Biologisk mångfald behöver öppna odlingslandskap

För att förklara varför odlingslandskapet är både viktigt och hotat exemplifierar Göran Blom med en textrad många svenskar kan utantill: Evert Taubes uppräkning av ängsblommor i ”Sjösala vals”. Den nyvakne och ystert skuttande Rönnerdahl hade inte nödvändigtvis haft den nyutslagna blomkvartetten kittlandes runt benen under den vita nattsärken om det hade stått 2022 i stället för 1941 i kalendern. Såväl kattfot som sandviol har minskat kraftigt i antal under de dryga åttio år som förflutit sedan Taube skrev sin visa.

Enligt Göran Blom, handläggare på Naturvårdsverket, var det ett helt annat svenskt landskap som Taube inspirerades av. En blandning av åkrar, ängar och naturskog som härbärgerade en unik flora och fauna, där dåtidens bönder bedrev enklare djurhållning och jordbruk.

På många sätt var det människan som skapade det här odlingslandskapet och dess biologiska mångfald och fick den typen av miljö att dominera landsbygden vid mitten av det förra århundradet.

Någonstans slog dock pendeln över. Den storskaliga livsmedelsproduktionen tog över. Blandad växtlighet blev till ensidiga grödor. Skogsbruket industrialiserades och skogarna blev tätare och mörkare.

– Odlingslandskapet har successivt trängts undan, säger Göran Blom. Drygt två tredjedelar av det har försvunnit och nedgången av arter har varit drastisk. Även den ökade användningen av konstgödsel har haft stor påverkan – den gynnar snabbväxande och höga växter, som sedan skuggar och tränger bort de lägre.

Förändringarna har fått effekter inte minst på den biologiska mångfalden. Många av de arter som i dag är rödlistade var förr vanliga i de här miljöerna.

– Bevarande av odlingslandskapet kan framför allt rädda arter som är knutna till särskilt sällsynta naturtyper. Traditionella slåtterängar är ett exempel, de har mer eller mindre utraderats av jordbrukets modernisering. Markerna har blivit mer näringsrika, vilket gynnar vissa arter men samtidigt försämrar många andra arters möjligheter att överleva.

Kan man då inte bara anlägga nya odlingslandskap? Tyvärr inte. Enda sättet att få odlingslandskapet att fortsätta existera är att bruka det. Inte på exakt samma sätt som förr, men enligt samma princip.

Det är också därför Naturvårdsverket varje år stöder olika regionala projekt som har som mål att stötta bevarandet. Det kan handla om pollineringsarbete, anläggning av blomremsor och utveckling av grön infrastruktur som ska underlätta för olika arter att röra sig fritt mellan olika miljöer.

– Det gäller att bevara och bibehålla de mindre områden av mer traditionellt odlingslandskap som fortfarande finns kvar – och utveckla dem, förklarar Göran Blom. Arealen i det befintliga odlingslandskapet behöver utökas för att fler djur ska kunna röra sig fritt i det och ett utbyte ska kunna ske mellan olika miljöer i landskapet.

Förra året tillgängliggjordes ett antal databaser med kartunderlag för större betesfållor, som nu finns att ladda ned i olika format, antingen som kartskikt eller visningstjänst. Marianne Wetterin, som är samordnare och utredare på Naturvårdsverket, ser kartorna som ett verktyg för att bland annat knyta samman odlingslandskapet:

– Databaserna och kartorna gör att länsstyrelserna kan planera var det är möjligt att restaurera mark så att det blir större sammanhängande områden och inte bara småbitar här och där. På så sätt gör kartorna en stor nytta.

Jordbrukspolitiken har olika sorters stöd för odlingslandskapet och Naturvårdsverket har nyligen tagit över en del av de stöd som Jordbruksverket tidigare haft ansvar för, bland annat stödet för att restaurera ängs- och betesmarker i odlingslandskapet. Dessa ekonomiska stöd är en nödvändighet för att jordbrukarna ska kunna fortsätta att sköta de mer olönsamma markerna i odlingslandskapet, men för många är lönsamheten ändå alltför dålig och många jordbruk läggs alltjämt ned. I medeltal läggs tre lantbruk ned varje dag.

Naturvårdsverket håller därför nu på att ta fram ett ersättningssystem för att restaurera ängs- och betesmarker. För att kunna göra det så måste det emellertid finnas lantbrukare med betesdjur som är redo att använda och sköta marken.