Avfall eller biprodukt

Kriteriet innebär att det inte bara ska vara troligt att ämnet eller föremålet kommer fortsätta att användas, utan att det ska vara säkerställt. Anledningen till att man ställt upp just detta kriterium är att om det saknas ett sådant säkerställande, finns risken att man gör sig av med materialet som avfall. I EG-domstolens dom kallad Palin Granit-målet), beslutades att överblivna stenmassor som lagras för att möjligtvis kunna användas längre fram, är att anse som avfall. Den fortsatta användningen kunde under de aktuella förhållandena inte anses vara säkerställd.

Motsvarande resonemang återfinns även i domskälen i EG-domstolens dom i det så kallade Avesta Polarit-målet, där delar av de överblivna stenmassorna från en gruvverksamhet, ansågs kunna klassas som biprodukt då de användes för så kallad backfilling av gruvan. Ytterligare ett sådant fall är de spanska gödselfallen där EU-domstolen fastställde att det är möjligt för ett ämne att klassas som icke avfall om det är säkerställt att det kommer att användas (i det fallet av andra ekonomiska aktörer än de som producerat det).

Det är i praktiken svårt att vara helt säker på att det är säkerställt att ett ämne kommer att användas. En viss indikation kan man få utifrån att det finns ett kontrakt mellan innehavaren av restprodukten och efterföljande användare. Att biprodukten ger en viss finansiell inkomst (särskilt om det är marknadspris eller högre) och att en solid marknad existerar för den fortsatta användningen är ytterligare exempel som indikerar att användning kan vara säkerställd. Det är viktigt att observera att ovanstående inte är några självständiga kriterier utan endast indikatorer som kan hjälpa till i bedömningen.

Indikatorer finns också för när en fortsatt användning inte är säkerställd. Om det till exempel saknas en marknad för materialet, eller att materialet inte är användbart i sin nuvarande form så är det indikationer på att materialet utgör avfall. Man bör också titta på kostnaderna för avfallsbehandlingen eftersom det finns en risk för att ett symboliskt pris skulle kunna erbjudas så att materialet klassificeras som icke-avfall. Att det saknas en ekonomisk vinst jämfört med vad kostnaden för avfallshanteringen skulle bli, indikerar således att en fortsatt användning inte är säkerställd. Lagring som krävs över en obestämd tid är också ett tecken på att materialet är ett avfall.

Om en viss användning inte kan garanteras för allt material så ska man utgå från att betrakta allt material som avfall. Om man däremot kan visa att en delmängd kan användas och alla övriga kriterier är uppfyllda skulle delmängden kunna betraktas som en biprodukt.

Om en restprodukt behöver behandlas före användning, är det oftast att se som en avfallsbehandling. Enligt EU-domstolen kan en restprodukt endast anses vara en biprodukt om dess fortsatta användning är säkerställd utan någon bearbetning före användandet. Om någon sorts behandling krävs före användning bör restprodukten anses vara avfall, åtminstone fram tills den behandlingen är utförd så länge den inte inryms i "normal industriell praxis". Till exempel modifiering av storlek eller form genom mekanisk bearbetning kan vara en sådan bearbetning som är normal i industriell praxis, och inte gör att materialet är att anse som avfall. En separering av icke-användbara komponenter eller farliga komponenter bör oftast anses vara en avfallshantering. Denna tolkning görs av kommissionen på grund av att vissa behandlingar som kan medföra risker för miljön eller människors hälsa, bör behandlas under avfallslagstiftningen i enlighet med försiktighetsprincipen.

Som exempel kan nämnas Palin Granit-fallet där EU-domstolen fastställde att överblivna stenmassor som behövde viss behandling före användning, ansågs vara avfall. När stenen kunde användas direkt som backfilling ansågs den däremot inte vara avfall. EG-domstolen har slagit fast att om en ytterligare återvinningsprocess krävs före återanvändningen är det ett tecken på att materialet är ett avfall till dess att processen avslutats, även om den senare användningen är säkerställd (Avesta Polarit).

Normal industriell praxis kan t.ex. vara tvättning, torkning, homogenisering, kvalitetskontroll, uppblandning och liknande. Att sådana moment ingår i produktionsprocessen eller behövs för fortsatt användning utesluter alltså inte att materialet kan vara en biprodukt. Hur färdigt ett material är för fortsatt bruk kan behöva bedömas i det enskilda fallet. Då de återvinningsförfaranden som finns i bilaga 2 till avfallsförordningen (2011:927) även kan användas för att producera en viss produkt bör dessa inte användas för att dra slutsatser om vad som är normal industriell praxis.

Processen där biprodukten genereras ska vara en integrerad del av en produktionsprocess. Om däremot ett material lämnar platsen där det tillverkades för ytterligare behandling, kan det vara en indikation på att sådana behandlingar inte längre är del i samma produktionsprocess. Däremot behöver man som beskrivits ovan också väga in att en viss bearbetning kan ske om den faller in under normal industriell praxis, oberoende om denna bearbetning sker på platsen där biprodukten uppstår eller där den används. 

När det gäller jordar, entreprenadberg och liknande material är Naturvårdsverkets bedömning att dessa kan vara restprodukter i många fall. Restprodukter uppstår oavsiktligt som en följd av en avsiktlig produktion av något annat. Vid ett vägbygge där jord- och bergmassor eller liknande material uppstår, kan konstruktionen av vägen eller tunneln vara den avsiktliga produktionen, och de material som uppstår vid detta arbete kan vara restprodukter, som uppstår oavsiktligt. Om kriterierna för biprodukt uppfylls för dessa material i det specifika fallet, kan de ses som biprodukt. I slutet av år 2022 kom en dom från Europadomstolen som tydliggör under vilka förhållanden icke-förorenade massor kan utgöra biprodukter när det kommer till jordmassor. Domen handlar om att uppgrävda icke-förorenade jordmassor användes i syfte att utjämna och återställa odlingsmark. Domen innebär en tydligare tolkning av begreppet produktionsprocess, där det klargörs att konstruktionen av en väg eller tunnel kan ses som produktionsprocessen och att massorna uppstår oavsiktligt. Massorna kan därför ses som en restprodukt, som om samtliga kriterier är uppfyllda, också kan bedömas vara en biprodukt. Naturvårdsverkets bedömning är att samma tolkning gäller även för andra liknande material, som till exempel bergmaterial. 

Några stödfrågor finns som kan användas för att bedöma om ett ämne eller ett föremål är producerat som en integrerad del i en produktionsprocess:

• Vad behövs för att förbereda materialet för vidare användning och i vilken omfattning?
• Hur integrerade är dessa behandlingar i den huvudsakliga tillverkningsprocessen?
• Är behandlingarna som behövs, normal industriell praxis, också en integrerad del i en tillverkningsprocess?

Att den fortsatta användningen ska vara laglig innebär att ämnet eller föremålet ska uppfylla alla relevanta produkt-, miljö- och hälsoskyddskrav för den specifika användningen och inte leda till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa.

Kriteriet kan relativt enkelt utvärderas. Det kan indikeras t.ex. genom att ett material eller ett föremål lever upp till de tekniska specifikationer som är relevanta för dess fortsatta användning. Om det saknas tekniska specifikationer för materialet, är det generellt sett tillåtet att använda om det inte finns specifika förbud.

Det finns också situationer då en fortsatt användning inte är laglig. Det kan handla om att materialet eller föremålet inte lever upp till de tekniska specifikationer för produkten som krävs för att det ska vara användbart. Ett exempel är sten och grus som inte lever upp till de tekniska specifikationer som finns för användningen av sådant material för vägkonstruktion. Ett annat exempel är då materialet är förbjudet att använda eller ska bortskaffas eller återvinnas som avfall genom tvingande åtgärder. Exempel är material som förorenade med POPs-ämnen (som ska behandlas i enlighet med artikel 7 i förordning om långlivade organiska föroreningar).

Det krävs också en utvärdering för att säkerställa att användningen av restprodukten inte leder till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa. Därvid ska vägas in att användningen av primära råmaterial kan orsaka vissa miljö- och hälsorisker. En indikation på det kan fås genom att överväga om användandet och behandlingen av restprodukten under avfallslagstiftningen skulle förebygga oönskade effekter på miljö och hälsa.