Luftvårdskonventionen – regionalt samarbete för att minska luftföroreningar
FN:s luftvårdskonvention, CLRTAP, syftar till att minska utsläppen från långväga gränsöverskridande luftföroreningar.
FN:s luftvårdskonvention undertecknades 1979 och trädde i kraft 1983. Europa, USA, Kanada samt länderna i Kaukasus och Centralasien har åtagit sig att begränsa utsläppen av långväga transporterade luftföroreningar som svavel, kväveoxider, tungmetaller och flyktiga organiska föreningar.
Om konventionen på FN:s webbplats (engelsk text)
Konventionen är en regional konvention för Europa, USA, Kanada samt länderna i Kaukasus och Centralasien.
Sverige har ratificerat konventionen och samtliga protokoll.
Åtta protokoll för mål och åtgärder
Till konventionen hör åtta protokoll varav ett om finansiering av luftövervakning. De övriga specificerar mål och åtgärder för att minska utsläppen av olika typer av luftföroreningar.
Här finns protokollen (uneco.org, text på engelska)
- Protokollet om långsiktig finansiering av det europeiska luftövervakningsprogrammet (EMEP). Undertecknades 1984 och trädde i kraft 1988.
- Protokollet om minskning av utsläppen av svavel eller gränsöverskridande flöden av svavel med 30 procent. Undertecknades 1985 och trädde i kraft 1987.
- Protokollet om reglering av utsläppen av kväveoxider eller gränsöverskridande flöden av kväveoxider. Undertecknades 1988 och trädde i kraft 1991.
- Protokollet om kontroll av utsläpp av flyktiga organiska ämnen (VOC) eller gränsöverskridande flöden av VOC. Undertecknades 1991 och trädde i kraft 1997.
- Protokollet om ytterliga minskningar av svavelutsläpp. Undertecknades 1994 och trädde i kraft 1998.
- Protokollet om långlivade organiska föroreningar (POP:s). Undertecknades 1998 och trädde i kraft 2003. Det reviderades 2009 och det ändrade protokollet trädde ikraft 2022.
- Protokollet om tungmetaller. Undertecknades 1998 och trädde i kraft 2003. Protokollet reviderades 2012 och det ändrade protokollet trädde ikraft 2022.
- Protokollet om försurning, övergödning och marknära ozon (Göteborgsprotokollet). Undertecknades 1999 och trädde i kraft 2005. Det är det mest omfattande protokollet med nationella utsläppstak som ska uppnås till 2010 för svaveldioxid, kväveoxider, flyktiga organiska ämnen och ammoniak. Protokollet reviderades 2012 och det ändrade protokollet trädde ikraft 2019. Förutom de fyra tidigare nämnda luftföroreningarna ingår nu också partiklar (PM2,5). Utsläppstaken har ersatts med åtaganden om nationella utsläppsminskningar fram till 2020. Dessutom har utsläppsgränsvärdena för olika sektorer uppdaterats och skärpts.
Behov av internationellt samarbete bakom konventionen
Bakgrunden till att luftvårdskonventionen finns är att svenska och norska forskare, på 1970-talet, kunde visa att det fanns en koppling mellan utsläpp av svavelföreningar i Centraleuropa och att sjöar i Skandinavien blev försurade.
Efter hand kunde forskarna också bevisa att luftföroreningar som släpps ut på en plats kan transporteras med vindarna över långa avstånd, upp till tusentals kilometer, och falla ner med regn och snö eller som "torrt" nedfall någon annanstans än där de först släpptes ut.
Detta gjorde att man insåg behovet av internationellt samarbete för att få till stånd minskningar av utsläppen av luftföroreningar och därmed minska miljöeffekterna (försurning, övergödning, skador på skog och annan växtlighet).
Under årens lopp har kunskaperna om luftburna föroreningar ökat och nu drivs arbetet inom konventionen även av luftföroreningars negativa effekter på människors hälsa.