Bekämpning och ersättning vid angrepp av granbarkborrar från skyddad natur

Arbetet med att bekämpa granbarkborre i formellt skyddad natur sker dels förebyggande, dels genom direkta bekämpningsåtgärder. Vi bedömer att det inte finns behov av fler eller andra bekämpande åtgärder, utan snarare ett behov av att bättre kunna utforma och rikta de bekämpande åtgärderna så att det ger verklig effekt på spridningen. Det behövs fortsatt kunskap om resultaten och effekterna av de åtgärder som sätts in.  

Handläggare vid länsstyrelser samt Skogsstyrelsens distrikt lyfter dialogen med markägare som central och som ett fortsatt viktigt utvecklingsområde. Det krävs ett samarbete med angränsade skogsägare för att bekämpningsarbetet ska fungera och få effekt.  

För att tillgodose behovet av åtgärder för att bekämpa granbarkborren i formellt skyddad natur bedömer vi att: 

• Naturvårdsverkets vägledning om granbarkborrar i och kring skyddad natur bör revideras i delar gällande de bekämpande åtgärderna. Vägledningen behöver till exempel förtydligas för att visa på den svaga evidens som finns för att fällor fungerar i bekämpande syfte. 
• Länsstyrelserna och Skogsstyrelsens distrikt bör arbeta med en aktiv dialog med markägare och i synnerhet de som har mark i närhet till skyddad natur i landskapsavsnitt där granbarkborreangrepp är en risk. 
• Länsstyrelserna och Skogsstyrelsens distrikt bör utforma sin kommunikation så att ansvar och roller blir tydligare för markägare.  
• Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och länsstyrelserna behöver fortsätta samverkan för att dela insikter och samordna arbetet med respektive myndighetsuppdrag, roll och handläggning.  

Naturvårdsverket har utrett frågan om enskilda markägare bör kompenseras vid skada på egendom orsakad av granbarkborre som kan ha spridit sig från formellt skyddade områden. Frågan har utretts med utgångspunkten att ett samband ska gå att belägga mellan förekomsten av granbarkborre i skyddad natur och i angränsande skog.  

Naturvårdsverket bedömer, med stöd av Skogsstyrelsen, att det inte är motiverat att inrätta en särskild hantering för att ersätta enskilda markägare vid skada på egendom orsakad av granbarkborre som har spridit sig från formellt skyddade områden. Bedömningen baseras bland annat på att det finns pågående domstolsprocesser där fråga är om skadestånd ska utgå risken för uppkomsten av parallella kompensationssystem samt att det finns begränsade förutsättningar att utforma en ersättningsmodell som blir transparent och kostnadseffektiv. 

Det finns utmaningar med den direkta bekämpningen. Det handlar dels om svårigheten att upptäcka angreppen i tid, dels om utmaningar att hantera angreppen i tid. Svårigheter som många gånger är kopplade till logistik och utmaningen att få tag på tillgängliga maskiner eller entreprenörer givet den snäva tidsram när granbarkborren kan bekämpas effektivt.

I de fall angripna träd missgynnar naturvärdena och behöver tas ut är även logistiken med att få ut virket ur skogen tillräckligt snabbt en utmaning. Hanteringen är i stort tids- och resurskrävande.  

Naturvårdsverket har finansierat en sammanställning av forskningsläget gällande effekterna av olika bekämpningsåtgärder i skyddad natur. Den pekar bland annat på att:  

• den mest effektiva metoden för att minska risken för ståndskogsangrepp i anslutning till större stormluckor är att transportera ut eller barka vindfällda träd innan svärmningen startar. 
• det i skyddade områden där förvaltare vill undvika angrepp av granbarkborre kan vara en prioriterad åtgärd att transportera ut eller barka även enstaka vindfällda träd under utbrott.  
• det vid avverkning av stående angripna träd är viktigt att avverkning, uttransport eller barkning (med barkspade) sker på sommaren medan granbarkborrarna fortfarande är larver eller puppor. 
• vinteravverkning, med skördare eller genom handbarkning, endast har en begränsad bekämpningseffekt eftersom mycket bark kan falla av och att en stor del av barkborrarna övervintrar i marken. Barkborrarna kan därmed bli kvar i skogen. 
• det är inte går att man kan påverka risken för angrepp i ett skyddat område med hjälp av feromonbetade fällor som placeras i närområdet till det skyddade området. Flera studier visar på dålig effekt av fällor som bekämpningsmetod.

Behovet av anpassning av skogsskötseln i produktionsskogar och av förvaltningen av den formellt skyddade naturen är påtaglig. Staten behöver ha beredskap för att hantera granbarkborreutbrott i formellt skyddad skog, både i delar av landet där granbarkborren redan är spridd och norrut där angreppen hittills varit färre. Förändringar i skogen och utbrott av granbarkborre kan också leda till att förutsättningarna att uppfylla syftet med skyddet förändras över tid. 

Skogsbruket behöver anpassas till de skaderisker som uppstår, exempelvis genom ståndortsanpassning samt en skogsskötsel med fokus på att skapa variationsrika och motståndskraftiga bestånd. Den formellt skyddade naturen utgör endast en mindre del av skogslandskapet.