Regler kring uppläggning av snö på land

Havs- och vattenmyndigheten har vägledningsansvar för hantering av snö i vatten. Regeringen har beslutat att länsstyrelserna från 1 maj 2013 ska pröva frågor om dispens rörande miljöbalkens generella dumpningsförbud, då en verksamhetsutövare avser att göra dumpningen i inlands- eller kustvatten. Tidigare har dessa dispenser prövats av Havs- och vattenmyndigheten, som nu enbart kommer ha ansvaret för att pröva dumpningsdispenser avsedda att göras längre ut i havet. 

Ur miljösynpunkt är det oftast bättre att lägga bortforslad snö på land än i vatten. Då kan föroreningarna från snön stanna i marken, och risken för att de sprids vidare i miljön minskar. 

Den som röjer snö har för avsikt att göra sig av med den, så kallat kvittblivningsintresse. Snö som röjs genom till exempel plogning faller därför in i avfallsdefinitionen ”varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med” (15 kap. 1 § miljöbalken). 

Uppläggning av snö är att betrakta som miljöfarlig verksamhet (i enlighet med 9 kap. 1 § miljöbalken) och faller oftast under den kommunala nämndens tillsynsansvar, enligt 26 kap. miljöbalken. Om det behövs, till exempel om snöuppläggning sker på olämpliga platser eller på ett olämpligt sätt eller om det rör sig om stora mängder snö, kan tillsynsmyndigheten agera genom att utfärda förelägganden om försiktighetsmått eller förbud. Detta är särskilt motiverat om snön innehåller föroreningar. 

De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken ska alltid följas. För att motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön är verksamhetsutövaren skyldig att vidta nödvändiga försiktighetsmått, i enlighet med 2 kap. 3 § miljöbalken. Valet av en lämplig plats att lägga upp snö på ska göras så att upplägget innebär så litet intrång i mark- eller vattenområde som möjligt, i enlighet med 2 kap. 6 § miljöbalken. 

Naturvårdsverkets har tidigare väglett om att uppläggning av snö som regel inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt miljöprövningsförordningen (2013:251). Tolkningen grundade sig på att uppläggningen oftast inte sker på en plats som särskilt iordningställts för lagring av snö och därmed inte var fråga om en anläggning. Från och med den 1 januari 2017 gäller nya regler om tillstånds- och anmälningsplikt enligt miljöprövningsförordningen. Bl.a. har anläggningsbegreppet tagits bort ur flertalet koder i 29 kap. i miljöprövningsförordningen. Enligt de nya bestämmelserna omfattas lagring av tillstånds- eller anmälningsplikt om lagringen når upp till vissa mängder, oavsett om lagringen sker på en anläggning eller inte. Enligt Naturvårdsverkets bedömning är det inte säkert att lagstiftaren med de nya bestämmelserna har avsett någon skärpning när det gäller frågan om uppläggning av snö. Det är tveksamt om det alltid är miljömässigt motiverat att kräva tillstånd eller anmälan för uppläggning av snö. Naturvårdsverket kommer att se över frågan och vid behov ta fram reviderad vägledning. 

Sammantaget anser därför Naturvårdsverket att den bedömning som tidigare gjorts, dvs. att uppläggning av snö oftast inte bör omfattas av anmälnings- eller tillståndsplikt enligt miljöprövningsförordningen, ska gälla. 

Då snön smält bort bör man städa platsen där snön lagts upp för att undvika att det blir fråga om nedskräpning. Om skräpet som fanns i snön får ligga kvar på en plats där allmänheten har tillträde eller insyn till kan det vara fråga om nedskräpning. Nedskräpning är inte tillåtet enligt 15 kap. 26 § miljöbalken.

Frågor och svar om dumpning och hantering av snö (havochvatten.se)