Grönplanering
Grönplanering handlar om att synliggöra och utveckla värden som natur och landskap kan bidra med för en hållbar samhällsutveckling.
En hållbar mark- och vattenanvändning främjar biologisk mångfald och ekosystemtjänster, grön infrastruktur liksom goda livsmiljöer och behöver vara en naturlig del av samhällsplaneringen. Genom grönplanering lyfts dessa aspekter till en helhet och grönplanen har en viktig funktion som planeringsunderlag till översiktsplanen, då grönstrukturen är en bärande struktur i fysisk planering enligt Plan och bygglagen (PBL).
Grönplanering, bebyggelseplanering och trafikplanering pågår parallellt och arbetet styrs av grönplan respektive bebyggelsestrategi och trafikstrategi eller trafikplan. Alla dessa tre planer är viktiga underlag till översiktsplanen där de olika (allmänna) intressena ska vägas samman. Översiktsplanens strategier och ställningstaganden är i regel formulerade på en övergripande nivå. I grönplanen kan mer konkreta planerings och förvaltningsskeden preciseras.
Grönplanen som verktyg i hållbar fysisk planering
Grönplanen är ett strategiskt dokument som kommuner tar fram med syftet att beskriva hur grönstrukturens värden kan tas tillvara och integreras i planering, byggande och förvaltning. Grönstrukturen är mångfunktionell och har stor potential att bidra till att hantera flera samhällsutmaningar samtidigt. Rätt planerad och utformad kan grönstrukturen långsiktigt främja biologisk mångfald, ekosystemtjänster, klimatanpassning och människors hälsa.
Grönplanen tas fram i dialog med olika aktörer i landskapet och kan fungera som en utgångspunkt för strategiska beslut och som underlag för till exempelvis översiktsplanen eller i detaljplanearbetet men också som grund för åtgärdsförslag, i skötsel och förvaltning.
Genom att samla många olika frågor som traditionellt tas upp av olika planer kan grönplanen vara ett verktyg för att förenkla arbetet med grönstrukturfrågor i kommunen och i planeringsprocesser. Grönplanen kopplar också till det regionala arbetet med grön infrastruktur och främjande av ekosystemtjänster och biologisk mångfald.
Vägledning om grönplanering
Naturvårdsverket och Boverket har gemensamt tagit fram en vägledning med syfte är att stödja kommunernas arbete med grönplanering.
Grönplanering bidrar till hållbar samhällsutveckling
Det finns många olika aspekter att ta hänsyn till i grönplaneringen. Här finns några perspektiv och arbetssätt som kan hanteras i en grönplan för att få en helhetsbild av naturens värden. Det ger bra förutsättningar för en hållbar mark- och vattenanvändning och bidra till långsiktig tillgång till goda livsmiljöer.
Biologisk mångfald ger resiliens och långsiktigt livskraftiga samhällen
En mångfald av arter och livsmiljöer främjar ekosystemtjänster och människors hälsa och välfärd. Genom grönplanering kan biologisk mångfald adresseras i samhällsplaneringen och den fysiska planeringen på ett tydligare sätt. Genom att ta fram strategier för kommunens grönstruktur kopplade till hela landskapet kan den biologiska mångfalden utvecklas genom åtgärder och rätt skötsel och förvaltning.
Grönskans betydelse för klimatanpassning
I takt med klimatförändringarna behövs åtgärder i den byggda miljön och i hela landskapet för att lindra klimatförändringens effekter. Grönstrukturen kan bidra med så kallade naturbaserade lösningar som under rätt förutsättningar och planering har förmågan att möta flertalet av de klimatrelaterade samhällsutmaningar som samhället står inför.
Gröna miljöer är viktiga för vår hälsa
Genom grönplanering kan olika människors behov av grönska och natur tillgodoses och parkers och grönområdens natur- och kulturvärden tas tillvara. Att vistas i gröna miljöer som parker, grönområden och natur främjar hälsa och välbefinnande. Tillräcklig och rättvis tillgång till grönområden kan utjämna skillnader i hälsa mellan olika socioekonomiska grupper, och därmed bidra till ett mer jämlikt samhälle. Genom att ta fram strategier för kommunens grönstruktur kan rekreations- och friluftsvärden utvecklas genom åtgärder och rätt skötsel och förvaltning.
Relaterade områden
Grön infrastruktur i grönplanering
Grön infrastruktur förklarar hur naturens funktioner och kvaliteter hänger ihop och fördelar sig över landskapet. Med underlag och kunskap om grön infrastruktur blir det tydligare vilka strukturer och kopplingar som bör bevaras, stärkas och utvecklas. Detta kan hanteras i grönplaneringsprocessen och sammanfattas i en grönplan.
Naturbaserade lösningar för att förverkliga grönplanens intentioner
Naturbaserade lösningar är åtgärder som utgår från naturens förmåga för att lösa samhällsutmaningar. Det kan vara en metod att arbeta med inom grönplanering för att uppnå livskraftig och multifunktionell grönstruktur.
Grönstrukturens bidrag till klimatanpassning
Klimatförändringarna påverkar redan idag den byggda miljön genom ökad nederbörd, skyfall, stigande havsnivåer, värmeböljor och långvarig torka. Grönstrukturen i form av parker, grönområden och i landskapet i stort har stor potential för att minska risken för översvämning, ras, skred och erosion samt lindra effekten av högre temperaturer. I en grönplan kan grönstrukturens potential för klimatanpassning beskrivas.
Ekosystemtjänster är en förutsättning för goda livsmiljöer
Ekosystemtjänster är alla produkter och tjänster som ekosystemen ger människan och som bidrar till vår välfärd och livskvalitet. Hur vi använder mark och vatten, planerar och bygger är centralt för att bevara och utveckla ekosystemens kapacitet att leverera ekosystemtjänster och goda livsmiljöer. I en grönplan kan ekosystemtjänsternas bidrag synliggöras.
Friluftsliv i grönplanering
Friluftsliv och naturupplevelser har stor betydelse för hälsa och välbefinnande. Därför är det viktigt att kartlägga naturens och landskapets friluftslivsvärden. I grönplanen kan dessa värden sammanfattas och synliggöras i den fysiska planeringen.
Relaterade vägledningar
Planeringsprinciper för grönstruktur
Principen 3-30-300 har tagits fram för att resonera kring hur mycket grönska en stad behöver.
Internationellt talar forskningen alltmer om 3-30-300-prinipen som vägledande för en hållbar grönstruktur
Den beskriver strukturens innehåll och utformning utifrån:
- 3 träd. Att alla ska kunna se minst tre träd från sin bostad, skola och arbetsplats.
- 30 procent. Att varje stadskvarter ska ha minst 30 procents krontäckningsgrad. Måttet krontäckningsgrad talar om hur stor del av en yta som skuggas av trädkronor.
- 300 meter. Att alla invånare ska ha max 300 meter till ett grönområde.
Uppföljning av grönstruktur
Att följa upp vad som händer i vår omgivning är viktigt för den strategiska planeringen. Det är värdefullt att få en bild av pågående trender för att kunna fatta långsiktigt hållbara beslut i användning av mark- och vattenområden.
Kunskapen ger också underlag för uppföljning av miljökvalitetsmål, friluftsmål mm.
Metodutveckling för uppföljning av tätortsnära natur
Naturvårdsverket har tillsammans med SCB tagit fram en metod för att följa upp hur och var grönstrukturen och den tätortsnära naturen förändras över tid, samt hur trycket på grönområden förändras. Pilotstudien visar att metoden som använts är relevant och kan bidra till fördjupande insikter i var, hur och delvis varför förändringar sker. Det bygger dock på att det finns stabila och kontinuerligt uppdaterade geodata som exempelvis Nationella marktäckedata att basera studierna på.
Läs mer om resultaten och användningen av metoden från pilotstudien här:
Tätortsnära natur - En studie om statistik avseende natur i och omkring tätorter (pdf, scb.se)
Trender utifrån metodstudien
Nedan följer ett par exempel på trender som synliggjordes i samband med framtagandet av metodstudien. Det bygger på en jämförelse av förändringen mellan referensåren 2010 och 2015.
Exempel 1:
Förändring av tätortsnära natur
Denna delstudie har syftat till att med hjälp av enklast möjliga mått kvantifiera och beskriva förändringen av grönstrukturen genom att undersöka hur arealen grönområden i tätorter och i den tätortsnära zonen över tid. En kvantifiering av arealförändringar kan ses som ett första steg i en serie analyssteg för att förstå hur grönstrukturen förändras över tid.
Trend: På nationell nivå kan vi se en liten minskning av grönområdenas yta inom och i anslutning till tätortsgränsen. I den närmaste tätortsnära zonen (<300m) har den största förändringen skett.
Procentuella förändringen av arealen grönområde mellan referensåren 2010 och 2015
Exempel 2:
Förändring av teoretisk nyttjandegrad som beskriver tillgång till yta per person
Denna delstudie har syftat till att beskriva potentiellt slitage eller överutnyttjande av grönområden. Utgångspunkten är att ju fler personer som bor i närheten av ett grönområde, desto större förväntas trycket på grönområdet vara och därmed också slitaget eller konkurrensen om ytan.
Trend: Tabell 1 nedan visar att de grönområden där antalet kvm per person minskat mest är de områden mellan 20-100ha. Detta beräknas utifrån personer som bor inom 300 respektive 1500m från grönområdet. Tabell 2 visar att minskningen av antalet kvm grönområde per person är mest i tätorter av storleken 50-80 000 invånare.
Förändringen av teoretisk nyttjandegrad av grönområden uttryckt i kvadratmeter per person för referensår 2010 och 2015 utifrån olika storlekar på grönområden
Förändringen av teoretisk nyttjandegrad av grönområden uttryckt i kvadratmeter per person för referensår 2010 och 2015 redovisade efter tätortsstorlekar
Exempel 3:
Strukturell förändring av teoretiska trycket på grönområden i tätorter
Denna delstudie har syftat till att undersöka hur en strukturell analys kan göras och visualiseras som både tar hänsyn till grönområdenas förändring och befolkningsstrukturens förändring samtidigt. Avsikten har varit att hitta ett visuellt format för redovisning av strukturanalysen som kan bidra till ett helhetsintryck av tätorterna när förutsättningarna förändras över tid. Den visuella bilden av strukturanalysen kan användas i stadsplaneringen genom att åskådliggöra i vilka områden det pågår en påtaglig strukturomvandling som behöver tas hänsyn till och hanteras i kommande planeringsbeslut.
Trend: För många av landets tätorter finns ett gemensamt mönster och en strukturförändring med förtätning i centrala delar av tätorten. Den största områdesarealen av grönområdena minskar ofta i tätorternas rand och i direkt anslutning till tätorterna eller strax utanför.
