Farliga ämnen vid avfallshantering och återvinning

Olika lagstiftning gäller beroende på om det är ett avfall eller en produkt. Här berättar vi mer om gränsdragningen mellan avfalls- och kemikalielagstiftningen.

Bilden visar hur resurser kan cirkuleras i en cirkulär ekonomi och att olika lagstiftningar gäller i olika skeden beroende på om det är en produkt eller ett avfall som hanteras. Bilden visar när kemikalielagstiftningen och avfallslagstiftningen gäller och var de olika övergångarna mellan lagstiftningarna finns. Verksamheter som hanterar produkter, i bilden markerat med orange, behöver följa kemikalielagstiftningen. Verksamheter som hanterar avfall, i bilden markerat med blått och grått, behöver följa regler i avfallslagstiftningen.

Avfall definieras enligt 15 kap. 1 § miljöbalken som varje ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. För avfallsområdet finns det en omfattande gemensam EU-lagstiftning. Alla som ger upphov till avfall är en avfallsproducent som ska ansvara för att se till att avfallet behandlas och även stå för kostnaderna för hanteringen av avfallet.

Flera olika avfallsslag omfattas av bestämmelser om utsortering och separat insamling av avfall. Det innebär krav på att samla in avfall så att olika typer av avfall separeras i syfte att underlätta vidare behandling. Exempel på avfallsslag som omfattas av krav på separat insamling är förpackningsavfall och returpapper, elutrustning, bygg- och rivningsavfall och brännbart avfall.

Sortering och förbehandling av avfall kan utföras som en förberedelse inför återvinning eller som tidiga steg i en återvinningsprocess genom till exempel demontering av sammansatta produkter och avlägsnande av komponenter. För några avfallsslag finns det detaljerade regler om sortering och förbehandling. Det gäller för bilar och elutrustning där det finns bestämmelser om avlägsnande av farliga ämnen och komponenter inför återvinning. För andra avfallsslag som bygg- och rivningsavfall sträcker sig kraven till att sortera avfallet i olika fraktioner i syfte att komma högre upp i avfallshierarkin så att både förberedelse för återanvändning och materialåtervinning kan öka.

I avfallsförordningen finns det regler om att den som innehar ett avfall ska klassificera avfallet och göra en bedömning av om avfallet innehåller farliga ämnen och har farliga egenskaper. Bedömningen behövs för att avfallet ska kunna tas omhand på ett säkert sätt och undvika risker vid transport, sortering, lagring och behandling. Klassificeringen är även grunden för att rapportera farligt avfall till Naturvårdsverkets avfallsregister.

Utöver reglerna om klassificering av avfall finns det även andra regelverk att hålla koll på. EU:s förordning om långlivade organiska föroreningar (POP:s) förbjuder eller begränsar användningen av 28 ämnen eller ämnesgrupper som anses vara särskilt problematiska på grund av sina hälso- och miljöfarliga egenskaper. För avfall som innehåller sådana ämnen finns det särskilda regler som ska följas.

När det gäller kemiska produkter som blir till avfall kan information om avfallets innehåll av farliga ämnen hittas i märkningen på produkten eller uppgifter i säkerhetsdatablad. I vissa fall kan det vara svårare att bedöma innehåll av farliga ämnen. Då kan kunskap om vilka ämnen som tillsatts i en process eller provtagning och analys av avfallet behövas för att göra en bedömning av avfallets farliga egenskaper. När det gäller varor som blir avfall finns det även en del information i SCIP-databasen som kan ligga till grund för bedömningen.

Avfallets innehåll av farliga ämnen kan påverka i vilken grad avfallet är lämpligt att materialåtervinna. Bedömningen av avfallets lämplighet för materialåtervinning tar utgångspunkt i avfallshierarkin som gäller som prioriteringsordning vid förebyggande och behandling av avfall.

Flera avfallsströmmar, som till exempel papper, plastförpackningar, metallskrot och glas, bedöms med dagens kunskap vara tillräckligt fria från farliga ämnen för att de ska kunna återvinnas i hög grad. Det finns också avfallsströmmar som kan materialåtervinnas men där annan återvinning eller bortskaffande kan vara lämpligare. Det kan till exempel gälla för avfall där det inte går att avskilja eller destruera särskilt farliga ämnen i återvinningsprocessen och säkerställa att det återvunna materialet uppfyller kemikalielagstiftningen.

För vissa avfallsströmmar är annan återvinning eller bortskaffande i de allra flesta fall lämpligare än materialåtervinning. Avfallsströmmar som innehåller särskilt farliga ämnen på kandidatförteckningen eller långlivade organiska föroreningar (POP:s) bör inte återvinnas, såvida inte dessa ämnen först sorteras bort eller separeras från avfallet. Detta beskrivs närmare i vägledningen om ökad och säker materialåtervinning. För vissa ämnen råder det förbud mot återvinning, se mer information nedan.

Avfall som av olika anledningar inte kan materialåtervinnas går antingen till förbränning eller deponi. Naturvårdsverket har ytterligare vägledning om vilka regler som gäller i dessa fall.

Att materialåtervinna avfall definieras enligt 15 kap. 6 § miljöbalken som att upparbeta avfall till nya ämnen eller föremål som inte ska användas som bränsle eller fyllnadsmaterial. Det innebär att materialåtervinning omfattar flera typer av återvinning som leder till tillverkning av kemiska produkter, material eller varor. Att återvinna avfall innebär i vissa fall flera återvinningssteg på flera olika verksamhetsställen och innefattar komplicerade processer. Det kan i andra fall vara fråga om relativt enkla processer som till exempel en provtagning. Ett återvinningsförfarande kan också resultera i ett eller flera material och produkter.  

Exempel på olika typer av materialåtervinning är mekanisk återvinning och kemisk återvinning. Metoderna varierar beroende på typ av material. När det gäller plast sker mekanisk återvinning i flera steg och innebär att plasten smälts ner till ett granulat som kan användas till nya produkter. Kemisk återvinning av plast innebär att plasten med olika tekniker bryts ner till mindre beståndsdelar som sedan kan användas för att byggas upp till ny plast.

Avfall kan upphöra att vara avfall när det har genomgått en återvinningsprocess. Det är verksamhetsutövaren som ska göra bedömningen genom att tillämpa  EU-förordningar för End of Waste eller genom en bedömning utifrån de generella kriterierna i miljöbalken. Bedömningen av om avfall har upphört att vara avfall är avgörande för om det är avfalls- eller kemikalielagstiftningen som gäller. På nedanstående sidor finns vägledning för tillsynsmyndigheter och verksamhetsutövare om vad som gäller när avfall upphör att vara avfall.