Miljöövervakningens programområde Jordbruksmark

Större delen av vårt landskap, såväl öppen mark som skogmark framför allt i Syd- och Mellansverige, har använts och påverkats av bondesamhället under årtusenden. De naturliga fodermarker som präglade det äldre kulturlandskapet har under de senaste 100–150 åren i stora delar ersatts av åkrar.

Jordbruket har framför allt under de senaste 50 åren bedrivits på ett sätt att många av de växt- och djursamhällen som var vanliga tidigare har minskat. De största hoten mot biologisk mångfald är nedläggning av jordbruksmark i glesbygd  samt å andra sidan ett alltmer intensivt jordbruk. Ett annat stort problem är minskad hävd som gör att marker och landskapselement växer igen.

Gödsling, användning av växtskyddsmedel, modern teknik och strukturrationalisering har bidragit till att den biologiska mångfalden har utarmats. Läckage av näringsämnen från jordbruksmark är också ett stort problem, eftersom det bidrar till övergödningen av våra vatten.

Miljöövervakningen av jordbruksmark syftar främst till att ta fram underlag för att bedöma inverkan av dessa miljöproblem.

Programmet levererar också underlag för uppföljningen av miljökvalitetsmålen Ett rikt odlingslandskap, Ingen övergödning och En giftfri miljö, liksom till Klimatkonventionen och EUs art- och habitatdirektiv. Data från delprogrammen Typområden på jordbruksmark samt Observationsfält på åkermark är centrala för att kalibrera modeller för att beräkna jordbrukets läckage av växtnäring.

Referensgrupp för programområde Jordbruksmark.

Den svenska åkermarken karteras systematiskt på innehållet av humus sedan 1995. Också de viktigaste markkemiska egenskaperna undersökes.

Undersökningen startade 1995 och omfattade 3 100 matjords- och 1 700 alvprov från provplatser slumpmässigt fördelade över Sveriges åkerareal. Institutionen för mark och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU gjorde undersökningen. Syftet var att beskriva tillståndet i jordbruksmark liksom grödans kvalitet i relation till markens tillstånd, odlingsåtgärder och driftsformer. Analyserna var omfattande.

År 2001 upprepades undersökningen med provtagning av cirka 2 000 prover på matjord och cirka 1 000 prover på grödor enligt ett rullande schema. Undersökningens andra omdrev avslutades och rapporterades 2009. Från och med 2011 upprepas undersökningen i ett tredje omdrev. Detta beräknas rapporteras 2019.

Utförare är Institutionen för mark och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Jordbruksverket genomförde 2011–2012 en omfattande markkartering av matjorden i svensk åkermark med målet att förbättra kunskapen om de svenska odlingsjordarnas egenskaper. Sammanlagt provtogs matjordsprover från ca 12 600 platser och analyserades för att bestämma bl.a. lerhalt, pH, fosforhalt och kaliumhalt.

Miljödata MVM

NILS-programmet (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige) startade år 2003 med att övervaka alla landmiljöer, däribland jordbruksmark.

Huvudsyftet är att följa hur förändringar i det svenska landskapet påverkar den biologiska mångfalden. Inventeringsrutorna är fördelade över hela landet med viss tonvikt på jordbruksområden och fjällområden som utgör betydligt mindre yta än skogsområden. Läs mer under Programområde Landskap. 

Jordbruksverket genomför en nationell inventering av ängs- och betesmarker genom NILS Kvalitetsuppföljning. Utöver kärlväxter m.m. inventeras även fjärilar och humlor i ca 700 marker. 

Inom den regionala miljöövervakningen övervakar 18 Länsstyrelser gräsmarker inom det gemensamma delprogrammet Gräsmarkernas gröna infrastruktur. Fältmetodiken är utvecklad utifrån NILS. 

Syftet med delprogrammet om markpackning är att studera strukturen i alven, alltså det undre lagret av kulturjordmånen.

För normal rotutveckling och för att växtnäringen ska kunna utnyttjas optimalt fordras en bra struktur i alven. (Alven är jordlagret på cirka 20–75 centimeters djup.) Strukturen har också stor betydelse för att dräneringen ska fungera. Förutom att produktionsförmågan påverkas kan dålig dränering också leda till risk för förlust av kväve genom denitrifikation (omvandling till kvävgas). Även avrinningen på ytan påverkas och därmed också risken för erosion och fosforförluster.

Delprogrammet startade år 2003. Det omfattar 30 provtagningsplatser som undersöks med sexårsintervall, det vill säga fem provtagningsplatser årligen. Programmet mäter markpackningen i alven. Från och med 2008 görs även matjordsmätningar. (Matjorden är jordlagret på cirka 0–20 centimeters djup.)

Utförare är Institutionen för mark och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet.

Beskrivning av delprogrammet Markpackning.

Data från inventeringen 

Miljödata MVM

Institutionen för vatten och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet, gör mätningar av växtskyddsmedel under växtsäsongen inom fyra så kallade intensivtypområden i Skåne, Östergötlands, Västra Götalands och Hallands län samt i två skånska åar (Vegeå och Skivarpsån).

Variationen under året av växtskyddsmedel och transporterade mängder växtskyddsmedel i vattnet följs under odlingssäsongen i fyra områden och i två av dessa tas prover även under vinterhalvåret. I ett av områdena tas flödesproportionella prover parallellt med ordinarie provtagning, det vill säga att antalet prover anpassas efter flödet. 

Yt- och grundvatten samt sediment analyseras i samtliga områden från och med 2003. I vattenprover analyseras idag ca 140 ämnen och i sedimentprover ett 100-tal ämnen.

De ämnen som analyseras är växtgifter (herbicider), insektsgifter (insekticider) och svampgifter (fungicider).

Uppgifter om resultat från regionala mätningar av halter av växtskyddsmedel samlas in och läggs i en databas vid Institutionen för mark och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet.

Utförare är  Institutionen för vatten och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Resultatet lagras hos datavärden, Institutionen för mark och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Riktvärden för växtskyddsmedel används för utvärdering av växtskyddsmedelshalter i ytvatten inom den nationella miljöövervakningen och är inte lagligt bindande kvalitetskrav. Riktvärden för växtskyddsmedel i ytvatten har på uppdrag av Naturvårdsverket tagits fram av Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och anger den högsta halt då man inte kan förvänta sig några negativa effekter av ett ämne i vattnets ekosystem.

Riktvärdena är inte avsedda att användas vid klassificering av status enligt vattenförvaltningen. I det arbetet används miljökvalitetsnormerna för prioriterade ämnen och bedömningsgrunder för särskilda förorenande ämnen (SFÄ) i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter HVMFS 2019:25.

De underlag som använts för att ta fram förslag till nya riktvärdena är hämtade från ämnesutvärderingen på EU-nivå som görs enligt växtskyddsmedelsförordningen (1107/2009). För varje ämne som godkänns finns en underlaget från ansökan i en så kallad EFSA conclusion. Listan kommer att utökas med riktvärden för fler växtskyddsmedel samt justeras med när nya EFSA conclusions tagits fram.

Ibland är riktvärdet detsamma som det lagligt bindande kvalitetskravet angivet i HVMFS 2019:25 (HaV, 2019) men ibland kan det vara att annat värde. Detta beror på att det är en något annorlunda metodik som använts, till följd av olika vägledningsdokument, samt att värdena kan baseras på olika underlag på grund av att de tagits fram olika år.

Riktvärden för växtskyddsmedel som används inom den nationella miljöövervakningen i ytvatten (pdf 375 kB)

Inom övervakningen av jordbruksmark ingår ett delprogram för analyser.

Institutionen för mark och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet analyserar bland annat grundvatten, dräneringsvatten och ytvatten från 13 försöksfält (åkrar) i olika delar av landet. Syftet är att undersöka vilken betydelse odlingen och klimatet har för mark och gröda. Det är också viktigt att studera jordbrukets inverkan på yt- och grundvattenkvaliteten.

Utförare är Institutionen för mark och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Utförligare beskrivning av delprogrammet Observationsfält

Data från inventeringen

Miljödata MVM

Syftet med delprogrammet är att i områden där jordbruket dominerar mäta och beräkna halter av näringsämnen och rester av växtskyddsmedel i yt- och grundvatten under olika perioder och i olika områden. Resultaten kopplas till den odling som förekommer inom avrinningsområdet.

Institutionen för mark och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet har gjort mätningar till och med 2001 i 34 områden, så kallade typområden, som valts ut för att representera olika jordartsregioner.

Övervakningen omorganiserades 2002 och åtta redan existerande typområden ingår nu i ett nationellt program med så kallade intensivtypområden. Dessa ligger i Skåne, Hallands, Västra Götalands, Östergötlands, Gotlands, Uppsala och Jönköpings län. Sveriges lantbruksuniversitet ansvarar för dessa åtta områden och att undersökningarna görs något mer intensivt jämfört med tidigare. Ytvattenprover tas till exempel varje vecka och grundvatten fyra gånger per år.

Utförare är Institutionen för mark och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Beskrivning av delprogrammet Typområden på jordbruksmark

Data från inventeringen 

Miljödata MVM