Kvävedioxid i regional bakgrund (årsmedelvärden)

Miljökvalitetsnormen, MKN, för skydd av vegetation avser halten av kväveoxider, men i regional bakgrund mäts endast kvävedioxid. I landsbygdsmiljö, långt från utsläppskällorna, kan dock i stort sett all kväveoxid antas föreligga som kvävedioxid.

Halterna har sedan början av 1990-talet minskat med cirka 40 procent i södra Sverige och något mer i norra Sverige. Under de senaste åren har halterna varit förhållandevis oförändrade.

Årsmedelhalten av kvävedioxid utgör som högst cirka tio procent av MKN. Vid några av de mest belastade mätplatserna i södra Sverige utgör årsmedelhalten knappt 20 procent av miljömålets precisering för kvävedioxid.

Resultaten visar på en tydlig syd-nordlig gradient, där halten av kvävedioxid vid flera av mätplatserna i norr uppgår till cirka 15 procent av halten i söder. En orsak till detta är att förorenade luftmassor transporteras in över södra Sverige från Centraleuropa.

De främsta källorna till utsläpp av kvävedioxid är fordonstrafik samt energiproduktion, uppvärmning, industrier och internationell sjöfart.

Utöver direkta utsläpp av kvävedioxid sker i tätorterna även bildning av kvävedioxid från kväveoxid i närvaro av ozon.

Kvävedioxid kan i sig bidra till en ökad känslighet och har negativa effekter på luftvägarna, som irritation och nedsatt lungfunktion. Personer med astma samt barn är särskilt utsatta.