Krav på separat insamling av bioavfall

Sverige har ett antal etappmål som ska göra det lättare att nå generationsmålet och miljömålen och identifierar en önskad omställning av samhället. Ett av etappmålen innebär att: Senast 2025 ska förberedelse för återanvändning och materialåtervinning av kommunalt avfall ha ökat till minst 55 viktprocent, 2030 till minst 60 viktprocent och 2035 ha ökat till minst 65 viktprocent.

Läs mer om etappmålen här (sverigesmiljomal.se)

Detta mål finns också på EU-nivå och återfinns i avfallsdirektivet. Sådant bioavfall som är kommunalt avfall omfattas av målet. För att vi ska nå målen är det viktigt att olika aktörer bidrar på de sätt som de kan.

Läs mer hur du kan bidra utifrån din roll (sverigesmiljomal.se)

Ja, för de hushåll som själva vill ta hand om sitt livsmedels- eller köksavfall på den egna fastigheten genom exempelvis kompostering finns möjligheten att anmäla detta till kommunen enligt 5 kap. 15 § avfallsförordningen. 

Om avfallskvarnen är kopplad till en tank eller avskiljare så kan kraven på utsortering och därmed separat insamling uppfyllas. Avfallskvarnar som är kopplade direkt till avloppsledningsnätet uppfyller varken kraven på utsortering eller separat insamling. Användningen av en sådan avfallskvarn kräver därför normalt att kommunen har beviljat dispens från kravet på separat sortering.

Tillsynsmyndigheten har enligt 3 kap. 15 b § avfallsförordningen möjlighet att ge dispens i de fall utsortering inte är genomförbar eller inte ger fördelar som överväger nackdelarna enligt 16 §.  

Fett från stekning med mera kan ofta torkas upp med exempelvis hushållspapper som sedan kan läggs i påsen med livsmedels- eller köksavfall. När det gäller flytande fett, som exempelvis frityrolja, får kommunen själv avgöra vilket insamlingssystem som lämpar sig bäst och reglera insamlingen i de kommunala avfallsföreskrifterna. Det kan exempelvis vara lämpligt att samla in hushållens fett på återvinningscentraler. 

Naturvårdsverket har också tagit fram en föreskrift som i vissa fall kan medge att kommunen samlar in mindre mängder fett från hushåll tillsammans med restavfall. Det är kommunen själv som avgör om föreskriften kan tillämpas, därför kan olika regler gälla i olika kommuner. För att veta vad som gäller i en specifik kommun måste kommunen därför kontaktas.

Föreskrifter om undantag från krav på utsortering, separat insamling och fastighetsnära insamling av bioavfall 

Utifrån utformningen av definitionen av bioavfall i 1 kap. 5 § avfallsförordningen är det Naturvårdsverkets tolkning att det inte finns några uttryckliga krav på att livsmedels- eller köksavfall ska samlas in separat från offentliga platser.

Insamlingskravet innebär att kommunen ska samla in livsmedels- eller köksavfall som kommunen ansvarar för genom fastighetsnära insamling, från den fastighet där avfallet produceras eller från en plats i nära anslutning till fastigheten i de fall insamling från fastigheten inte är möjlig med hänsyn till fastighetens utformning och belägenhet, trafiksäkerhet eller andra omständigheter.   

Att det inte finns några krav på insamling från offentliga platser innebär ändå att det kan vara lämpligt att göra det på vissa platser.

Ja, Naturvårdsverkets bedömer att fastighetsnära insamling av bioavfall från fritidshus ska tillhandahållas i samma omfattning som kommunen tillhandahåller insamling av annat avfall från fritidshus. Det innebär exempelvis att säsongshämtning av livsmedels- eller köksavfall ska tillhandahållas om säsongshämtning av restavfall tillhandahålls. Som framgår av 3 kap. 1 b § avfallsförordningen kan insamlingen ske från en plats i nära anslutning till fastigheten i de fall insamling från fastigheten inte är möjlig med hänsyn till fastighetens utformning och belägenhet, trafiksäkerhet eller andra omständigheter. 

Kravet på fastighetsnära insamling gäller för det livsmedels- eller köksavfall som utgör kommunalt avfall enligt 15 kap. 3 § miljöbalken och som kommunen ansvarar för, enligt 15 kap. 20 § miljöbalken. Kravet på fastighetsnära insamling gäller alltså både för avfall från hushåll och för kommunalt avfall från verksamheter. 

Det kan finnas områden i vissa kommuner där det under överskådlig framtid inte är möjligt att samla in avfall. Det kan exempelvis vara isolerade och glest befolkade platser där väg eller båtförbindelse saknas. 

Kompostering uppfyller kraven på separat utsortering och behandling och kan i vissa fall vara ett alternativ på dessa platser. Kompostering, enskild eller gemensam, bör utredas och uppmuntras i dessa områden om det är möjligt. 

Naturvårdsverket har också tagit fram en föreskrift som i vissa fall kan medge att kommunen inte behöver hämta livsmedels- eller köksavfall fastighetsnära eller separat. Det är kommunen själv som avgör om föreskriften kan tillämpas, därför kan olika regler gälla i olika kommuner. För att veta vad som gäller i en specifik kommun måste kommunen därför kontaktas. 

Föreskrifter om undantag från krav på utsortering, separat insamling och fastighetsnära insamling av bioavfall

Om varken insamling eller kompostering är möjlig och föreskriften inte är tillämpbar kan kommunen ansöka om dispens. I ansökan behöver kommunen visa att minst ett av dispensskälen i 3 kap. 16 § avfallsförordningen är uppfyllt. 

Kommunen bör också i sin utbyggnadsplan, som ska bifogas ansökan, beskriva de delar i kommunen där man ser att insamlingen inte är möjlig inom överskådlig framtid. I planen bör kommunen beskriva om centrala insamlingsplatser skulle kunna göra det möjligt att samla in avfallet separat.

Om en kommun inte redan har separat insamling av livsmedels- eller köksavfall idag och vill samordna införandet med förpackningsinsamlingen är det möjligt att samordna detta redan 2024 då kommunen tar över ansvaret för insamlingen av förpackningar.

Om kommunen motiverar en dispensansökan med samordningsskäl bör det därför tydligt framgå varför ett samordnat införande inte kan ske 2024, Motiveringen  behöver ha koppling till minst en av dispensgrunderna i 3 kap. 16§ avfallsförordningen.

Fastighetsnära insamling och information 

Nej, den möjligheten finns inte.

En dispens från Naturvårdsverket som beviljas enligt 3 kap. 13 b § avfallsförordningen omfattar enbart undantag från kravet på att bioavfallet ska samlas in separat.

En dispens påverkar inte kommunens ansvar att samla in och behandla avfall som kommunen ansvarar för enligt 15 kap. 20 och 20a §§ miljöbalken. Dispensen medger enbart att bioavfall får samlas in tillsammans med annat avfall. Dispensen påverkar inte heller kravet på att förpackningar ska skiljas från sitt innehåll enligt 3 kap. 4 a § avfallsförordningen. Dispensen påverkar inte heller de krav som ställs på hantering av animaliska biprodukter, se vägledning hos Jordbruksverket:

Produkter från djur (jordbruksverket.se)

Dessa krav gäller därmed fortsatt, oaktat att kommunen beviljats en dispens från Naturvårdsverket.      

ABP-lagstiftningen gäller parallellt med de krav som ställs på avfallshanteringen enligt miljöbalken och avfallsförordningen. ABP-lagstiftningen ställer krav på spårbarhet när avfall i form av före detta livsmedel samlas in från butiker.

Dessa krav gäller oavsett om avfallet samlas in separat eller tillsammans med restavfall. Naturvårdsverkets rätt att ge dispens omfattar bara kravet på separat insamling och Naturvårdsverket kan därmed inte ge dispens från de krav som ställs enligt ABP-lagstiftningen. Naturvårdsverket kan inte heller ge dispens från kommunens skyldighet att samla in avfall under kommunalt ansvar.

Läs mer i Jordbruksverkets vägledning om ABP-lagstiftningen:

Hantera rester från livsmedelsverksamhet (jordbruksverket.se)

Trädgårds- eller parkavfall från hushåll ska antingen komposteras där det uppstår, eller tas omhand av kommunen. Detta gäller även trädgårds- eller parkavfall från verksamheter i det fall det rör sig om kommunalt avfall. Kommunen kan i sina avfallsföreskrifter reglera vem som får transportera kommunalt trädgårds- eller parkavfall till återvinningscentralen.   

För trädgårds- eller parkavfall som kommer från verksamheter och inte är kommunalt avfall ansvarar den som har gett upphov till avfallet. Det kan exempelvis röra sig om företagsparker som allmänheten inte har tillträde till. Vägledning om kommunalt avfall finns här:

Kommunalt avfall

Enligt 3 kap. 1 c § avfallsförordningen ska den som behandlar bioavfall vid val av behandlingsmetod prioritera

1. materialåtervinning, eller

2. annan behandling än materialåtervinning som sammantaget ger likvärdiga eller bättre miljöeffekter.

Bioavfall som innehåller parkslide eller invasiva främmande arter som finns upptagna på unionsförteckningen enligt förordning (EU) nr 1143/2014 ska dock förbrännas eller behandlas på annat sätt som förhindrar spridning av dessa arter.

Bioavfall kan också behöva förbrännas eller behandlas på annat sätt om det kommer från ett område som är angripet av en karantänskadegörare. Karantänskadegörare är växtskadegörare som har begränsad spridning eller som inte finns alls i Sverige eller EU, men som kan orsaka stor skada om de sprids. Karantänskadegörare som upptäcks ska anmälas till Jordbruksverket och utrotas enligt Jordbruksverkets beslut. Utrotningsarbetet kan ibland omfatta angripet plantmaterial.

Jordbruksverkets information om karantänskadegörare (jordbruksverket.se)

Med materialåtervinning menas exempelvis kompostering eller rötning, men även pyrolys för tillverkning av biokol kan innebära materialåtervinning. 

Bioavfall som samlats in separat ska i första hand materialåtervinnas (3 kap. 1 c § första stycket). 

Kommunen får enligt 3 kap. 13 a § 2 avfallsförordningen meddela föreskrifter om undantag från kraven på val av behandlingsmetod i 3 kap. 1 c § första stycket. Sådana föreskrifter får endast avse avfall där hanteringen annars inte är genomförbar eller inte ger fördelar som överväger nackdelarna enligt 3 kap. 16 §.

Naturvårdsverkets bedömning är att kommunen i sina avfallsföreskrifter kan tillåta eldning av trädgårds- eller parkavfall under vissa förutsättningar.

Om kommunen anser att fördelarna överväger nackdelarna så att kraven i 3 kap. 16 § avfallsförordningen är uppfyllda kan avsteg göras från kravet på att trädgårds- eller parkavfallet ska materialåtervinnas. Detta framgår av 3 kap. 13 a § 2 pkt. avfallsförordningen.

Kommunen har dels en möjlighet att i egna föreskrifter föreskriva om undantag i från kraven på val av behandlingsmetod i 3 kap. 1 c § första stycket, det vill säga att materialåtervinning ska prioriteras som behandlingsmetod för trädgårds- eller parkavfallet. Bestämmelsen finns i 3 kap. 13 a § avfallsförordningen. För att föreskriva om undantag behöver kommunen ha gjort bedömningen att hanteringen annars inte är genomförbar eller inte ger fördelar som överväger nackdelarna enligt 16 §, det vill säga minst ett av kraven i 3 kap. 16 § avfallsförordningen är uppfyllt. 

Om kommunen redan har regleringar i sina avfallsföreskrifter avseende var och när eldning av trädgårds- eller parkavfall är tillåtet bör kommunen göra en bedömning av om de undantag som finns i befintliga föreskrifter uppfyller kraven i 16 §. I det fall kommunen bedömer att det bör finnas undantag, men sådana saknas i befintliga föreskrifter, eller om nuvarande undantag inte bedöms uppfylla något av kraven i 16 § bör kommunen justera sina föreskrifter. 

Tillsynsmyndigheten har också en möjlighet att ge dispens i det enskilda fallet när eldning av insamlat trädgårds- eller parkavfall sker vid offentliga sammankomster, i form av exempelvis majbrasa. Bestämmelserna finns 3 kap. 19 a § i avfallsförordningen.

Naturvårdsverkets bedömning är att kommunens möjlighet att utöver detta ge dispens i det enskilda fallet är begränsad. Det saknas stöd för sådan dispens i avfallsförordningen och de möjligheter till dispens som finns enligt 15 kap. 25 § miljöbalken kräver att det finns särskilda skäl och den som ska hantera avfallet med stöd av dispensen kan göra det på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt. 

Avfallshanteringen ska utgå från avfallshierarkin och eldning, där energin från eldningen inte tillvaratas, innebär en typ av bortskaffande. En bedömning av hanteringen behöver också göras enligt 15 kap. 11 §, där det framgår att den som hanterar avfall ska se till att hanteringen inte skadar eller orsakar risk för skada på människors hälsa eller miljön. Därutöver vill vi betona att dispensgivning, exempelvis enligt 15 kap. 25 § miljöbalken, principiellt bör vara restriktiv.

Lagstiftningen innebär att avfallet ska sorteras separat och hållas skilt från annat avfall. Om avfallet förpackas säkert, till exempel i dubbla plastpåsar som försluts väl, och hanteringen kan ske utan spridningsrisk så ser vi inget hinder för att det skulle kunna ses som separat utsorterat och insamlat.  

Påsarna kan därefter lämnas på ÅVC enligt kommunens anvisningar, eller läggas i behållare för restavfall, eftersom avfallet ska förbrännas. Detta gäller under förutsättning att hanteringen inte strider mot kommunens avfallsföreskrifter. Om hanteringen sker på detta sätt behöver kommunen inte söka dispens Naturvårdsverket gör denna tolkning av lagstiftningen eftersom detta avfall i enlighet med 3 kap. 1 c § avfallsförordningen ska förbrännas eller behandlas på annat sätt som förhindrar spridning av dessa och arter.

Stöd för att insamling i dubbla påsar  kan anses som separat om det inte finns risk för spridning finns i skäl 42 i direktivet om ändring av avfallsdirektivet (2018/851/EU) där det står så här: skyldigheten att samla in avfall separat kräver att avfallet hålls åtskilt efter typ och natur, men det bör vara möjligt att samla in vissa typer av avfall tillsammans förutsatt att detta inte hindrar materialåtervinning av hög kvalitet eller annan avfallsåtervinning i överensstämmelse med avfallshierarkin.

Naturvårdsverket har tagit fram information om hur man hanterar IAS för att undvika spridning:

Säker avfallshantering för att undvika spridning av invasiva växter 

I 3 kap. 1 § avfallsförordningen framgår att den som har biologiskt nedbrytbart trädgårds- eller parkavfall ska sortera ut det och hålla det skilt från annat avfall, även från livsmedels- eller köksavfall.

Den som samlar in trädgårds- eller parkavfall ska också samla in det separat enligt 3 kap. 1 a §. Kommunen har dock möjlighet att meddela föreskrifter om att biologiskt nedbrytbart trädgårds- eller parkavfall som avses i 3 kap. 1 § 2 avfallsförordningen får hanteras tillsammans med biologiskt nedbrytbart livsmedels- eller köksavfall. Bestämmelsen finns i 3 kap. 13 a § avfallsförordningen.

Avfall i form av exempelvis utblommade snittblommor, krukväxter utan jord och buketter som bara består av växter är normalt sett trädgårds- eller parkavfall.

Sammansatta blomsterarrangemang som innehåller andra material än växter och som är svåra att separera kan vara ett blandat kommunalt avfall. Eftersom kommunen ansvarar för insamling och behandling av kommunalt avfall kan det vara lämpligt att i de lokala avfallsföreskrifterna ange hur snittblommor och krukväxter ska lämnas in till kommunens insamlingssystem.

Om det anses lämpligt kan kommunen också föreskriva att trädgårds- eller parkavfall får hanteras tillsammans med livsmedels- eller köksavfall (se 3 kap. 13 a § avfallsförordningen).

Observera att krukväxter kan vara behandlade med växtskyddsmedel och att det därför kan vara olämpligt att lägga växterna i den egna komposten.

Mer information finns på kemikalieinspektionens webbplats

Rester av växtskyddsmedel via blommor och trädgårdsprodukter (kemi.se)

 Ja. Stöd för detta finns i 15 kap. 24 § miljöbalken, samt i 3 kap. 1 c avfallsförordningen. Kompostering av trädgårds-eller parkavfall är inte anmälningspliktig om det rör sig om mindre mängder. För kompostering av livsmedels- eller köksavfall behövs dock en anmälan enligt 5 kap. 15 § avfallsförordningen.

I första hand: låt stubbarna vara kvar i marken om det är möjligt (för att gynna biologisk mångfald).

Läs mer om biologisk mångfald här 

Stubbar kan klassificeras olika beroende på i vilket sammanhang de uppstår som avfall. Då stubbarna exempelvis går att likna med något som uppstår i jord- eller skogsbruk bör det bedömas om avfallsförordningen är tillämplig eller inte (1 kap. 15 § (2) avfallsförordningen).

Stubbar i privata trädgårdar som tas bort i samband med att fastighetsägaren exempelvis anlägger en pool är att se som bygg- och rivningsavfall. Kommunen ansvarar för bygg- och rivningsavfall som inte producerats i en yrkesmässig verksamhet. Stubbar i privata trädgårdar som tas bort för att ett träd tagits ner i annat syfte än anläggningssyfte (exempelvis ved) är trädgårds- eller parkavfall. Kommunen ansvarar för detta avfall.

Stubbar från anläggningsarbete/exploatering av exempelvis ett nytt bostadsområde är bygg- och rivningsavfall. Kommunen ansvarar inte för sådant avfall.

Om det rör sig om kommunalt trädgårds- eller parkavfall ansvarar kommunen för insamlingen av avfallet. Hur insamlingen är organiserad kan variera mellan kommunerna och vad som gäller i respektive kommun framgår normalt av de lokala avfallsföreskrifterna.

För att någon annan än kommunen ska få transportera avfallet behövs normalt en dispens enligt 15 kap. 25 § 1 miljöbalken. För att yrkesmässigt transportera eller hantera avfall i Sverige behövs tillstånd eller anmälan till Länsstyrelsen. Detta gäller även för transport av avfallet inom den egna verksamheter.

Läs mer om avfallstransporter inom Sverige

Enligt bestämmelserna i 3 kap. avfallsförordningen samt 15 kap. 10 och 11 §§ miljöbalken ska trädgårds- eller parkavfall i första hand materialåtervinnas eller utsorteras och samlas in separat. Eldning är endast tillåtet ifall en kommun har föreskrivit om undantag från bestämmelserna, eller om dispens har beviljats enligt 3 kap. 19 a § avfallsförordningen. 

Kommunen ansvarar för tillsynen över avfallshanteringen. Om eldning ändå sker blir det därmed en fråga för den kommunala tillsynsmyndigheten som får hantera den som ett vanligt tillsynsärende. Hur tillsynsmyndigheten väljer att agera om någon eldar trädgårds- eller parkavfall är oftast en fråga om prioritering. Tillsynsmyndigheten kan exempelvis genom ett tips fått vetskap om att någon eldar, men kan strategiskt välja att prioritera bort att agera på enskilda tips för att i stället arbeta med breda informationsinsatser om vilka bestämmelser som gäller i kommunen. Även om myndigheten i samband med annan tillsyn upptäcker eller ser att trädgårds- eller parkavfall har eldats kan myndigheten välja att inte ingripa eller enbart ge information. Eldning av trädgårds- eller parkavfall i strid med kommunala föreskrifter är inte straffsanktionerat enligt 29 kap. miljöbalken, inte heller omfattas överträdelsen av miljösanktionsavgift. 

Eldning av trädgårdsavfall kan ibland orsaka en påtaglig störning för närboende. Om en närboende klagar på att eldning av trädgårds- eller parkavfall förekommer frekvent på en viss fastighet och orsakar störning är det frågan om ett klagomål från en berörd part. Tillsynsmyndigheten har en skyldighet att agera på klagomålsärenden. 

Tillsynsmyndigheten har följande möjligheter och verktyg när eldning av trädgårds- eller parkavfall förekommer:

1. Informera
2. Förelägga om förbud
3. Förelägga om förbud med vite.

Vilket verktyg som ska användas bedömer tillsynsmyndigheten i varje enskilt fall. 

Eftersom kommunen har möjlighet att föreskriva om undantag med stöd av 3 kap. 13 a § 2 avfallsförordningen, regleras eventuella undantag i första hand i de lokala avfallsföreskrifterna och det är viktigt att tillsynsmyndigheten håller sig informerad om eventuella justeringar av föreskrifterna och också att föreskrifterna ses över vid behov. 

Notera att om annat avfall än trädgårdsavfall har eldats och det kan antas att eldningen har medfört eller kan riskera en betydande olägenhet för miljön eller orsaka en förorening i en omfattning som inte är ringa är det en överträdelse som är straffsanktionerad enligt 29 kap. 1 § 2 miljöbalken. Tillsynsmyndigheten bör alltid vara uppmärksam ifall det finns tecken på att farligt avfall har eldats. Tillsynsmyndigheten är skyldig att agera vid misstanke om brott.

Läs mer om sanktioner här:

Ingripande, tvångsåtgärder och sanktioner

Föreläggande, förbud och information