Avfall, utsläpp av växthusgaser

Enligt preliminär statistik uppgick utsläppen av växthusgaser inom avfallssektorn till cirka 0,9 miljoner ton koldioxidekvivalenter år 2023. Utsläppen från avfallssektorn har minskat med ungefär 78 procent jämfört med år 1990 och motsvarar cirka två procent av Sveriges totala växthusgasutsläpp.  

Mellan 1990 och 2022 har deponiers metanutsläpp minskat med cirka 87 procent tack vare minskad deponering och ökad förbränning med energiutvinning. Minskningen förväntas fortsätta. 

Det uppstår även utsläpp från behandling av avloppsvatten och -slam, biologisk behandling av fast avfall samt från förbränning av farligt avfall (för destruktion, inte energiproduktion). Utsläpp från avfallsförbränning för produktion av el och värme, rapporteras i energisektorn (el- och fjärrvärmeproduktion). 

I avfallssektorn rapporteras utsläpp av 

• metan (CH₄) från avfallsdeponier
• lustgas (N₂O) och metan (CH₄) från behandling av avloppsvatten och -slam
• lustgas och metan från biologisk behandling av fast avfall
• koldioxid (CO₂), lustgas och metan från förbränning av farligt avfall (för destruktion).

Utsläppstrenden och faktorerna som uppstår till följd av förbränning av icke-farligt avfall redovisas under energisektorn. Växthusgasutsläppen från avfallsförbränning har en ökande trend. Flera av de styrmedel som redovisas på den här sidan är de som ligger bakom ökningen av förbränning av icke-farligt avfall i energisektorn. Mer information om utsläpp från förbränning av icke-farligt avfall finns bland annat på den här webbsidan: 

El och fjärrvärme, utsläpp av växthusgaser

Figuren nedan visar de totala utsläppen från avfallsbehandling inklusive avfallsförbränning i energisektorn och visar att en viss utsläppsminskning skett på totalen. 

Störst andel av utsläppen från avfallssektorn kommer från deponier, men samtidigt är det från denna källa den största utsläppsminskningen skett. Mellan 1990 och 2022 har utsläppen från avfallsdeponier minskat med cirka 87 procent och minskningen förväntas fortsätta ytterligare under kommande år. Utsläppsminskningen från deponier beror framförallt på en förändrad hantering av avfall genom minskad deponering och att ökad mängd icke farligt går till förbränning med energiutvinning. Se webbsidan om utsläpp från el och fjärrvärme för mer information om avfallsförbränning. 

Avfallsdeponier är alla de upplag där avfall slutligt lagras. Avfallet kommer bland annat från hushåll och industrier, men utgörs även av askor från el- och värmeproduktion, förorenade jordmassor med mera.

Avfallsdeponier är den näst största källan till utsläpp av metan efter jordbrukssektorn. Deponierna samlar även stora mängder föroreningar och miljögifter på en begränsad yta. Med tiden kan ämnena läcka ut i den omgivande miljön.

Förutom ökad avfallsförbränning beror utsläppsminskningen på flera faktorer, framför allt på att metanåtervinning från deponier har ökat samtidigt som deponerat organiskt avfall minskat, tillsammans med ökad avfallsförbränning och materialåtervinning. Bakom denna utveckling ligger såväl lagstiftning som andra styrmedel, så som deponiförbud och deponiskatt.

Behandling av avloppsvatten och -slam ger utsläpp av lustgas och metan. Det svarar för 23 procent av utsläppen från avfallsbehandling år 2022. Sedan 1990 har utsläppen minskat med 21 procent, vilket beror på förbättringar i svenska reningsverk med utbyggd kväverening tillsammans med ökad biogasproduktion från avloppsslam.

Utsläpp från biologisk behandling visar en tydligt ökande trend. Detta beror på ökad kompostering och rötning av avfall i Sverige. Rötning kan användas för att producera biogas. Produktionsutsläppen, som läckage, rapporteras som utsläpp från avfallsbehandling.

Standarden på avfallsdeponierna i Sverige och Europa blivit bättre. Det är en följd av EU-direktivet om deponering av avfall (99/31/EG). 2001 kom ny lagstiftning, som skärpte kraven på deponier i Sverige (2001:512).

Ett antal nationella styrmedel har bidragit till utsläppsminskningarna och Sverige har därför uppnått flera av EU-direktivets mål om deponering tidigare än vad som krävs. Avfallshanteringen har utvecklats markant under de senaste 25 åren. Sverige har använt en blandning av styrmedel för att öka återvinningen av avfall och minska de totala avfallsmängderna. Det har lett till minskade utsläpp från avfallsbehandling.

Några exempel: 

• Regler om kommunal avfallsplanering (NFS 2006:6).
• Regler om producentansvar för vissa varor.
• Skatt på deponering av avfall (sedan 2000).
• Förbud att deponera utsorterat brännbart avfall (infördes 2002).
• Förbud att deponera organiskt avfall (infördes 2005). 

Tillsammans har dessa regleringar bidragit till förändringar i den svenska avfallshanteringen, och med det har deponeringen av avfall kraftigt minskat. När deponeringsförbudet för organiskt avfall trädde i kraft 2002 växte problemet med kapacitetsbrist och delar av avfallet deponerades därför med dispens från förbudet.

Avfallsmängderna fortsatte att öka under denna tid vilket ledde till ett ökat behov av ny utbyggnad av behandlingskapaciteten för framför allt avfallsförbränning, biologisk behandling och materialåtervinning. Detta har lett till att nästan inget organiskt avfall längre behöver deponeras i Sverige.

Naturvårdsverket ansvarar för att publicera Sveriges årliga officiella utsläppsstatistik som används för att följa upp klimatmålen som fastställts internationellt, inom EU och nationellt för Sverige. Utsläppen för 2023 är preliminära och kommer att uppdateras. Den slutgiltiga officiella statistiken för 2023 publiceras i december 2024. 

Detaljerad statistik om Sveriges växthusgasutsläpp (SCB:s statistikdatabas)

Så beräknas preliminär statistik för Sveriges territoriella utsläpp 

Statistiken för utsläpp och upptag av växthusgaser uppdaterades den 15 mars 2023 på grund av en övergång från att använda ”Global Warming Potentials” från Fourth Assessment Report (AR4) till Fifth Assessment Report (AR5) enligt rapporteringsriktlinjer från Europeiska Unionen. Mer information finns här:

Europeiska kommissionens förordning om värden för global uppvärmningspotential och inventeringsriktlinjer

Från och med klimatstatistiken för utsläppsåret 2013 används nya rapporterings- och metodriktlinjer enligt beslut inom FN:s klimatkonvention. Utsläppsberäkningarna (för alla år i statistiken) är baserade på IPCC:s metodriktlinjer för nationella växthusgasinventeringar från 2006.

UNFCCC:s rapporteringsriktlinjer (UNFCCC:s webbplats)

IPCC:s metodriktlinjer från 2006 (IPCC:s webbplats)

Statistik om växthusgasutsläpp summeras i en enhet som kallas koldioxidekvivalenter. Enheten samlar klimatpåverkan från utsläppen av växthusgaserna koldioxid, metan, lustgas och fluorerade gaser till ett mått som redovisar total påverkan i motsvarande koldioxidutsläpp.

För att få alla växthusgaser jämförbara multipliceras alla utsläpp, förutom koldioxid, med 100-årsvärdet av en global uppvärmningspotential som kallas GWP (Global Warming Potential), se omräkningstabell. Denna faktor varierar för respektive gas och ger totalt bidrag till den globala uppvärmningen för den aktuella gasen.

Naturvårdsverket är ansvarig för publicering och internationell rapportering av Sveriges officiella statistik om växthusgaser. Underlag till statistiken är framtagna av SMED (Svenska MiljöEmissionsData) på uppdrag av Naturvårdsverket.

SMED:s webbplats

Detaljerade uppgifter om utsläppen finns i SCB:s statistikdatabas. Här återfinns tabeller om utsläppen, dokumentation samt en utförlig beskrivning av statistikens kvalitet i kvalitetsdeklarationen. Här återfinns tabeller om utsläppen, dokumentation samt en utförlig beskrivning av statistikens kvalitet finns i kvalitetsdeklarationen.

Utsläpp och upptag av växthusgaser – detaljerad statistik och dokumentation (SCB:s webbplats)

Kvalitetsdeklaration (pdf, SCB:s webbplats)