Frågor och svar om allemansrätten

– Begreppet allemansrätten förekommer i svensk, norsk och finsk lagstiftning. I Nordens länder är lagstiftningen likartad, bland annat finns det en naturvårdslagstiftning som kan begränsa allmänhetens rörelsefrihet i naturen. De historiska förutsättningarna i Sverige, Norge, Finland och på Island har bidragit till att det utvecklats en allemansrätt på likartat sätt, men det finns skillnader i omfattning mellan länderna.

Den form av allemansrätt som vi har i Sverige finns ingen annanstans i världen. Danmark anser sig inte ha någon allemansrätt. I Norge har de flesta regler kring allemansrätten lagfästs 1957 i det som heter Friluftsloven. Den finska allemansrätten är relativt lik den svenska men med strängare regler kring eldning bland annat.

Utöver Norden så har Skottland sedan 2003 en lagfäst allemansrätt.

– Nej, att plocka granskott ingår inte i allemansrätten. Du behöver fråga markägaren om lov innan du plockar. 

– Ur ett allemansrättsligt perspektiv torde det gå bra att plocka vilt växande blad av ramslök, utan att i övrigt förstöra rotdelar med mera. Det är enbart tillåtet att plocka de blad och bär med mera som årligen reproduceras, det vill säga som inte skadar växten genom plockningen. Man får inte gräva upp ramslöken med rötterna och plockningen bör ske med den måttfullhet som krävs för att lokala bestånd inte ska äventyras på sikt. 

Noteras bör att ramslök är lokalt fridlyst i Blekinge samt att det i övrigt kan vara förbjudet att plocka ramslök i skyddade områden (nationalparker och naturreservat). 

Vad gäller organiserad/kommersiell plockning av ramslök (utan att riva upp dem med rötterna med mera) är bedömningen densamma som vid annan kommersiell plockning av vilt växande bär och svamp med mera. Gränsen för vad som är görbart går då alltså vid vad som innebär påtaglig skada eller olägenhet för markägaren.

– Misteln är fridlyst i hela landet, med vissa undantag. Bestämmelserna om fridlysning av mistel finns i 8 och 12 §§ artskyddsförordningen. Fridlysning gäller hela växten vilket innebär att även bären som hamnat på marken inte får plockas. 

– Den allemansrättsliga tolkningen av lagen är att det bör vara okej att plocka en mindre mängd hasselnötter som ligger på marken men att det inte är tillåtet att plocka från växande träd utan lov från markägaren.

– Att plocka en mindre mängd död tång (en eller två nävar) är förmodligen okej så länge inte tången utgör ett ekonomiskt värde för markägaren. Klart är att det inte ingår i allemansrätten att plocka större mängd död tång, det kräver markägarens tillstånd. Är det kommunen som äger marken bör du kontakta dem för att höra vad som gäller.

– Det bör gå bra att försiktigtvis plocka mindre mängder (för husbehov) av exempelvis ej fridlysta alger och tång. Dock bör plockningen ske genom att man klipper av de växtdelar man ämnar plocka upp, och inte sliter eller river upp hela plantan, då vissa arter kan ha en längre återhämtningsperiod.

I skyddade områden kan det finnas särskilda föreskrifter som förbjuder plockning, det är därför alltid bra att kolla upp föreskrifterna för skyddade områden, så som naturreservat och nationalparker.

Småskalig plockning för privat syfte (husbehov), eller kanske i undervisningssyfte i till exempel skolor bör inte utgöra något problem. Däremot kan mer storskalig plockning för restauranger och andra verksamheter kunna kräva fastighets- och vattenrättsägarens lov. Mer storskalig plockning måste också sättas i relation till den eventuella skada den kan riskera att medföra på (lokala) bestånd av alger, tång med mera.

Strandnära områden och grunda vikar där tången växer är vikta habitat och ”barnkammare” för mängder av arter. Det gäller därför också att visa tillbörlig hänsyn till sådana, samt hålla koll på eventuella förbud att beträda fågelskyddsområden med mera.

– Man får inte ge sig på vindfällen, varken för hand eller med yxa eller såg (12 kap. 2 a § brottsbalken). Man får inte heller bygga vindskydd av nedfallna träd utan markägarens medgivande (12 kap. 2 a § brottsbalken).

Tar man med sig eget byggmaterial för att uppföra vindskydd, till exempel spänna upp en presenning mellan två träd, så är det närmast att jämställa med tältning, det vill säga det går bra enstaka dygn. Dock får man inte göra åverkan på träd med mera genom att spika eller på annat sätt tillfoga naturmiljön skador. Man får inte lämna efter sig repstumpar eller i övrigt skräpa ned.

– Man får inte gräva upp växter, plantor, lökar, rötter med mera eller annars genomföra sin plockning på ett sådant sätt att växten skadas. Det är inte tillåtet att dra upp växter med rötterna utan lov från markägaren. Det är endast tillåtet att ta de delar av växten som kan återbildas, till exempel bären. 

– Nej, det är inte tillåtet, med stöd från allemansrätten, att gräva upp varken lupiner eller andra växter med rötterna i bekämpningssyfte, eller av annan anledning, på någon annans mark, utan lov från markägaren.

Blomsterlupin är en invasiv art som orsakar skada på biologisk mångfald då den konkurrerar ut växter i de miljöer som den trivs i. Bidra gärna till att bekämpa blomsterlupinen i samverkan med markägaren.

– Att plocka lite mossor eller lavar för eget bruk utan att först fråga fastighetsägaren borde vara okej, förutsatt att mossan eller laven inte är fridlyst. Men mer omfattande plockning kan kräva både markägarlov och samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken med Länsstyrelsen.

Rättsfallet NJA 1986 (s. 637) ger vägledning kring de juridiska aspekterna på frågan.

– Ja, så länge de inte är på någons tomt, inom hemfridszon eller är en plantering.

– Odlingar och planteringar ingår inte i allemansrätten. Rör det sig om förvildade bärbuskar och liknande så går det bra så länge det inte är på någons tomt eller hemfridszon. 

– På ödetomter utan byggnader kan du ta förvildade äpplen, körsbär med mera. Viktigt att tänka på är att något som ser ut som en ödetomt för dig kanske i själva verket inte är det för den som äger marken och husen.

Är området igenvuxet men det finns hus, staket med mera så rekommenderas inte att gå in på tomten och plocka det som växer där. Allemansrätten gäller inte på tomtmark eller inom hemfridszonen hur igenvuxen och övergiven den än må se ut och vara.

– Ja, så länge det inte är en plantering.

– Allemansrätten gäller både på inhägnad och öppen betesmark, men kom ihåg att vissa djur kan bli störda eller reagera aggressivt mot människor. Det gäller särskilt kor med kalvar, men också hästar, grisar och får. 

En förutsättning för att du ska få gå genom en hage är att du inte stör betesdjuren. Om du är i en beteshage med djur, håll ett så långt avstånd som möjligt, var uppmärksam på djurens beteende och uppträd lugnt. Det är inte tillåtet att jaga eller driva djuren över betesmarken. Att gå in i en beteshage med djur sker alltid på egen risk

För att förbjuda passage i anslutning till områden där boskap finns krävs tillstånd från Länsstyrelsen. 

– Tillståndsgivna skyltar av karaktären ”Ridning förbjuden” ska alltid respekteras. Markägare kan ansöka om tillstånd att sätta upp förbudsskyltar kring ridning. Kontakta kommunen för att ta reda på om förbudsskylten fått tillstånd.

– Rätten att färdas på någon annans mark regleras i 12 kap 4 § brottsbalken:  

4 § Den som olovligen och på annat än väg färdas över tomt eller plantering, eller över någon annan mark som kan skadas av detta, döms för tagande av olovlig väg till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (2017:442).

Åkermark räknas som ”över någon annan mark som kan skadas av detta”. Att rida i kanten av en åker bör vara okej så länge det inte skadar åkern eller eventuellt förstör diket. Hästen kan, på grund av sin tyngd, göra mer skada än till exempel någon som vandrar till fots. Planerar du att rida återkommande vid samma åkerkant är det bra att prata med markägaren för att undvika onödiga konflikter.

– I dag finns ingen angiven gräns för antalet ryttare som ryms inom allemansrätten. Du som ryttare har ansvar att bedöma om ridningen, enskild eller i grupp, kan orsaka skada på marken.

Återkommande ridning i samma område, fler ryttare under samma ridtur och områden som är populära för ridning där återkommande ridning utgörs av ett samlat tryck från individuella ryttare bedöms kunna orsaka skada.

Det är alltid bra att prata med markägaren om du bedömer att det föreligger en risk att ridningen kan orsaka skada eller kan upplevas som störande.

– Du får rida på allemansrättsligt tillgänglig mark. Områden där det är förbjudet att gå, cykla och rida på är tomt, planteringar och odlingsmark, inklusive odlad vall. Att rida ingår alltså normalt sett i allemansrätten.

På vissa platser kan det ändå vara lämpligt med ett förbud, vanligen gäller det till exempel motionsspår eller vandringsleder där (ofta förekommande) ridning skulle kunna förstöra spåret eller leden. Dessa är iordningsställda just för vandring och motionslöpning och om ridningen orsakar skada är de inte lämpliga och användbara för detta. 

En enskild väg, skogsbilväg, är normalt sett byggd för att tåla större belastning och slitage än en vandringsled eller ett motionsspår. De flesta enskilda vägar bör alltså tåla ridning.

Ridning kan orsaka skador på marken som är ”värre” än de skador som uppstår av vandrare. Den som rider ska göra detta på ett försiktigt och hänsynsfullt sätt så att inte skador eller störningar uppstår. Är det frågan om ofta återkommande ridning i samma område, eller längs samma sträcka, bör ryttaren ha en dialog med markägaren om hur det ska ske för att minimera skadorna.

Samma sak gäller om ridning eller cykling sker i stora grupper. I vissa fall kan det vara bra med ett avtal som reglerar hur verksamheten ska gå till för att inte problem ska uppstå.

Vid enstaka tillfällen/på enstaka platser kan det vara frågan om många ”oorganiserade” ryttare, det vill säga enskilda personer som rider vid enstaka tillfällen där den enskilde ryttaren inte orsakar några skador, men där den sammanlagda effekten av det stora antalet gör att problemet ”blir för stort”, det så kallade invasionsproblemet. I sådana fall kan kommunen reglera verksamheten ridning genom lokala trafikföreskrifter.

– Den omedelbara tillsynen över olovligt uppsatta skyltar, som förbjuder aktiviteter som kan bedrivas med stöd av allemansrätten, utövas av kommunen, enligt 11 § i Lag (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning (LGS).

– Det är inte tillåtet att sätta upp stängsel i syfte att stänga ute människor från områden som är av betydelse för friluftslivet. Länsstyrelsen är tillsynsmyndigheten för frågor kring stängsling och kan, enligt 26 kap. 11 § miljöbalken, kräva av markägaren att ordna en genomgång om ett stängsel hindrar allmänheten att nå viktiga friluftsområden. Motsvarande gäller också diken.

Stängselgenombrott bör inte kunna användas mot vilthägn: redan vid dess tillkomst prövar länsstyrelsen om hägnet är förenligt med hänsyn till friluftslivet (jfr 12 kap. 11 §).

– Om det rör sig om att kommunen gett tillstånd att sätta upp förbudsskylt enligt 5 § lagen om gaturenhållning och skyltning kan beslut överklagas i enligt med 16 § samma lag;

– Med stöd av 26 kap 11§ miljöbalken:

11 §   En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att allmänheten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som omfattas av allemansrätten.

Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga allmänheten från området, får föreläggande meddelas om att ta bort det. Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas på motsvarande sätt när det gäller diken.

– Parkering är tillåten bara där man får färdas med bil. Eventuellt kan det vara okej att ställa bilen intill vägen förutsatt att parkeringen inte medför skada eller olägenhet för markägaren. Däremot ska ett parkeringsförbud respekteras. Det är förbjudet att fritt parkera i terrängen, det utgör brott mot terrängkörningslagen.

– Ja, i de flesta fall får du det förutsatt att markägaren inte fått tillstånd att förbjuda cykling eller ridning på skogsbilvägen. Det ska framgå tydligt när cykling eller ridning är förbjuden, till exempel genom tydlig skyltning.

– Det är oklart vad som gäller i de fall en bom med stenar med mera på en enskild väg avstängd för trafik med motorfordon också hindrar allemansrättslig passage. Sådana hinder skulle eventuellt kunna jämställas med stängsel i övrigt, och därmed också kunna omfattas av bestämmelserna om stängselgenombrott.

Frågan är dock inte prövad i domstol, varför rättsläget är något ovisst. Klart är dock att hinder och avspärrningar i övrigt inte får utformas på ett sådant sätt att de utgör en fara för liv och hälsa.

– Om uthuset befinner sig inom hemfridszonen är det inte tillåtet att vistas där. 

– Allemansrätten anses vara icke motoriserad. Cykling är en aktivitet som ingår i allemansrätten.

Elcyklar som inte ger något krafttillskott vid hastigheter över 25 km/h och som har en kontinuerlig märkeffekt som inte överstiger 250 watt definieras som ”vanliga cyklar” enligt 2 § lag (2001:559) om vägtrafikdefinitioner. Detta medför att de kan framföras på barmark i terräng utan dispens från förbudet i terrängkörningslagen.

En elcykel är dock försedd med motor. Som en följd av att motoriserad färd inte omfattas av allemansrätten torde markägarens medgivande krävas för att framförande av elcyklar på annans fastighet skulle vara tillåten.

Elcyklar är ett relativt nytt fenomen och allemansrättens innehåll är inte utvecklad med hänsyn till denna typ av fordon. Eftersom frågan inte är prövad i domstol, finns ännu inget prejudicerande fall. Naturvårdsverket tolkning stöder sig på en rad propositioner, utredningar, lagkommentarer med mera (se prop. 2009/10:238, prop. 1995/96:226, SOU 1993:51, lagkommentaren till 17 § NVL, lagkommentaren till 7 kap. 1 § miljöbalken), som alla har slagit fast att motoriserade fordon inte omfattas av allemansrätten.

Allemansrätten innebär en möjlighet att exempelvis ta sig fram till fots, på skidor, på traditionell cykel och till häst. Det är enbart med stöd av allemansrätten som man kan uppehålla sig på eller färdas över annans mark utan lov, vilket får till följd att framförande av fordon som inte omfattas av allemansrätten på annans mark därför kräver markägarens lov.

– Naturvårdsverkets bedömning när det gäller elcyklars förhållande till allemansrätten kan komma att omprövas eller förändras över tid.

Allemansrätten är en sedvänja. Det ligger i sedvänjors natur att de kan utvecklas och förändras över tid. Naturvårdsverket ger, i egenskap av central myndighet i frågor rörande bland annat friluftsliv, vägledning om allemansrätten.

Olika sakområden och sakfrågor kan också ändras genom att lagstiftningen ändras – i nuläget är dock allemansrätten inte reglerad i lag, men den omgärdas av lagar (till exempel brottsbalken), som i sin tur kan ändras på ett sådant sätt att det påverkar allemansrätten, i vart fall indirekt.

Vidare kan prejudicerande domstolsdomar klargöra hur gällande lagar och sedvänjor ska uttolkas. Ett vägledande avgörande från domstol rörande allemansrätten påverkar också hur Naturvårdsverket sedan vägleder i frågan.

– Att elcykel med max 250 w motoreffekt inte ingår i allemansrätten innebär att du inte får cykla med den i terrängen utan att först fråga markägaren om lov. Om markägaren ger tummen upp kan du cykla i terräng med den typen av elcykel men fortfarande är det viktigt att tänka på att värna om naturen.

Elcyklar är ett relativt nytt fenomen och allemansrättens innehåll är inte utvecklad med hänsyn till denna typ av fordon. Eftersom frågan inte är prövad i domstol finns ännu inget prejudicerande fall.

– Det handlar helt enkelt om två olika perspektiv från två olika myndigheter med olika ansvarsområden. Transportstyrelsen tar fram definitioner för olika typer av fordon. Naturvårdsverket arbetar med natur- och miljöfrågor och vi vägleder om allemansrätten. 

Enligt 2 § lagen om vägtrafikförordning utgörs en ”cykel” definitionsmässigt också av elcyklar med max 250 W motoreffekt och krafttillskott upp till 25 km/h. Kraftigare/snabbare modeller faller in i kategorierna mopedklass 1-2 samt lätt och tung motorcykel, allt beroende på max effekt/hastighet).

Ett ”motordrivet fordon” är ordagrant  ”Ett fordon som för framdrivande är försett med motor, dock inte ett sådant eldrivet fordon som är att anse som cykel. Motordrivna fordon delas in i motorfordon, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon”.

Naturvårdsverket konstaterar å ena sidan att eldrivna cyklar, som också rent definitionsmässigt anses utgöra cyklar, är just cyklar. De faller alltså inte in under kategorin ”motordrivet fordon”, utan exkluderas tvärtom därifrån i lagtexten. Detta medför exempelvis att en elcykel enligt ovan kan framföras på barmark i terrängen utan dispens från terrängkörningslagen.

Samtidigt konstaterar Naturvårdverket att dessa ”cyklar” rent faktiskt är försedda med motor – vi ser dem som ”motoriserade fordon” (oaktat legaldefinitionen av cykel). Vi använder oss, från Naturvårdsverkets sida, av begreppet ”motoriserade fordon” för att kunna åskådliggöra den problembild som elcyklarna ger i förhållande till allemansrätten.

Ordet ”motoriserad” sammanfaller också med det faktum att vi hittat mycket i förarbeten med mera som talar starkt för att allemansrätten är att se som uteslutande ”icke motoriserad”. Avsaknad av stöd i allemansrätten innebär per definition att markägarens lov krävs, för att aktiviteten ska få genomföras på dennes mark.

– Naturvårdsverket konstaterar idag att elcykel med max 250 W effekt är försedda med motor, ur ett allemansrättsligt perspektiv är de ”motoriserade fordon” och ingår därför inte i allemansrätten. 

Vi använder oss, från Naturvårdsverkets sida, av begreppet ”motoriserade fordon” för att kunna åskådliggöra den problembild som elcyklarna ger i förhållande till allemansrätten.

Ordet ”motoriserad” sammanfaller också med det faktum att vi hittat mycket i förarbeten med mera som talar starkt för att allemansrätten är att se som uteslutande ”icke motoriserad”. Avsaknad av stöd i allemansrätten innebär per definition att markägarens lov krävs, för att aktiviteten ska få genomföras på dennes mark.

– Det går i dagsläget inte att svara på. För att få ett tydligt svar på detta krävs en prövning i domstol. Eftersom frågan ännu inte har provats i domstol finns det därför ingen prejudicerande dom som ger vägledning kring hur rättsläget ska tolkas.

– Samma svar som ovan.

– Markägaren kan endast stänga ute allmänheten från platser som inte är allemansrättsligt tillgängliga, så som till exempel tomt, åkermark med växande gröda och planteringar. Om badet ligger inom hemfridszonen får inte allmänheten vistas där.

– Om området är taget i anspråk på ett sådant sätt att allemansrätten anses vara upphävd, eller om större investeringar har lagts ned på diverse anläggningar (inklusive underhåll av anläggningar) inom badplatsen (hopptorn, omklädningsrum med mera) så bör det – generellt sett – vara möjligt att ta inträde för att täcka dessa kostnader. Men den här typen av anläggningar ska dock prövas enligt strandskyddsbestämmelserna.

– Tältning på allmän badplats regleras oftast i kommunens lokala ordningsföreskrifter. Sök på kommunens webbplats eller kontakta kommunen.

– Allemansrätten omfattar varken motortrafik eller terrängkörning, vilket innebär att det både krävs okej från markägaren att parkera på gräsmattan och förmodligen terrängkörningsdispens. 

– I normalfallet backar man ned båtar med släpvagn för att lägga dessa i sjön (alltså bil + släp med båt). Det finns inget stöd i allemansrätten för ett motoriserat nyttjande av annans mark. För att få lägga i båtar från släp utan lov krävs det bland annat att området är att anse som allmän väg/allmän plats som är tillgänglig för allmänheten.

Är det dessutom fråga om terrängkörning krävs dispens från terrängkörningslagen. Vill man backa ned och lägga i sin båt från en strand, båtramp eller liknande sker det alltså allt som oftast utan stöd i allemansrätten, och då borde det också stå markägaren fritt att neka allmänheten tillträde.

– Såvida inget annat framgår av för området gällande detaljplan, områdesbestämmelser eller lokala ordningsföreskrifter, torde allemansrätten gälla i alla delar. 

– Kan den mark där föreningens bärbuskar står anses utgöra tomt eller plantering får inte allmänheten plocka bär från buskarna – detta eftersom man inte får gå över/beträda tomter/planteringar. Kan marken där bärbuskarna står inte anses utgöra plantering, utan området är allemansrättsligt tillgängligt, torde allmänheten fritt kunna plocka bär från buskarna.

Vill föreningen och dess medlemmar tillförsäkra sig exklusiv rätt till bär som växer inom bostadsrättsföreningens mark kan buskarna med fördel planteras inom privat område, det vill säga där hemfridszon gäller eller där marken annars har ianspråktagits på ett sådant sätt att allemansrätten kan anses ha upphört.

– Allmänheten torde kunna använda lekplatser och sandlådor som ligger inom allemansrättsligt tillgängliga områden under förutsättningen att man visar hänsyn och inte stör eller förstör.

– Allmänheten bör kunna använda gräsmattor till lek, solbad, picknick, fester med mera under förutsättning att dessa gräsmattor är allemansrättsligt tillgängliga och att man visar hänsyn och inte stör eller förstör.

– Allmänheten bör kunna använda murade grillar som står uppställda på gräsmattor under förutsättning att dessa gräsmattor är allemansrättsligt tillgängliga. Föreningens medlemmar har dock företräde till nyttjande i de fall det rör sig om grillar som föreningen har uppfört och bekostat.

– Det är lag (2007-1150) om tillsyn över hundar och katter

som reglerar om och hur man ska ha kontroll på hundar. I 16 § står så här: ”Under tiden den 1 mars-20 augusti skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när de inte används vid jakt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som avviker från första stycket.

Om det behövs till skydd för viltet får sådana föreskrifter innebära att en hund skall hållas kopplad.”

Hundägare har så kallat ”strikt” ägaransvar för allt som hunden kan tänkas ställa till med. Exempelvis, om hunden är kopplad med en långlina och befinner sig på 15 meters avstånd från sin ägare och stör häckande fåglar eller jagar/skadar vilt så hålls hundägaren ytterst ansvarig för det, oavsett omständigheterna.

– Stöter man på en löst springande hund och man upplever att hundägaren inte har kontroll på hunden kan man anmäla detta till polisen. Om man upplever att hunden utgör ett hot mot så kan man förmodligen åberopa så kallad nödvärnsrätt och fånga in hunden och binda den. Det är då viktigt att hundens ägare informeras om detta så att denne snabbt kan ta hand om sin hund.

När renar befinner sig inom betesområden i fjällen där renskötsel är tillåten, gäller enligt 93 § rennäringslagen att hundar ska hållas kopplade, såvida inte länsstyrelsen medger annat. Detsamma gäller när renar flyttas. Anträffas en hund medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren, får hunden, om den inte låter sig fångas, dödas av den som äger eller vårdar renen.

Enligt 17 § i lagen om hundar och katter får jakträttsinnehavaren eller någon som företräder denne ta hand om lösspringande hundar som jagar vilt.

– För att kunna ta ut avgifter bör vandringsleden, cykelleden eller längdskidspåret vara en anläggning i juridisk mening. Detta skulle då göra att en tvingande avgift kan tas ut för nyttjande av anläggningen.

En sådan anläggning präglas av att större investeringar gjorts, till exempel konstsnötillverkning, belysning, vägar/asfaltering, broar, tunnlar, spänger med mera. Vanligen kräver också sådana anläggningar relativt stora insatser i form av löpande underhåll och skötsel. 

Det finns inget hinder för frivilliga avgifter. Inte heller för avgifter i anslutning till leden, exempelvis parkeringar.

Det finns en dom från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) från november 2012. Det är en prövning om ett beslut av Mora kommun strider mot ”lag och författning”. Domen handlar om ett skidspår som kommunen tar ut en avgift för. Domstolen kommer fram till att beslutet inte står i strid mot allemansrätten. 

HFD lyfter fram att avgifter bara är möjliga om arrangören lagt ner betydande kostnader i form av arbete och material vilket var fallet i Mora. Det innebär ingen generell rätt att ta ut tvingande avgifter. Man lyfter också fram situationen i området där det finns stora arealer som även fortsättningsvis är allemansrättsligt tillgängliga.

Det är inte en dom i en allmän domstol. Uppstår konflikter kring allemansrätten mellan allmänheten och en markägare är det en civilrättslig fråga som hör hemma i en allmän domstol. Det finns inga sådana avgöranden ännu.

– Det finns stora möjligheter för allmänheten att, med stöd av allemansrätten, röra sig på annans vattenområde, med båt, simmande eller vintertid på isen. På sjön saknas straffbestämmelser om tagande av olovlig väg; antagligen kan man passera på vattenområde till och med nära intill bostadshus utan rättsliga påföljder. 

– Att köra med motordrivet fordon på is ingår inte i allemansrätten.

Isbelagda vattenområden är en form av terräng. Det innebär att terrängkörningslagen gäller även vid färd på is. Isområde är att likna med snötäckt terräng. Körning på is är därför inte uttryckligen förbjuden enligt terrängkörningslagen.

Det kan dock finnas bestämmelser inom vissa områden som förbjuder körningen. Inom vattenskyddsområden, naturreservat och andra skyddade områden kan det finnas särskilda föreskrifter som anger att körning i terräng, vilket då även gäller snötäckt terräng, inte är tillåten.

Kommunen kan genom lokala trafikföreskrifter reglera körning på bland annat sjöis. Behöver terrängkörningen på snötäckt mark och isbelagda sjöar regleras inom ett större område kan kommunen göra det med stöd i terrängkörningslagen.

Ta reda på vad som gäller där du vill köra.

– Här spelar syftet med att gräva i marken en stor roll. Att gräva i marken efter tryffel kan innebära ekonomisk skada för markägaren. Att göra sina behov under en vistelse i naturen kan mer eller mindre vara oundvikligt och att då gräva i marken torde inte vara brottsligt.

Det är svårt att tro att någon kommer dömas för att man försöker visa hänsyn mot sin omgivning genom att städa undan efter det att man har uträttat sina behov. Det finns däremot direkt olämpliga platser att gräva på för att uträtta sina behov, till exempel vid vattendrag och sjöar eller mitt i ett orkidéstånd. 

– Idag finns ingen definition av begreppet ”område av betydelse för friluftslivet”. 

I lagkommentarerna till 26 kap 11 § miljöbalken står det:

Frågan om betydelsen för friluftslivet får också bedömas med hänsyn till vilka alternativ som finns för allmänheten i närheten. Är det t.ex. gott om fria badstränder, behöver tillträde till en viss strand inte vara tillräckligt viktigt. Och om en plats normalt bara besöks av enstaka personer, kan den knappast anses ha sådan betydelse som paragrafen talar om.