Bygg- och rivningsavfall

De nya kraven på att den som producerar avfall ska sortera ut bygg- och rivningsavfall gäller utsortering vid källan, det vill säga den plats där avfallet uppkom.

Det är alltså den ursprungliga avfallsproducenten som ska sortera ut avfallet på den plats där det uppkom. Detta grundas i 3 kap. 10 § avfallsförordningen (2020:614) där det framgår att det är den som producerar bygg- och rivningsavfall som ska sortera ut åtminstone vissa avfallsslag, det vill säga skyldigheten att sortera ut åligger avfallsproducenten. I 15 kap. 7 § miljöbalken definieras begreppet ”samla in avfall” bland annat som att sortera avfall innan det transporteras vidare till den plats där behandlingen ska påbörjas, om åtgärden inte utförs av avfallsproducenten på den plats där avfallet uppkom. Om sortering inte sker på den plats där avfallet uppkom så är det en insamlare som utför sorteringen, och inte den ursprungliga avfallsproducenten, vilket inte överensstämmer med 3 kap. 10 § avfallsförordningens ordalydelse. 

Naturvårdsverket anser att detta gäller även om en ursprunglig avfallsproducent i vissa fall kan vara såväl avfallsproducent som insamlare i nästa skede. Naturvårdsverket anser vidare att det är förenligt med syftet med bestämmelserna att sortering ska ske vid källan eftersom det ger störst förutsättningar för att resurserna i avfallet tas till vara och att förberedelse för återanvändning eller materialåtervinning därmed kan ske på bästa sätt. Att tanken med regleringen är att sortering ska ske på den plats där avfallet produceras framgår även av Miljödepartementets promemoria ”Genomförande av reviderade EU-direktiv på avfallsområdet”, Dnr M2019/01776/R, Oktober 2019 s. 117-118.   

Kraven på utsortering gäller åtminstone att de uppräknade avfallsslagen i 3 kap. 10 § ska sorteras ut. Detta innebär att även andra avfallsslag än de som räknas upp i 3 kap. 10 § ska sorteras ut om sådan utsortering ger förutsättningar till en bättre behandling av avfallet.

Förutom de preciserade kraven på utsortering av bygg- och rivningsavfall i avfallsförordningen finns det krav som innebär att avfall ska hanteras på ett sätt som leder till hushållning med resurser och till att minimera skadeverkningar på miljön och människors hälsa och att avfall hanteras på ett sätt som främjar förberedelse för återanvändning och materialåtervinning. De nya kraven är en precisering som innebär att utsorteringen ska göras vid källan.

Av 15 kap. 8 § miljöbalken framgår att bygg- och rivningsavfall är avfall från bygg- och rivningsarbeten. Definitionen är densamma som i avfallsdirektivet, jfr artikel 3.2c.

Bygg- och rivningsavfall inkluderar avfall från byggnadsåtgärder, rivningsåtgärder och anläggningsarbeten och är sådant avfall som faller in under 17 kap. i bilaga 3 till avfallsförordningen. Definitionen av bygg- och rivningsavfall omfattar även avfall från mindre egen bygg- och rivningsverksamhet i privata hushåll.

Kraven i 3 kap. 10 § avfallsförordningen gäller alla som producerar avfall, det vill säga både yrkesmässiga verksamheter och privatpersoner.

Med avfallsproducent avses den som ger upphov till avfall (ursprunglig avfallsproducent) och den som genom förbehandling, blandning eller andra förfaranden ändrar avfallets art eller sammansättning, 15 kap. 4 § miljöbalken.

Av 15 kap. 11 a § miljöbalken framgår att om inte annat avtalats eller är föreskrivet i lag eller annan författning, ansvarar den ursprungliga avfallsproducenten för

1) att avfallet genomgår ett fullständigt behandlingsförfarande i enlighet med 10 §, och

2) kostnaderna för att hantera det avfall som har producerats.

För att kunna uppfylla kraven i 15 kap. 11 a § miljöbalken behöver avfallsproducenten ha koll på vilket avfall som ska behandlas och vilket sätt som är lämpligast i enlighet med avfallshierarkin. Ett steg för att få denna kunskap är att sortera ut avfall vid källan och så långt möjligt när detta är lämpligt.

Utsorteringskraven i 3 kap. 10 § gäller krav på att sortera ut vid källan, det vill säga där avfallet uppkommer. I de fall där föreskrifterna om undantag skulle vara tillämpliga ställs fortfarande krav i miljöbalken på att avfallet ska genomgå en fullständig behandling i enlighet med avfallshierarkin, 15 kap. 10 § miljöbalken. Den som producerar bygg- och rivningsavfall är en avfallsproducent. En avfallsproducent är i enlighet med 15 kap. 11 a § miljöbalken ansvarig för att avfallet genomgår en fullständig behandling i enlighet med avfallshierarkin, om inte annat har avtalats eller är föreskrivet i lag eller annan författning. För att det ska vara möjligt att behandla avfall enligt avfallshierarkin krävs sannolikt vidare eftersortering för det fall där avfallet inte är utsorterat i enlighet med kraven i avfallsförordningen. Detta innebär till exempel att den som producerat bygg- och rivningsavfall ska se till att avfallet lämnas till en avfallsbehandlingsanläggning, eller när kommunen ansvarar för behandlingen i enlighet med 15 kap. 20 § miljöbalken, till av kommunen anvisad plats. Kommunen ansvarar då i sin tur för att fullgöra kravet.

Naturvårdsverkets föreskrifter NFS 2020:7 är tillämpliga endast för de avfallsslag som inte går att sortera ut. Det bygg- och rivningsavfall som kan sorteras ut omfattas inte av undantagen i föreskrifterna. Undantagen i Naturvårdsverkets föreskrifter kan bli tillämpliga i olika fall. Naturvårdsverket har inte sett anledning att precisera undantagen till att bara gälla avfall från rivningsåtgärder. 

En bedömning av om undantagen i NFS 2020:7 är tillämpliga måste göras varje gång avfall genereras från en bygg- eller rivningsåtgärd. Det är inte möjligt att göra en generell bedömning som gäller för olika åtgärder vid olika tillfällen.

• När separering inte är tekniskt genomförbart med hänsyn till god praxis
  Undantag enligt 4 § 1 NFS 2020:7 om när separering inte är tekniskt genomförbart med hänsyn till god praxis kan till exempel innebära att den som producerar bygg- och rivningsavfall inte ska behöva sortera ut sådana avfallsslag som är sammanfogade eller inbyggda på ett sätt som gör att de inte går att separera på plats utan att det skulle medföra hälso- och säkerhetsrisker. När separering inte är tekniskt möjligt med hänsyn till god praxis bör en sådan separering i stället göras på en avfallsanläggning med utrustning anpassad för arbetet. Det är den som producerar avfallet som ska bedöma om undantagen är tillämpliga. Vid behov bör bedömningen stämmas av med tillsynsmyndigheten.
• Förorenat avfall
  Undantag enligt 4 § 2 NFS 2020:7 kan till exempel innebära att den som producerar bygg- och rivningsavfall inte ska behöva sortera ut avfallsslag då de är så förorenade att om de sorteras ut tillsammans med det rena avfallsslaget riskerar hela det utsorterade avfallsslaget att kontamineras. Det skulle kunna leda till att avfallet måste gå till förbränning i stället för att materialåtervinnas. I ett sådant fall skulle utsortering ge ett sämre miljömässigt resultat med hänsyn till avfallshanteringens sammanlagda miljöpåverkan och därför medges undantag i dessa fall.

Den som avser att använda sig av Naturvårdsverkets föreskrifter och alltså bedömer att de hanterar avfall som omfattas av undantag från kravet i 3. kap 10 § avfallsförordningen, bör dokumentera denna bedömning. Dokumentationen bör kunna visas för tillsynsmyndigheten som har ansvaret för att följa upp om det varit rätt att tillämpa undantaget.

Enligt 3 kap. 15 § avfallsförordningen får tillsynsmyndigheten meddela dispens i enskilda fall. Tillsynsmyndighet är i dessa fall kommun eller länsstyrelsen. Den som vill söka dispens bör ta kontakt med sin tillsynsmyndighet för att få närmare anvisningar om hur man ansöker. Tillsynsmyndigheten kan endast meddela dispens när separat insamling inte är genomförbar eller när separat insamling inte ger fördelar som överväger nackdelarna.