Bara naturlig försurning

Nedfallet av de försurande ämnena svavel och kväve över Sverige har minskat kraftigt. Nivåerna av svavel är i dag i närheten av förindustriella nivåer, dock är kvävenedfallet fortsatt högt i delar av Sverige.

Det minskade nedfallet har gjort att antalet försurade sjöar och vattendrag stadigt minskat. År 2020 var 6,7 procent av sjöarna i Sverige klassade som försurade, jämfört med 7,8 procent 2015 och 8,8 procent 2010. Till 2030 bedöms 5,6 procent av sjöarna vara fortsatt försurade.

Det är främst i södra och sydvästra Sverige som försurningstrycket är störst, till exempel bedöms i dag 34 procent av sjöarna i sydvästra Sverige vara försurade. Vattendragen följer samma mönster som sjöarna. Nedfallet beräknas fortfarande överskrida det som naturen bedöms tåla långsiktigt, den kritiska belastningen, på 7 procent av Sveriges skogs- och sjöareal år 2030. Det är en betydande minskning från 1980 då över 50 procent av ytan hade överskridande av kritisk belastning.

Sverige klarade inte sitt åtagande under EU:s takdirektiv om att minska ammoniakutsläppen med 15 procent till 2020. Göteborgsprotokollet, under FN:s luftvårdskonvention, och EU:s takdirektiv är de viktigaste instrumenten för fortsatt minskning av utsläpp av försurande ämnen.

Skogsbrukets relativa betydelse för försurning av mark och vatten har ökat i och med att depositionen av försurande ämnen har minskat. Tillväxt, förändring i virkesförråd, stamvedsuttag, avverkningsmetod, uttag av grenar och toppar samt vittring avgör storleken på påverkan. Med ett varmare klimat bedöms skogsbrukets relativa betydelse kunna öka ytterligare.

Mellan år 2000 och 2019 har den kritiska belastningen för försurning framför allt ökat i södra och sydvästra Sverige
Areal där den kritiska belastningen överskrids inom Sverige. Till vänster visas år 2000, till höger år 2019. Enhet i figuren: (eq ha-1 år-1). Källa: Coordination Centre for Effects (CCE).

Förutsättningarna för att nå målet till 2030

Utsläppen av försurande luftföroreningar i Europa fortsätter att minska. Ambitionsnivåerna för utsläppsbegränsningarna inom EU är dock för lågt ställda för att Sverige ska kunna uppnå miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning. Utsläppen av framför allt kväveoxider, men även ammoniak, minskar inte i tillräckligt hög takt för att Sverige ska klara sina åtaganden under EU:s takdirektiv till 2030. Andra centrala åtgärder för att nå miljömålet är införandet av utsläppsbegränsningar för sjöfarten inom svavel- och kvävekontrollområden. Med dessa bedöms sjöfartens bidrag till överskridandet av kritisk belastning halveras från 2012 till 2040.

Skogsbrukets relativa bidrag till försurningen har ökat i hela landet de senaste decennierna i takt med att nedfallet av försurande ämnen har minskat. I sydöstra Sverige har även det absoluta bidraget ökat. Ökad trädtillväxt har bidragit till ökade virkesförråd och ett ökat uttag av stamved. Uttag av avverkningsrester (grenar och toppar, så kallat grot) som skördas till följd av efterfrågan på förnybar energi påverkar markens surhetstillstånd lokalt och kan ge ett väsentligt bidrag till försurningspåverkan.

Intresset för grotuttag har sedan 2018 ökat och förväntas fortsätta öka med behovet av förnyelsebar råvara. Askåterföring är en åtgärd för att minska skogsbrukets försurningspåverkan där grot tas ut. I dag finns inga starka ekonomiska incitament för att återföra aska till skogen.

Utvecklingen efter 2030

Sjöfartens utsläpp av kväveoxider bedöms fortsätta minska efter 2030 med regleringarna inom kvävekontrollområden. Svaveldioxidutsläppen kan komma att öka något i takt med ökad fartygstrafik. Det mesta talar för att skogsbrukets samlade försurande påverkan kommer att öka något på grund av varmare klimat och ökad tillförsel av aciditet med högre tillväxt, samt ökat virkesförråd och uttag av biomassa inklusive grot. Mer än 90 procent av sjöarna i Sverige klassas inte som försurade och likaså är det över 90 procent av ytan där försurande nedfall underskrider kritisk belastning. Det finns fortsatt områden som har ett högt försurningstryck, främst i södra och sydvästra Sverige där mark och vatten kommer att vara försurade under lång tid framöver och återhämtningen går mycket långsamt.

Förändringar av insatser

För att nå miljökvalitetsmålet krävs främst internationella insatser där Sverige aktivt verkar för att ytterligare minska utsläppen av försurande ämnen på internationell arena. Sverige behöver dessutom minska de nationella utsläppen av främst kväveoxider och ammoniak ytterligare. Utveckling och genomförande av styrmedel krävs för att Sverige ska klara sina åtaganden under takdirektivet för såväl ammoniak som kvävoxider. Vidare bör Sverige verka för en skogspolitik där försurningspåverkan från skogsbruket minskar, samt använda sig av den nya EU-taxonomin för att investera i renare teknik som minskar utsläpp av kväveoxider.

Internationell sjöfart är den enskilt största källan till nedfall av kväveoxider över Sverige. Effekterna av införandet av kvävekontrollområden kommer dröja och Sverige bör vara pådrivande för att påskynda införandet av slagkraftiga styrmedel för att minska utsläppen.

Läs mer

Hitta vidare