PCB i sillgrissleägg

PCB är industrikemikalier som har använts i stor utsträckning i till exempel fogmassor vid byggnation. De har visat sig vara giftiga då de påverkar immunförsvar, fortplantning och är cancerframkallande. Användningen av PCB i nya produkter förbjöds därför i Sverige 1978. Från 1995 får inga produkter som innehåller PCB användas över huvud taget. Ämnena bryts dock ner långsamt och därför finns PCB fortfarande kvar i miljön.

PCB är fettlösligt och lagras i vävnaden hos levande organismer. Halterna är högst hos djur i toppen av den marina näringskedjan, såsom fiskar, sälar och i fåglar som äter fisk. Människor får i sig PCB via födan, till exempel genom att äta fet Östersjöfisk, spädbarn kan få i sig PCB via bröstmjölken.

Övervakningen visar tydligt att halterna av PCB i både sillgrissleägg och sill/strömming från alla provplatser minskar. I sillgrissleägg är halterna ungefär 30–50 gånger lägre än de var på 1970-talet, och i sill/strömming är de omkring 5–10 gånger lägre i jämförelse med början av 1980-talet. Halterna i sillgrissla minskar med ungefär 9 procent per år och i sill/strömming med 4–6 procent per år. Halterna är högre i Östersjön än de är på Västkusten.

sPCB anger ett uppskattat värde av den totala summan av PCB baserat på resultat för ett antal PCB kongener samt ett antagande om en viss fördelning mellan olika PCB kongener. PCB-153 är en av de kongener som analyseras och används ibland som indikator för hela gruppen PCB:er. Se mer information under fliken Om data.

Källa: Nationella miljöövervakningsprogrammet för Kust och hav. Övervakningen utförs av Enheten för miljöforskning och övervakning vid Naturhistoriska riksmuseet och Institutionen för miljövetenskap vid Stockholms universitet. SGU Sveriges geologiska undersökning är nationell datavärd.

Sakrapport: Övervakning av metaller och organiska miljögifter i marin biota, 2019