Allemansrätten för kommuner

Den kommunala tillståndsplikten för privata förbudsskyltar, regleras i Lag (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning (LGS):

5 § Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område, som är av betydelse för friluftslivet, får inte finnas uppsatta utan tillstånd av kommunal myndighet. Tillstånd behövs dock inte om det är uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att skylten är behörig av något annat skäl.

Specialmotivering till 5 § LGS

Prop. 1997/98:45 del 2 sida 376 (regeringen.se)

Paragrafen motsvarar den numera upphävda

17 § andra stycket naturvårdslagen

Genom paragrafen föreskrivs tillståndstvång för skyltar som avvisar allmänheten från ett visst område som är av betydelse för friluftslivet. Sådana skyltar får bara finnas uppsatta med tillstånd av kommunen. I lagrummet har den redaktionella ändringen gjorts att det inte längre anges vilken kommunal myndighet som skall pröva tillståndsfrågan.

Enligt 12 § LGS får kommunen besluta om de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen (LGS) eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen ska efterlevas. I ett beslut om föreläggande eller förbud får vite sättas ut. 

Syftet med 5 § LGS är att ge myndigheterna rätt att bereda allmänheten tillträde till mark enligt allemansrätten. Av lagen framgår att tillstånd ges av kommunal myndighet och att kommunens beslut kan överklagas till länsstyrelsen.

Lagen om privata förbudsskyltar måste sättas i sammanhang med annan lagstiftning, närmare bestämt reglerna kring tagande av olovlig väg och hemfridsbrott. 

Det är förbjudet att oinbjuden gå över eller uppehålla sig på någons tomt eller inom hemfridszon. Det är heller inte tillåtet att passera över plantering som kan skadas, samma gäller för annan mark som kan skadas oberoende av om skadan väntas bli obetydlig.

Tagande av olovlig väg regleras i regleras i brottsbalkens 12 kap 4 §.

Brottsbalk (1962:700) (riksdagen.se)

4 § Den som olovligen och på annat än väg färdas över tomt eller plantering, eller över någon annan mark som kan skadas av detta, döms för tagande av olovlig väg till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (2017:442).

En tomt, i lagens mening, är det område närmast boningshuset där boende ska kunna känna sig ostörda, alltså dit markägarens hemfridsintresse kan tänkas sträcka sig. Det finns inget generellt mått för storleken på hemfridszon. 

Med planteringar menas känsliga områden så som plantskolor, trädgårdar och parker som kan ta skada. Dessa områden är också förbjudna att beträda. 

Med annan mark som kan skadas syftar på skada som kan uppkomma på andra områden än tomter och planteringar. Hit räknas bland annat skogsplanteringar och åkermark mellan sådd och skörd. Allmänt kan nog sägas att passage är förbjuden så snart det är en klar risk för att redan passage av någon enstaka person kan medföra ekonomisk skada för markägaren – och detta även om denna skada, i kronor räknat, kan väntas bli obetydlig.

Hemfridsbrott regleras i brottsbalkens 4 kap 6 §.

Brottsbalk (1962:700) (riksdagen.se)

6 § Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter.

Inom den så kallade hemfridszonen får markägaren markera privat mark genom ex staket, planteringar, mm. Hemfridszonen är det område som allmänheten inte får beträda. Hela fastigheten kan dock inte alltid betraktas som privat mark, man kan som markägare inte räkna med skydd för exempelvis badbryggor eller ängslador.

Sammanfattningsvis, inom dessa områden behöver markägaren inte ansöka om tillstånd från kommunen för att sätta upp en förbudsskylt.