Arbetet med Natura 2000
Natura 2000 är ett nätverk av skyddade områden i hela EU. Urvalet är en viktig grund för att bevara värdefulla naturområden och arter som är representativa för Sverige och särskilt skyddsvärda i ett europeiskt perspektiv.
Natura 2000 skapades inom EU för att hejda utrotningen av djur och växter och för att hindra att deras livsmiljöer förstörs. Sverige och övriga EU-länder ska se till att nödvändiga bevarandeåtgärder vidtas i områdena enligt art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet (livsmiljödirektiven). Direktivens olika bilagor innehåller listor på de arter och livsmiljöer som ska skyddas.
Många Natura 2000-områdena är också skyddade som naturreservat, eller nationalparker.
Natura 2000 ska bevara värdefull natur, men innebär inte något generellt hinder för pågående markanvändning eller utveckling av samhället. Det måste avgöras i varje enskilt fall vilka åtgärder som kan fortsätta och vilka som inte kan tillåtas.
Vem gör vad?
I Sverige samordnar Naturvårdsverket arbetet kring Natura 2000 medan varje länsstyrelse svarar för skötsel, skydd och tillsyn av områdena. Tillsyn gällande skogliga åtgärder svarar Skogsstyrelsen för medan kommunerna ansvarar för sina reservat och FIHM (Försvarsinspektören för hälsa och miljö) för åtgärder som berör försvaret. Havs- och Vattenmyndigheten har särskilt ansvar för marina och limniska naturtyper och arter.
Länsstyrelserna ansvarar för att ta fram förslag på nya Natura 2000-områden. Det är de områden som har de högsta naturvärdena och vilka på bästa sätt bidrar till nätverket som ska bli Natura 2000-områden. Under processen har länsstyrelsen samråd med markägare och berörda myndigheter. Därefter granskar Naturvårdsverket urvalet och föreslår områden till regeringen.
Det är därefter regeringen som beslutar om att föreslå, till EU-kommissionen, att dessa områden ska avsättas som Natura 2000. Svensk skyddslagstiftning börjar gälla direkt när regeringen beslutat att föreslå ett område. Kommissionen granskar urvalet vetenskapligt och fastställer listor över särskilt värdefulla livsmiljöer och arter för olika regioner. Fågeldirektivets områden behöver inte genomgå denna procedur.
EU:s medlemsstater har sedan 1993 valt ut områden med utgångspunkt från listorna. Varje land ansvarar för förvaltningen av områdena och att de listade arterna och livsmiljöerna bevaras.
För varje Natura 2000-område tar den aktuella länsstyrelsen fram en bevarandeplan efter samråd med markägare, kommuner och andra berörda. Denna plan beskriver områdets värden, vilka arter och naturtyper som finns, målen för området, vilka skydds- och skötselåtgärder som behövs samt eventuella hot mot värdena.
Svenska Natura 2000-områden
I Sverige finns drygt 4 129 Natura 2000-områden på en sammanlagd yta av nära 7,8 miljoner hektar. Områdena har valts ut av länsstyrelserna i respektive län.
Sammanlagt 90 av naturtyperna och drygt 100 av djur- och växtarterna i habitatdirektivets bilaga 1 och 2 finns i Sverige. Därtill häckar regelbundet cirka 60 av arterna i fågeldirektivets bilaga 1 i vårt land. I direktivens listor hittar du vilka dessa är, men du kan även hitta dem på Naturvårdsverkets webb (Natura 2000 i Sverige). Det sammanlagda antalet naturtyper inom EU är cirka 230 och antalet arter är fler än 1 000.
Bevarandeformer i Natura 2000
En stor del av Sveriges Natura 2000-områden är även skyddade som nationalpark, naturreservat eller biotopskyddsområde. Alla Natura 2000-områden är dessutom riksintresse enligt Miljöbalken 4 kap 1 §.
Natura 2000 i kartverktyg
I kartverktyget Skyddad natur framgår vilka områden som ingår och varför de har valts ut. Där finns kartor och även listor över arter som berörs och var de finns. Av säkerhetsskäl har förekomster av vissa hotade arter uteslutits.
Kartverktyget Skyddad natur
Kartan är ett stöd för alla som arbetar med naturvårdsfrågor eller planering av mark och vatten i Sverige. Även du som är friluftsintresserad kan ha glädje av kartan.
Lagstiftning
Natura 2000-områden utses med stöd av två EU-direktiv: fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet. Där listas 170 naturtyper (i miljöb Lagstiftning alken kallade ”livsmiljöer” och i EU-lagstiftning ”habitat”) och sammanlagt cirka 900 växt- och djurarter som särskilt värdefulla.