Wienkonventionen för skydd av ozonskiktet

Wienkonventionen, som har arbetats fram inom FN-systemet, undertecknades 1985 och trädde i kraft 1988. Konventionen är en överenskommelse om samarbete gällande forskning och rapportering om användning av ozonnedbrytande kemikalier.

Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet trädde i kraft 1989 och blev 2008 den första och enda FN-miljööverenskommelse som har ratificerats av samtliga länder i världen. Montrealprotokollet begränsar konsumtion och produktion av ett 100-tal ozonnedbrytande ämnen och växthusgaserna HFC (fluorkolväten). För vissa ämnen har konsumtion och förbrukning förbjudits medan för andra har det fastställts en tidsplan för när framställning och förbrukning ska upphöra. I arbetet med att genomföra protokollet har utvecklingsländer och industrialiserade länder lika men olika ansvar, men viktigast av allt är att båda grupperna av länder har bindande, tidsatta och mätbara åtaganden.

Montrealprotokollet utvecklas över tid i ljuset av ny vetenskaplig, teknisk och ekonomisk utveckling, vilket har lett till att protokollet har skärpts vid ett flertal tillfällen, senaste gången 2016 (Kigalitillägget). De kemikalier som i nuläget regleras av protokollet är:

• bromfluorkarboner (HBFC)
• bromklormetan (CH₂BrCl)
• klorfluorkolföreningar (CFC),
• haloner,
• koltetraklorid (CCl₄),
• metylkloroform (C2H₃Cl₃),
• väteklorfluorkolföreningar (HCFC),
• metylbromid (CH₃Br)
• och fluorkolväten (HFC).

Dessa ämnen har använts eller används fortfarande inom en rad olika områden bland annat som köldmedium i kylskåp och värmepumpar, som lösningsmedel, brandsläckningsmedel, vid tillverkning av viss typ av plast (vanligen polyuretanplast) och för medicinskt bruk och laboratorieanvändning. Fluorkolväten introducerades som alternativ till ozonnedbrytande ämnen för att stödja en snabb avveckling av dessa ämnen. De har därför kommit att ersätta ozonnedbrytande ämnen i många användningar.

I oktober 2016 i Kigali, Rwanda antogs ett tillägg till Montrealprotokollet det så kallade Kigalitillägget som i nuläget (februari 2024) har ratificerats av 156 länder. Tillägget föreskriver en skyldighet för länder att minska produktion och konsumtion av ett tjugotal fluorkolväten. De industrialiserade länderna ska minska användningen av fluorkolväten med 85 % fram till 2036, medan utvecklingsländerna ska ha åstadkommit en minskning med 80–85 % till 2045–2047.

Då fluorkolväten är väldigt kraftiga växthusgaser är syftet med tillägget att minska deras bidrag till klimatförändringen. Räknat per utsläppt ton bidrar fluorkolväten upp till 14 800 gånger mer till växthuseffekten än samma mängd koldioxid.

Det finns en rad kemikalier som i nuläget inte regleras av Montrealprotokollet men som utgör ett allvarligt hot mot ozonskiktet och klimatet eftersom de är ozonnedbrytande ämnen och/eller växthusgaser. Det handlar om ämnen såsom diklormetan (CH₂Cl₂), svavelhexafluorid (SF₆), perfluorkolväten (PFC), dikväveoxid (lustgas, N₂0), kvävetrifluorid (NF₃) och sulfurylfluorid (SO₂F₂). Dessa ämnens koncentrationer ökar ständigt i atmosfären vilket kan fördröja och försvåra återhämtningen av ozonskiktet och ha en negativ påverkan på klimatet.

PFAS har också seglat upp som en av protokollets nya utmaningar. Det har visat sig att flera av de kemikalier som har lanserats som alternativ till ozonnedbrytande ämnen och fluorkolväten är PFAS-ämnen. Det finns därför i nuläget en utveckling mot en ökad användning av dessa ämnen i och med att de ozonnedbrytande ämnen och fluorkolväten som omfattas av protokollet håller på att fasas ut.

Den multilaterala fonden för genomförandet av Montrealprotokollet inrättades 1991. Fondens mål är att tillhandahålla ekonomiskt och tekniskt bistånd till utvecklingsländer för att möjliggöra för dessa länder att följa protokollets kontrollåtgärder. Den multilaterala fondens verksamhet genomförs av fyra internationella organ - FN:s miljöprogram (UNEP), FN:s utvecklingsprogram (UNDP), FN:s organisation för industriell utveckling (UNIDO) och Världsbanken samt vissa bilaterala organ.

Sedan starten har den multilaterala fonden stöttat över 9 600 projekt inriktade på industriell omvandling, tekniskt bistånd, utbildning och kapacitetsuppbyggnad med ca 3,9 miljarder USD. Arbetet har varit mycket framgångsrikt och faktum är att många utvecklingsländer, med stöd av den multilaterala fonden, har överskridit minskningsmålen för att fasa ut ozonnedbrytande ämnen.

I oktober 2023 enades parterna till protokollet om en rekordhög påfyllnad av fonden på 965 miljoner USD för treårsperioden 2024–2026. Pengarna ska bland annat finansiera utvecklingsländernas arbete med att genomföra Kigalitillägget om HFC som påbörjas under 2024.

Multilaterala fonden - för implementationen av Montrealprotokollet (multilateralfund.org)

Ozonskiktet absorberar ultraviolett ljus (UV-B-strålning) från solen som är skadlig för alla levande varelser. Ozonskiktet är därför nödvändigt som skydd för livet på jorden. När ozonnedbrytande ämnen släpps ut i atmosfären skadar dessa kemikalier ozonskiktet och mer skadlig strålning når ned till jordytan. Därtill är många av de ozonnedbrytande ämnena också kraftiga växthusgaser som bidrar till klimatförändringen. Utsläppen av ozonnedbrytande ämnen och fluorkolväten måste därför minska.

Konventionen och protokollet handlar om att skydda ozonskiktet och klimatet, och ytterst människors hälsa och miljö, mot verksamheter som orsakar att ozonskiktet bryts ner eller att klimatet påverkas.

Representanter för parterna till konventionen möts i partskonferensen (Conference of the Parties, COP) var tredje år. Partsmötet (Meeting of the Parties, MOP) är det styrande organet för protokollet, och det har tekniskt stöd från en öppen arbetsgrupp (OEWG), som båda träffas en gång om året. Vid partskonferensen och partsmötet fattar de länder som har ratificerat konventionen och protokollet (de så kallade parterna) beslut som syftar till att föra arbetet med att skydda ozonskiktet och klimatet framåt. Besluten kan till exempel handla om att erhålla mer information om utsläpp av olika ozonnedbrytande ämnen eller att bekämpa illegal handel med de ämnen som regleras av protokollet.

De rapporter som utarbetas av Expertgruppen för tekniska och ekonomiska utvärderingar (Technology & Economic Assessment Panel, TEAP) om möjliga tekniska lösningar och alternativ till ozonnedbrytande ämnen och fluorkolväten, utgör underlag när parterna fattar beslut. När väl besluten är fattade är parterna bundna till att genomföra dessa beslut i sina respektive länder.

Sverige och EU har ratificerat konventionen, protokollet och samtliga tillägg.

EU:s förordning om ämnen som bryter ned ozonskiktet och EU:s förordning om fluorerade växthusgaser genomför Montrealprotokollet och alla dess tillägg inom EU och i Sverige.

FN har upprättat ett konventionssekretariat genom FN:s miljöprogram (UNEP) i Nairobi. På webbplatsen finns information på engelska om konventionen och konventionsarbetet. Där finns texterna till konventionen, protokollet och tilläggen. På webbplatsen finns även information om ozonskiktet samt om miljö- och hälsoeffekterna av att ozonskiktet tunnas ut.

Ozone secretariat (ozone.unep.org)