycket utvinningsavfallsförordningen. Handlar det t.ex. om inert utvinningsavfall eller icke-förorenad jord kan området användas i tre år innan det blir en utvinningsavfallsanläggning. Är det däremot farligt avfall som har uppkommit oväntat blir området en utvinningsavfallsanläggning om det används längre än sex månader.
Även en hålighet efter utvinning som återfylls med utvinningsavfall är en utvinningsavfallsanläggning med några undantag. Dessa framgår av 9 § tredje stycket utvinningsavfallsförordningen och handlar om när ett utvinningsavfall som inte är farligt avfall läggs tillbaka för konstruktionsändamål eller som en avhjälpandeåtgärd. I dessa fall är den återfyllda håligheten inte en utvinningsavfallsanläggning. Den som lägger tillbaka utvinningsavfallet i håligheten ska ändå följa antal bestämmelser som gäller utvinningsavfallsanläggningar bl.a. om utformningen av anläggningen, att återställa området till ett tillfredsställande skick och uppföljning av den stängda anläggningen.
Avgränsningar i tillämpningsområdet
Det finns bestämmelser i 14-21 §§ i utvinningsavfallsförordningen som begränsar förordningens eller vissa bestämmelsers tillämpningsområde. Det finns dock ingen minimigräns för mängden utvinningsavfall som måste ha uppstått för att förordningen ska vara tillämplig. Det finns heller ingen avgränsning i tid för när utvinningsavfallsförordningen börjar gälla för en utvinningsverksamhet. Den ska tillämpas redan när verksamheten utformas och när metoder för utvinning och bearbetning väljs enligt 22 § 2 utvinningsavfallsförordningen.
Det framgår av 14 § utvinningsavfallsförordningen att förordningen ska tillämpas på yrkesmässig hantering av utvinningsavfall. Förordningen ska därmed inte tillämpas på utvinningsavfall som uppkommer vid t.ex. täkter för husbehov.
Vissa utvinningsverksamheter till havs eller på havsbotten undantas enligt 15 § i förordningen. Viss hantering av vatten enligt 16-17 §§ ska inte heller omfattas av förordningen.
I 18-19 §§ framgår att vissa bestämmelser i förordningen endast ska tillämpas för visst utvinningsavfall om utvinningsavfallsanläggningen är en riskanläggning. För riskanläggningar som omfattas av lag (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor ska vissa bestämmelser i förordningen inte tillämpas (20 § UtvavF).
Om det redan har meddelats strängare villkor om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått än vad som följer av förordningen vid en tillståndsprövning enligt miljöbalken eller äldre föreskrifter ska de strängare kraven gälla enligt 21 §. Förordning ska inte tillämpas på utvinningsavfallsanläggningar som stängdes senast den 31 augusti 2008. Att den har stängts innebär att de avhjälpandeåtgärder och övriga åtgärder som behövs för att stänga anläggningen senast då har inspekterats och godkänts av tillsynsmyndigheten.
Vanliga avfallsslag från utvinningsindustrin
Avrymnings- eller avbaningsmassor
I gruv- och täktverksamhet kallas de jordlager som behöver tas bort för att komma ner till det material som ska utvinnas ofta för avrymnings- eller avbaningsmassor. Dessa består av matjord (markens översta skikt) eller andra jordlager. Mängderna beror på typen av utvinning och hur tjocka jordlager som behöver tas bort.
Även vid torvtäkter kan avrymnings- eller avbaningsmassor uppstå på samma sätt om de torvlager som är aktuella för brytning finns djupare ned i markprofilen.
Avrymningsmassor som uppkommer vid andra markförberedande arbeten än för att komma ner till det material som ska utvinnas är inte utvinningsavfall även om det skulle klassas som avfall.
Ofyndigt berg eller ofyndiga massor
I gruv- och täktverksamheter uppkommer s.k. ofyndigt berg eller ofyndiga massor som behöver tas bort för att berget eller massorna inte har de eftersökta egenskaperna. Det kan vara de fysikaliska, kemiska eller mineralogiska egenskaperna.
Ofyndigt berg kallas ofta för gråberg när det gäller gruvor. Vid gruvor är den uppkomna mängden gråberg oftast större vid dagbrott än vid underjordsgruva.
Vid täkter för produktion av ballast, natursten, industrimineral och torv kan ofyndigt berg eller ofyndiga massor uppkomma som ofta benämns reststen eller restmaterial. Mängden reststen kan vara stor i förhållande till det utvunna materialet vid t.ex. blockstenstäkter. Ofyndiga massor kan uppkomma som t.ex. lermassor i en grustäkt.
Bearbetningsavfall
Bearbetningsavfall uppkommer ofta när det utvunna materialet bearbetas för att skilja ut produkten från verksamheten, t ex i ett anrikningsverk eller kross-, sovrings- och sorteringsverk. Sådant avfall deponeras ofta med vatten i ett avfallsmagasin där vattnet dränerar från avfallet. Men det finns även bearbetningsavfall som deponeras i avfallsupplag. Exempel på bearbetningsavfall:
- sovringsberg eller anrikningssand från anrikning av malm
- avfall från kalkbränning
- fraktioner av material efter krossning- och sorteringsprocesser i materialtäkter
- vattenreningssediment
Avfallshanteringsplan enligt utvinningsavfallsförordningen
Avfallshanteringsplanen (AHP) är central i utvinningsavfallsförordningen. Här går vi översiktligt igenom vad en avfallshanteringsplan är, och vem som prövar den när.
Avfallshanteringsplanen vid ansökan om miljötillstånd och bearbetningskoncession
Här går vi igenom hur informationen om och kraven på redovisning av avfallshanteringen i de olika samråden och ansökningarna förhåller sig till avfallshanteringsplanen (AHP) enligt utvinningsavfallsförordningen.
Mer information
Bakgrund
Genom utvinningsavfallsförordningen (2013:319) har utvinningsavfallsdirektivet (2006/21/EG) genomförts i svensk rätt. Förordningen innehåller preciserade bestämmelser om hanteringen av utvinningsavfall som kompletterar de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. EU-kommissionen har även fattat fem beslut om ytterligare bestämmelser för att genomföra utvinningsavfallsdirektivet. Även dessa har genomförts genom utvinningsavfallsförordningen.
Avfallet från utvinningsindustrin omfattas fortfarande av bestämmelserna i ramdirektivet för avfall (2008/98/EG) för sådant som det inte finns bestämmelser för i utvinningsavfallsdirektivet eller annan gemenskapslagstiftning. Innan utvinningsavfallsdirektivet fanns omfattades detta avfall av bestämmelserna i direktivet om deponering av avfall (1999/31/EG). Bestämmelserna i deponeringsdirektivet är dock inte anpassade till hanteringen av utvinningsavfall, varför utvinningsavfallsdirektivet arbetades fram för att skapa regler som är specifikt anpassade för detta avfall.
Genomförandet av utvinningsavfallsdirektivet och ramdirektivet för avfall i svensk lagstiftning innebär att deponeringsförordningen (2001:512) och avfallsförordningen (2011:927) inte ska tillämpas på avfall som omfattas av utvinningsavfallsförordningen. Däremot finns bestämmelser i 15 kap miljöbalken om avfall och deponering som är tillämpliga för utvinningsavfall. Vissa bestämmelser i avfallsförordningen gäller dock genom direkt hänvisning från utvinningsavfallsförordningen.
Vägledningen är publicerad i december 2019.