Våtmarker i Sverige
Trots att Sverige är ett av de länder som har mest våtmarker i världen behöver vi ändå restaurera, återställa och återskapa hundratals kvadratkilometer våtmark. Mellan 2010 och 2020 har över 58 kvadratkilometer våtmark restaurerats eller anlagts i Sverige.
Under det senaste seklet har nästan en fjärdedel av Sveriges totala ursprungliga våtmarksareal försvunnit. Våtmarkerna har främst försvunnit genom dikning och att vattendrag har rätats ut eller fördjupats i samband med jord- eller skogsbruk. Våtmarker har också torrlagts för bebyggelse, infrastruktur och torvtäkter.
Idag tappar våtmarker sin ursprungliga funktion då de främst växer igen på grund av kvävenedfall, gamla diken och färre betesdjur (minskad hävd).
Lägesbild för våtmarker i Sverige
Den mest aktuella analysen över våtmarkernas tillstånd gjorde Sverige år 2019. För hela Sverige är det är cirka 20 procent av våtmarkstyperna som bedöms ha gynnsam bevarandestatus.
Av de inventerade våtmarkerna i Sverige beräknas omkring 80 procent ha påverkats de senaste tvåhundra åren.
Skillnader mellan norra och södra Sverige
Det finns stora skillnader mellan norra och södra Sverige, och mellan olika våtmarkstyper. I fjällen (alpin region) har majoriteten av alla våtmarkstyper gynnsam status. För resten av landet bedöms merparten av våtmarkstyperna ha otillfredsställande eller dålig status.
I delar av Mälardalen och Skåne har upp till 90 procent av den ursprungliga våtmarksytan försvunnit. Det gör att vi idag har kvar våtmarksrika delar i västra delen av sydsvenska höglandet, Dalarna, Värmland och Norrlands inland. I de fjällnära områdena finns till exempel stora arealer helt orörda våtmarker. Däremot finns det få våtmarker kvar i sydöstra Sverige med Gotland och Öland.
Trots åtgärder i form av restaureringar, slåtter (hävd) och skydd, riskerar statusen att försämras ytterligare för flera av våtmarkstyperna, framför allt på grund av pågående igenväxning. Att våtmarker växer igen beror i sin tur på dikning, vattenreglering, minskat bete eller slåtter, ökad näring och klimatförändringar.
Yta våtmark i Sverige
Den största delen är öppna våtmarker, inklusive öppna myrar. Över 8 000 kvadratkilometer är våtmarker inom naturreservat.
Bevara och restaurera våtmarker
Sedan 1980-talet har våtmarkerna successivt fått ett starkare skydd och sedan flera år tillbaka finns ett stort intresse för att bevara och vid behov restaurera och nyanlägga våtmarker.
Hydrologisk restaurering
Åtgärder för att öka våtmarkens vattenhushållande funktion eller återfå en tidigare vattenregim. Som att lägga igen utgrävda diken (så kallad dikespluggning), att återskapa naturligt ringlande vattenflöden (meandra) eller att ta bort växtlighet för att hålla våtmarken öppen. Ur klimatsynpunkt är en så kallad hydrogeologisk restaurering intressant, det vill säga att höja grundvattenytan i en våtmark så att torven hålls blöt vilket håller kvar växthusgaser i marken.
Brist på fukthedar, fukt- och svämängar
Det är framförallt fukthedar, fuktängar och svämängar det skulle behöva finnas mer av. Men även arealerna av svämlövskog och svämädellövskog är för små. Det finns inget som tyder på att utbredningen av våtmarkernas naturtyper i art- och habitatdirektivet har minskat i betydande omfattning sedan rapporteringen 2007, förutom när det gäller palsmyrar. Det är främst våtmarkernas strukturer och processer som är påverkade.
Negativa effekter med färre våtmarker
- Utdikningen av våtmarkerna leder till stora koldioxidutsläpp.
- Många växter och djur som är beroende av våtmarker har minskat kraftigt och är numera rödlistade.
- Översvämningsrisken har ökat eftersom svämplan har dränerats och bebyggts.
- Kopplingen mellan vatten och land har minskat genom dränering, torrläggning av sjöar och rätning av vattendrag vilket i sin tur har påverkat våtmarkernas kapacitet att filtrera sediment, näringsämnen och andra substanser.
- Andra negativa effekter är minskad grundvattenbildning och mindre motståndskraft mot torka för både människor och djur.