Samförbränningsanläggning eller avfallsförbränning?
Miljööverdomstolen avgjorde i fyra domar 2010 att pannor som är byggda för att enbart förbränna avfall inte ska klassificeras som avfallsförbränningsanläggningar utan som samförbränningsanläggningar.
Sedan förordningen (2013:253) om förbränning av avfall (FFA) trädde i kraft har domarna ingen betydelse för bedömning av vad som är en avfallsförbränningsanläggning enligt förordningen. I 6 § FFA finns nämligen en utökad definition av begreppet avfallsförbränningsanläggning. Definitionen återställde rättsläget i Sverige till vad som gällde fram till 2010.
Domarna har numera främst betydelse vid tolkning av om svenska anläggningar i kontakter med andra länder ska klassificeras som avfallsförbränningsanläggning eller samförbränningsanläggning enligt artikel 3.40 och 3.41 IED.
Domarna har också betydelse i att de fastlägger att varje panna, som faller under bestämmelserna om förbränning av avfall, ska betraktas som en separat anläggning.
Bredare definition av avfallsförbränningsanläggning
Jämfört med vad som gällde enligt den upphävda förordningen om avfallsförbränning, och även vad som gäller enligt industriutsläppsdirektivet (IED), vidgar 6 § FFA definitionen av avfallsförbränningsanläggning. Det innebär att även de anläggningar där det förbränns obehandlat hushållsavfall eller där mer än 40 procent av den alstrade värmen kommer från förbränning av farligt avfall omfattas.
En svensk och en EU-rättslig definition
Domarna har som utgångspunkt definitionerna av samförbränningsanläggning och avfallsförbränningsanläggning i det upphävda direktivet om avfallsförbränning (2000/76/EG) och i den upphävda äldre förordningen om avfallsförbränning. Dessa definitioner är oförändrade i industriutsläppsdirektivet (2010/75/EU).
Mot denna bakgrund bedömer Naturvårdsverket att de fyra domarna fortfarande är tillämpliga vid bedömning av vad som i EU-rättslig mening avses med avfallsförbränningsanläggning respektive samförbränningsanläggning, enligt de definitioner som finns i industriutsläppsdirektivet (2010/75/EU).
Det finns alltså en svensk och en EU-rättslig definition av begreppen avfallsförbränningsanläggning och samförbränningsanläggning.
Vid import av avfallsklassat bränsle, eller vid andra kontakter med aktörer i andra medlemsstater, behöver svenska anläggningar som förbränner avfall beskrivas utifrån definitionerna i IED. Därvid bör Mark- och miljööverdomstolens praxis från 2010 i form av de fyra nämnda domar användas vid tolkningen av direktivet.
Domarnas innehåll
De fyra domarna avser pannor som är ganska typiska representanter för cirka 60 pannor i landet. Domarna gäller Gävle Kraftvärme AB, Stegeholmsverket i Västervik, Händelöverket i Norrköping och Gärstadverket i Linköping.
De här ärendena var i miljödomstol, Miljööverdomstolen samt i Högsta Domstolen (HD). HD tillfrågade EG-domstolen. HD beslöt att återförvisa ärendet om en planerad panna i Gävle till Miljööverdomstolen som beslutat i frågan.
Frågan gällde om pannorna skulle klassas som avfalls- eller samförbränningsanläggningar. Minimikraven är lite hårdare för avfallsförbränningsanläggningar. Vid tillståndsprövningen kan dock kraven ställas oberoende av hur anläggningen klassas.
Miljööverdomstolen hade i en tidigare dom klassat den av Gävle Kraftvärme planerade pannan som en avfallsförbränningsanläggning. Gävle Kraftvärme överklagade Miljööverdomstolens dom till HD. I ett ännu tidigare skede hade miljödomstolen bedömt pannan som en samförbränningsanläggning – vilket länsstyrelsen överklagade till Miljööverdomstolen.
Då miljööverdomstolen slutligen avgjorde frågan gjorde de följande bedömning, som baserades på EG-domstolens dom. ”Om en anläggning består av flera värmepannor ska varje värmepanna med tillhörande utrustning anses utgöra en separat anläggning. Vid bedömningen av om en anläggning ska klassificeras som en avfallsförbränningsanläggning eller som en samförbränningsanläggning ska anläggningens huvudsakliga ändamål utgöra grundval, varvid särskild hänsyn ska tas till hur stor produktion av energi eller materiella produkter som den aktuella anläggningen genererar i förhållande till den mängd avfall som förbränns i den, samt till huruvida produktionen är stabil och kontinuerlig.”
EG-domstolens svar
Högsta domstolen begärde svar på två frågor från EG-domstolen. När Högsta domstolen fått dessa svar återförvisades målet till Miljööverdomstolen, som beslutade enligt ovan.
Fråga 1. Anläggningen i stort eller var panna för sig?
Svar: Varje panna, som faller under bestämmelserna om förbränning av avfall, ska betraktas som en separat anläggning. Även i de fall det finns flera pannor på platsen som omfattas av FFA ska därför bestämmelserna i FFA uppfyllas av varje panna för sig. Detta överensstämmer med vad vi tillämpat i Sverige.
Domarna behöver i denna del dock läsas tillsammans med aggregeringsregeln i 80 § FFA. Den har sitt ursprung i att EU-bestämmelserna ändrades då industriutsläppsdirektivet (2010/75/EU) kom. Denna bestämmelse modifierar rättsläget något, men endast i fråga om efterlevnad av begränsningsvärden för NOx, stoft och SO2 från samförbränningsanläggningar inom energisektorn. Om vissa förutsättningar är uppfyllda ska, för den anläggningstypen, och för enbart de parametrarna, summan av samförbränningsanläggningarnas installerade tillförda effekten läggas till grund för vilka begränsningsvärden som ska gälla.
Här kan tilläggas att EG-domstolens uttalande inte har något att göra med tillämpningen av begreppet förbränningsanläggning i förordningen (2013:252) om stora förbränninsanläggningar (FSF).
Fråga 2. Är det en sam- eller avfallsförbränningsanläggning?
Den andra frågan gällde hur man klassar en panna som är byggd för att förbränna avfall, men som har som huvudsakligt ändamål att producera energi. Före domarna hade vi i Sverige betraktat liknande pannor som avfallsförbränningsanläggningar.
Svar: EG-domstolen svarade att frågan om klassificering ska avgöras utifrån pannans huvudsakliga ändamål. Man måste särskilt ta hänsyn till mängden energi eller material som produceras i förhållande till mängden avfall som förbränns, samt till produktionens stabilitet och kontinuitet.
Lagstiftningen som det handlar om
De fyra domarna från Miljööverdomstolen, och förhandsavgörandet från EG-domstolen, handlar om tillämpning av det numera upphävda avfallsförbränningsdirektivet, vilket hade införts i svensk rätt genom förordningen (2002:1060) om avfallsförbränning och Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:28) om avfallsförbränning samt 22 kapitlet 25 b § miljöbalken. Särskilt handlar de om begreppen samförbränningsanläggning och avfallsförbränningsanläggning i 3 § i den numera upphävda förordningen (2002:1060) om avfallsförbränning.