Våtmarkskonventionen
Ramsarkonventionen är en global naturvårdskonvention om att bevara våtmarker och vattenmiljöer och använda dem på ett hållbart sätt.
Formellt namn
Konvention om våtmarker av internationell betydelse, i synnerhet såsom livsmiljö för våtmarksfåglar (Convention on Wetlands of International Importance, especially as Waterfowl Habitat).
Vardagsnamn
Ramsarkonventionen eller våtmarkskonventionen.
Konventionens fokus
Konventionens våtmarksbegrepp är vidare än det svenska och inkluderar även vattendrag, sjöar och grunda marina områden. Konventionens syfte är att våtmarker ska bevaras och nyttjas hållbart.
Världens naturliga våtmarker och vattenmiljöer är mycket värdefulla. De har många funktioner till nytta för människan, till exempel bidrar de till mat- och vattenförsörjning samt vattenrening och kollagring. Man räknar med att världens våtmarker varje år ger världens befolkning tjänster och produkter till ett värde av tiotals biljoner kronor. Eftersom alltmer av dessa värdefulla miljöer förstörs eller skadas behövs internationella och nationella åtgärder för att skydda, bevara och förvalta våtmarker och vattenmiljöer på ett bra sätt.
Ett klokt och uthålligt nyttjande av våtmarker är en förutsättning för att skapa en hållbar utveckling i världen. Länderna som skrivit under konventionen har förbundit sig att verka för att hänsyn tas till våtmarker och vattenmiljöer, främja forskning och utbildning samt samarbeta med andra länder i frågor som rör konventionen – i synnerhet rörande gränsöverskridande våtmarker och vattensystem.
Varje medlemsland åtar sig att utse och bevara minst ett område av internationell betydelse, ett så kallat Ramsarområde. Områdena finns upptagna på en särskild lista. Kriterierna för utpekande baseras på ekologisk, botanisk, zoologisk, limnologisk eller hydrologisk betydelse, samt på vissa ekosystemtjänster. Ramsarområden kan vara värdefulla som rast- eller häckningsområde för flyttande fåglar, som uppväxtområde för fisk eller som en viktig resurs för vattenförsörjning. Länderna kan också skydda våtmarker med andra skyddsinstrument, t.ex. som naturreservat.
Konventionens historik och medlemmar
Ramsarkonventionen var den första moderna naturvårdskonventionen och fördragstexten undertecknades 2 februari 1971. Den 2:a februari är sedan dess firad som den internationella våtmarksdagen. Sedan dess har två ändringsprotokoll förhandlats fram, Parisprotokollet 1982 och Reginaprotokollet 1987.
Sverige ratificerade konventionen 1974 och den trädde i kraft i Sverige 1975. De två ändringsprotokollen trädde i kraft 1986 respektive 1994. Totalt var 172 länder anslutna till konventionen i november 2023.
Konventionens arbetssätt
Vart tredje år är det partsmöte (COP) och då förhandlar representanter för medlemsländerna om nya beslut. Före ett partsmöte samlas länderna till förberedande regionala möten. Konventionens styrelse möts minst en gång om året för att arbeta med konventionsfrågor mellan partsmötena.
Det åligger på parterna att se till att konventionens beslut genomförs nationellt. Konventionens styrelse, konventionssekretariatet, olika arbetsgrupper inom konventionen kan ansvara för att genomföra vissa beslut. Även de aktörer som på frivillig väg bidrar till skydd och hållbart nyttjande av våtmarker bidrar till konventionens genomförande.
Ramsarkonventionen är fristående och tillhör inte FN-systemet. Konventionsarbetet sker i nära samarbete med flera andra internationella samarbetsorgan.
Konventionen på svenska
Konventionens sekretariat och webbplats
Ramsarsekretariatets budget finansieras av medlemsländerna och dess storlek förhandlas på partsmötena. Sekretariatet har nära samarbete med Internationella naturvårdsunionen (IUCN, World Conservation Union), med vilken man delar lokaler i Gland (Schweiz).
På Ramsarkonventionens webbplats finns information på engelska om våtmarker och deras betydelse, arbetet med konventionen, konventionstexten med tillhörande protokoll, resolutioner och andra vägledande dokument.