Definition av avfall

Definitionen av avfall är betydligt vidare än tidigare svensk praxis före EU-inträdet. Ekonomiskt värde, användning eller återanvändning spelar inte någon självständig roll för om något definieras som avfall eller inte. Läs mer i EU-kommissionens vägledning till avfallsdirektivet.

EU-kommissionen vägledning till avfallsdirektivet

Materialåtervinning är ett av stegen i avfallshierarkin och en definition av begreppet finns i miljöbalken.

Att materialåtervinna avfall innebär enligt 15 kap 6 § miljöbalken att upparbeta avfall till nya ämnen eller föremål som inte ska användas som bränsle eller fyllnadsmaterial. Den svenska definitionen bygger på artikel 3 punkt 17 i avfallsdirektivet.

Enligt avfallsdirektivet (2008/98) framgår att materialåtervinning är varje form av återvinningsförfarande genom vilket avfallsmaterial upparbetas till produkter, material eller ämnen, antingen för det ursprungliga ändamålet eller för andra ändamål; det omfattar upparbetning av organiskt material men inte energiåtervinning och inte upparbetning till material som ska användas som bränsle eller fyllmaterial.

Att återvinna avfall innebär i vissa fall flera återvinningssteg på flera olika verksamhetsställen och innefattar komplicerade processer. Det kan i andra fall vara fråga om relativt enkla processer som till exempel en provtagning. Ett återvinningsförfarande kan också resultera i ett eller flera material och produkter. För varje material eller produkt som är ett resultat av ett återvinningsförfarande måste en bedömning göras om materialet fortfarande är ett avfall eller om det upphört att vara avfall. Det är verksamhetsutövaren som ska göra bedömningen. Tillsynsmyndigheten kan sedan granska den bedömning som gjorts.

När avfall upphör att vara avfall

Att materialåtervinna avfall innebär att avfallet i något skede upphör att vara avfall. En komplex återvinningsprocess kan ge upphov till flera olika material och produkter som kan klassificeras på olika sätt enligt lagstiftningen. Som ett exempel kan en pyrolysprocess för kemisk återvinning av plast ge upphov till en gas som används som bränsle, en aska som används som fyllmaterial och en pyrolysolja som används för att tillverka plast. I ett sådant fall skulle pyrolysoljan kunna anses som materialåtervunnen under förutsättning att den har upphört att vara avfall. I detta exempel skulle dock inte askan eller gasen uppfylla definitionen för materialåtervinning.

När en vara eller en produkt tillverkas bildas ofta restprodukter. Ett exempel är sågspån vid sågverk. Bedömningen av om restprodukterna ska anses vara avfall eller biprodukt har alltid haft stor betydelse. Frågan är särskilt aktuell sedan nya bestämmelser om biprodukt är införda i femtonde kapitlet samt bestämmelserna i REACH har börjat träda i kraft.

Att avgöra om en restprodukt ska klassas som avfall eller inte är i många fall svårt. Den aktuella restprodukten kan visserligen ha uppstått oavsiktligt vid produktionen av något annat, men kan likväl kanske användas som vilken produkt som helst.

Kemikalieinspektionens information om REACH (Förordning om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier)

Avfall eller biprodukt

För att kunna skilja på olika typer av avfall finns det i bilaga 3 till Avfallsförordningen en förteckning av avfallstyper med sexsiffriga koder. Den detaljerade avfallskatalogen används för statistik och för att skilja ut vad som är farligt avfall. Avfallsförteckningen baserar sig på EG-kommissionens beslut 2000/532/EG, men uppdateras löpande efter nya beslut från kommissionen.

EG-kommissionens beslut 2000/532/EG

Vägledning om klassificering av farligt avfall

För att reda ut och förtydliga gränsdragningen mellan avfall och produkter (inklusive biprodukter) har EU-kommissionen tagit fram en vägledning om vad som bör anses vara avfall respektive biprodukt. Vägledningen bygger på domar från EG-domstolen som rör avfallsbegreppet.

Vägledningen är relevant vid tillämpningen av den svenska avfallsdefinitionen eftersom den är baserad på EG:s avfallsdefinition och eftersom praxis från EG-domstolen är bindande för Sverige. Vägledningen tar inte upp frågan om när avfall upphör att vara avfall.

Om något är en biprodukt eller avfall påverkar bland annat om det omfattas av vissa tillståndsplikter och anmälningsplikter. Vad som är att betrakta som en biprodukt regleras i första paragrafen i miljöbalkens 15 kapitel:

Ett ämne eller föremål som uppkommit i en produktionsprocess där huvudsyftet inte är att producera ämnet eller föremålet ska anses vara en biprodukt i stället för avfall, om

1. det är säkerställt att ämnet eller föremålet kommer att fortsätta att användas,
2. ämnet eller föremålet kan användas direkt utan någon annan bearbetning än den bearbetning som är normal i industriell praxis,
3. ämnet eller föremålet har producerats som en integrerad del av produktionsprocessen, och
4. den användning som avses i 1 inte strider mot lag eller annan författning och inte leder till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa.

Oavsett om en restprodukt är en biprodukt eller avfall så gäller dock de allmänna hänsynsreglerna i 2 kapitlet miljöbalken vid till exempel lagring och användning. Enligt dessa regler ska en verksamhetsutövare vidta de skyddsåtgärder och begränsningar som behövs för att undvika skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön, så länge det inte rör sig om orimliga åtgärder. Tillsynsmyndigheten kan också meddela förelägganden om detta.

Om du som verksamhetsutövare har frågor kring avfall och biprodukter ska du i första hand kontakta din tillsynsmyndighet, det vill säga den kommunala miljöförvaltningen eller i vissa fall länsstyrelsen.